fredag 30 december 2011

En dag kvar

Vad gör du på årets sista dag? Hur har året varit? Ta en stund för dig själv och reflektera. Vad har varit bra och vad har varit mindre bra?

För mig har det här året varit både det bästa och värsta hittills. Från botten, till OA och upp. Hoppas på ett bra 2012 och tänker ta det en dag i taget, steg för steg.

Det handlar inte om maten

Alkohol, droger eller socker, det spelar ingen roll. Det är samma beroendesjukdom men bara med olika stimuli. Jag triggas inte alls av alkohol och har inga problem med att bara ta ETT glas vin. Men jag kan inte bara ta EN chokladpralin. Finns inte på kartan.

Min drog är socker. Men egentligen har jag problem med livet, relationerna och känslorna. Sockret är bara ett symtom, en självmedicinering som jag började med i tidiga år. Andra fastnade för spriten, spel, sex eller droger - själv hetsåt jag mig igenom tonåren.

Jag är född med en känslighet för kolhydrater, en annorlunda biokemi i hjärnan. Jag har alltid älskat fika, mackor, pasta och sötsaker. När jag tittar på min familj ser jag en farfar, en pappa och en syster med exakt samma beteende när det kommer till socker och mat. En morfar och en morbror som är alkoholister. Troligen hade jag inte ens chans att komma undan beroendesjukdomen. Men det är inte det som är relevant, även om det förklarar en del. Jag är inget offer. Jag har sökt hjälp, tillfrisknar för var dag och framför allt - jag är inte ensam i detta.

torsdag 29 december 2011

Att inte tumma på rutiner för någon annan

Jag har träffat en kille och det gör att vi äter, sover och lever tillsammans vissa dagar. Han vet om min matsituation och är väldigt förstående men ändå känner jag ibland att jag försöker anpassa mig för mycket till honom. Det jag skulle äta till middag blir inte "fint" nog eller så köper jag hem sånt som jag inte själv äter.

Så klart är det bara mina hjärnspöken. Han är nöjd med den mat han får och anpassar sig gärna till mig eftersom att han vet att det är viktigt för mig. Det är jag som måste jobba på att inte tumma på mina rutiner som jag mår så bra av. Jag har haft snart 10 månader på mig att öva med matplan, våg och tider. Det ska inte vara några problem men nu kommer prövningen. En dag i taget har vi sagt om vår relation och detsamma gäller med maten vi ska äta tillsammans. Varför stressa upp sig över det som händer i framtiden? Imorgon hade jag tänkt att göra kokoskyckling med blomkålsris och då får han hänga på ;)

Steg 10 och 11 nu

Lämnar gottgörelserna och Steg 9 bakom mig. Det är dags att börja leva i programmet varje dag, fortsätta att gottgöra om jag gör fel, be för dem jag harmas på och göra saker för andra och inte vara självisk.

Tids nog ska jag även skaffa en "Elvis", elftestegsvän, en OA-vän som också gjort stegen och lever i programmet. Med en Elvis pratar man varje dag för att gå igenom dagen och hur den varit, lämna över och reflektera. Låter klokt, bra och mysigt. Får se hur det går ... :)

Frukost och fjärilar

I morse var första gången på länge som jag var hungrig på frukost. Stekta ägg och smör, som jag i vanliga fall gillar, har jag inte klarat av. Det har blivit turkisk yoghurt med kanel och nötmüsli och kokt ägg eller äggsmörgås (egenbakat bröd) och te. Inte liks mättande men huvudsaken att jag fått i mig nåt.

En efter en har fjärilarna lämnat min mage. Jag har gjort mina gottgörelser, avslutat en relation som inte var mer än vänskap från min sida, vinkat av min bästa vän till en 10 veckor lång resa och börjat träffa en gammal kärlek igen. De fjärilar som finns kvar är förväntan inför det nya året och de nygamla känslorna som blommat upp för mitt ex igen. Spännande tider framför mig.

Matmässigt så är mat just nu en ickefråga. Jag bara äter för att jag måste och har inte direkt någon matlust eller sug. Tanken på att köpa en påse nötter slog mig just. Dessa j-a nötter som jag inte kan låta bli. Annars är det lugnt på den fronten. Hur går det för er? Efter jul och ledighet är det lätt att slappna av och släppa garden. Gör inte det. Nu kämpar vi på!

onsdag 28 december 2011

Jag måste leva också

Är rädd att såra. Men måste leva. Det ligger en underbar man bredvid mig och jag tänker ta en dag i taget. Klar med gottgörelserna nu och kan låta livet börja. Om det blir med denna man eller inte, det får vi se.

Hoppas ni alla haft en skön julhelg!

Har du mål för 2012?

Nyårslöften har jag för längesen slutat med men min chef inspirerade mig att i alla fall sätta upp mål för det nya året så att det finns något att jobba mot. Jag tänker både personliga och jobbmässiga. Tre på varje område. Är ni med mig?

Privat
  1. Stå upp för mig själv och min sjukdom. Se till att jag får det som jag behöver och mår bra av. Ex. när jag går bort på middag, vid firmafester, nya bekantskaper och hos familj.
  2. Hitta till min trivselvikt. Inga siffror, det handlar om en känsla. Att vara nöjd med min kropp. Om det är fem kilo upp eller ner eller bara en mental skillnad från nu, det får vi se.
  3. Blir fri från min prestationsångest och lämna över kontrollen i ännu högre grad till min högre makt. Om jag gör mitt bäst är det gott nog.
Jobb
  1. Ha roligt på jobbet! Sluta ta allt så seriöst och njuta av hur långt jag har kommit i mina unga år.
  2. Jobba mer som konsult åt andra avdelningar inom företaget
  3. Blir bättre på att ta mig ut och nätverka med andra företag.
Vill göra: Se en soluppgång och en solnedgång under 2012.

Jag tänkte sätta mig någon dag innan nyår och skriva ner några meningar till varje punkt. Hur det känns nu och hur jag vill att det ska kännas när jag har uppnått målet. Sätt ord på känslan av att ha kommit i mål. Hur du vill må och hur det känns då. Så plockar vi fram våra papper i slutet av nästa år och ser vilken av beskrivningarna som stämmer in på oss då. Eftersom alla mål inte är mätbara är det ett bra sätt att se om vi har uppnått målen. Är ni med mig?

tisdag 27 december 2011

Magen är full

Jag har svårt att äta. Får nätt och jämnt i mig mina måltider och det är ironiskt nog jul. Magen är full av känslor och där får ingen mat plats. Jag tar till mina knep; ingen stress vid måltiderna (sitt tills jag är klar), mat som är enkel och god men framför allt lättsmält och iväg och träna (det gör mig hungrig och rensar ur huvudet). Och så ber om att lämna över min mat till min högre makt - det blir som det är menat.

I min mage finns känslor som handlar om ett ex som vill försöka igen, en oavslutad relation som behövs få ett slut, jobbiga gottgörelser, rastlöshet, en gammal bekant som dykt upp och vill ses igen samt en bästis som ska ut och resa och därmed vara borta i 10 veckor. Förhoppningsvis kommer mycket av detta att ha lagt sig till nyår. Kanske får jag tillbaka matlusten lagom till tre-rätters på nyårsafton?

Nu är det dags att vara modig

Jag ber om mod att förändra det jag kan. Vi kan inte ändra på det faktum att vi är tvångsmässiga överätare men vi kan ändra på på vårt sätt att hantera det så att vi inte till slut förstör oss själva. Att göra förändringar är att ha mod nog att våga gå in på en okänd och ibland skrämande väg. Att vara modig innebär inte att vi utrotar rädslan. Mot är att göra, trots att vi är rädda. Det krävs mod att inse sanningen istället för att fortsätta att leva med bekväma illusioner.

Ibland kommer modet när vi blir inträngda i ett hörn och vi inte kan göra annat än vända om och gå mot nya utmaningar. Modet som föds när du är desperat är inte att förakta, det kan ge enastående resultat.

Jag ber om mod och villighet inför min gottgörlse till mitt ex ikväll. Å ena sidan har jag inte ett dugg lust att ringa honom (rädsla) och å andra sidan ska det bli så skönt att göra det. Att inse sanningen och inte leva i illusionerna, att be om ursäkt för det som jag har skuld i och att äntligen få släppa honom och gå vidare. Nu är det tid att vara modig.

söndag 25 december 2011

Steg för steg

Min signaturmelodi. Lyssnar och tar in. Njuter. Lägger julen bakom mig. Förbereder för min sista gottgörelse i veckan. Den tuffaste, jobbigaste och viktigaste. Till min stora kärlek som jag förlorade för tre år sedan. Vill lägga det bakom mig, en gång för alla.

Tar ett steg i taget, mot tillfrisknande och sinnesro.

Carola – Steg för steg 

Låt inte rädsla hindra dig

Jag vet inte hur många gånger som jag har avstått från saker, tackat nej till inbjudningar och hållit inne med känslor - för att jag är rädd. Rädsla ligger bakom så mycket ont: missade chanser, harm, förtryck, mobbning och dömande.

I steg 4 gör vi upp en lista på allt som vi är rädda för. Sen går man igenom varför man är rädd, om det var självtilliten som svek och vad jag kan göra annorlunda. Slutligen diskuterar jag detta med min sponsor och Gud i Steg 5 och ber Gud avlägsna dessa karaktärsfel i steg 6 och 7.

Jag kan inte säga att jag aldrig har rädslor sedan jag gjorde detta men de har minskat och framför allt ser jag dem tydligare och låter dem inte styra mig. Den är ett dagligt jobb men jag får så mycket tillbaka :)

Jul - andra chansen

Sitter på stationen för att ta tåget till mamma och fira jul med den sidan av släkten. I en påse har jag paket till familjen, en 2 kg färsk lax, hemgjord örtsås och så en säck med 2 kg godis till småbröderna (julklapp från en kund som jag ger vidare). Rolig blandning när jag tänker efter ;)

Hur gick julafton för er? Vad var den största utmaningen?

Kom ihåg att du aldrig är ensam! Vi är många med samma problem och din högre makt är alltid med dig. Lämna över och de häftigaste sakerna händer!

lördag 24 december 2011

Nygammal favorit

Förra året vid den här tiden åt jag LCHF men hade ännu inte hittat till OA. Jag skötte maten bra (tyckte jag i alla fall) men inombords var det kaos. Jag var inte fri och satt på händerna under hela julen för att inte äta. Då åt jag mycket macadamianötter som fettkälla eftersom det var lätt att ta med i liten burk, mättade bra och var gott (men inte för gott). Så utgick de ut sortimentet och nötterna föll i glömska.

Så igår när jag var på Coop Konusm och handlade såg jag mina gamla favoriter i ny förpackning. Lycka! De fick följa med hem. Några åt jag nu när jag kom hem eftersom jag inte fick i mig tillräckligt med fett på julbordet och resten ligger i en liten plastburk i väskan som nödproviant om det krisar i framtiden.

Bara nötter och salt, inga konstigheter. Och bara 2,5 g kolhydrater/100g (kan det stämma?!)

Lugnet efter stormen

Hemma igen efter julfirande hos släkt. Visserligen min styvmammas släkt men jag har känt dem sedan barnsben så jag räknar dem som min släkt med. Gemenskapen har stått i centrum och vi har skrattat så att vi fått ont i magen. Ingen har frågat eller antytt något om vad jag har på tallriken eller varför jag inte tar för mig på godisfatet eller av efterrätten. Jag vet inte vad de vet, sagt till varandra eller tror men det spelar ingen roll. Det var skönt att bli lämnad ifred när det kommer till maten.

Under de timmarna som jag var borta var det bara vid ett tillfälle som det brändes. Efter maten och efter presenterna var öppnade blev jag lämnad nästan ensam bredvid en öppen Paradisask. Jag som älskar Paradis men inte äter choklad. Plötsligt kände jag att jag ville ha en bit och att det inte gjorde nåt om jag tog en. Att choklad inte är lika farligt som annat socker. Självklart var det min beroendehjärna som spelade mig ett spratt. Det som fick mig att inte trilla dit var att det var dags för efterrätt. Det visste jag att jag inte skulle/kunde/ville äta och då skulle det kännas fel att sitta och säga nej till det som de bakat om jag nyss tryckt fabrikstillverkad choklad. Så försvann det hjärnspöket och jag avlägsnade mig från asken.

Det fanns ett gediget gottebord med allt som jag tidigare suktat så efter. Socker i alla de former som jag älskar men inte mår bra av. Jag ägnade inte så mycket uppmärksamhet åt bordet men kan ändå räkna upp allt som stod där. Det sitter så djupt att identifiera möjligheter till att äta. Förr kunde jag äta hejdlöst från gottebordet utan att det var konstigt. På julen gör ju alla det. Skillnaden var bara att "julen" för mig var från november till januari - konstant sockerknarkande varje dag under den tiden. Hua, vad hemskt!

Det som gör gott

Kokosfett är ett underbart livsmedel som gör gott för kropp och viktnedgång. Men handen på hjärtat, det smakar inget vidare. Jag brukar ta en tsk rakt av, innan eller efter maten, och tänka att det är medicin för mig. Fjantar mig och säger till och med "mmmmm", för att lura hjärnan, haha. Men ibland så gör jag det lätt för mig och blandar i en tsk i en kopp te. Det luktar mer än det smakar. Prova!


Ha kokosfettet i te så smakar det näsan ingeting!

Det som också gör mig gott är mina vitaminer. Trots att jag äter en varierad och hälsosam kost behövs det en extra kick under vinterhalvåret. D-vitamin kan vi inte få i oss på annat sätt än via mat under vintern och den mängd mat som vi måste äta för att få i oss den dagliga dosen är enorm (35 ägg om dagen eller fisk till alla måltider). Därför är D-vitamin på burk toppen!

Till D-vitaminet tar jag två tabletter multivitamin. Främst för magnesiumets skull men också som ett skydd att jag får i mig det jag behöver för att orka med livets alla äventyr.

Två multivitamin och en D-vitamin om dagen gör gott!

Panerad fisk med nytt mjöl

Jag har alltid gillat panerad rödspätta, kokt potatis och Rhode Islandsås. Nu går inte det direkt men jag har en annan ny favorit. Panerad fisk, stekt vitkål/ugnsbakad blomkål och örtsås. Nu går det så bra att panera med det nya mjölet, kokosnötsmjöl och mandelmjöl, att det knappt blir någon skillnad. Det går även att dubbelpanera i parmesan, smaskens. Prova!


Panerad fisk, östsås och stekt vitkål.

Tacksamhet är vägen till lycka

I Sverige har vi inte Thanksgiving som i USA men för mig är julen en högtid för att visa tacksamhet och vara tacksam för det jag har. Det finns så många som inte har råd att fira jul, som inte har någon att fira med eller de som inte kan uppskatta allt fint de har. Jag är tacksam för allt jag har och ber en bön för de som har det sämre.

Jag tänker på alla ensamma människor, alla fattiga barn och alla tvångmässiga överätare som fortfarande inte fått hjälp. För dem innebär inte julen alltid glädje och värme. Den kan vara ett rent helvete. Så tänk efter; vad kan du göra för dem? Nästa år vill jag ge tillbaka av allt det jag har fått. Kanske kan jag skänka en slant till någon som behöver det eller erbjuda mig att hjälpa till hos Stadsmissionen? Även det lilla räknas.

Att kliva ur självcentreringen och hjälpa andra är den bästa medicinen mot den här sjukdomen. Att vara tacksam för det jag har idag gör att jag känner riktig lycka. Och jag vill ge den vidare, för det är då den växter.

God jul på er allihop!

fredag 23 december 2011

Grunda väl

Imorgon är det julafton. För att klara det på bästa sätt utan att äta socker ser jag till att grunda ordentligt innan jag åker bort. Med grunda menas att jag äter en bra frukost, ringer in på ett OA-möte, tar en promenad och lämnar över dagen till min högre makt. Allt för att kunna slappna av under fika, julbord och gottekväll. Fokus ligger på sällskapet men jag vet samtidigt att det kommer pikar och frågor. Då behöver jag ha grundat både mentalt och kroppsligt. Vad som händer sen vet bara min högre makt.

Så hörs vi på OA-möte imorgon kl. 9? Ett bra sätt att börja dagen :)

Julklappar - check!

Alla klappar klara. Kom just hem från en lång shoppingrunda. Tur att jag bor på stan så att jag kunde ta en paus i den och gå hem för att äta lunch, det underlättar otroligt att bo centralt. Så nu är det inslagning och myskväll som gäller för mig. Känner mig lite ensam men tror att det kommer att bli bra.

Ikväll känner jag för att skriva min mål och önskningar för 2012 (berättar mer sen) och kanske läsa lite i en bra bok. Eller se en riktigt bra film, i min värld en romantisk komedi eller en 80-talsklassiker ;) Vad hittar du på så här dan före dan? Och hur går det för er med mat och socker? Skriv gärna och berätta så vi kan dela våra erfarenheter.

Idag har jag tänkt på en kommentar som jag fick i ett inlägg igår: "Det är lättare att vara abstinent än att bli det". Så sant! Det krävs enormt mycket mer energi för att ta sig ur sockerspiralen än att fortsätta att leva i abstinens. Har jag väl tagit den där första tuggan kan jag inte ta mig ur, då är det kört.

Däremot hände något nytt idag. Jag har haft rätt mycket sug de senaste dagarna och idag var inge annorlunda. Kändes nära att en Paradis fick följa med mig hem men stod på mig, inget blir bättre, mysigare eller mindre jobbigt för att jag äter socker. Så jag köpte två små mörka chokladbitar, ni vet de där små Marabou mörk? En naurell och en mint. Åt dem och kände mig mätt, möjd och nästan lite illamående. Så var det bra. Har aldirg hänt förr och vet inte om det funkar nästa gång, det beror nog lite på dagsform också. Ibland får man se till vad man lägger i vågskålen, en lite bit mörk choklad eller en hel ask Paradis, vad är bäst?

Äntligen ledig!

Det har varit några tuffa månader. Känner att ett intensivt tempo på jobbet, mental storstädning och gottgörelser tar på krafterna. Självklart ger det sååå mycket tillbaka också att växa i sig själv men det kräver återhämtning om jag ska orka och inte falla. Så nu är jag ledig till den 2 januari. Härligt!

Försöker att inte ha några måsten men det är svårt. Först står ju julen för dörren, med firande tillsammans med familj i dagarna två, inkl. gottgörelse till pappa. Och nyår ska firas ute på en ö tillsammans med ett stort härligt gäng av kända och okända människor för mig. Däremellan har jag inga planer utan ska försöka göra det jag vill. Hinna vila och träffa vänner. Spontanträna och hitta tillbaka till träningsmotivationen. Ligga i sängen en hel dag om jag så vill. men jag har en gottgörelse kvar... Den jobbigaste. Till min stora kärlek som jag inte sett eller hört av sen vi gjorde slut för tre år sedan. Det är pirrigt men bara att köra!

Nu har det ju vänt också, vi går sakta men säkert mot ljusare tider :)

torsdag 22 december 2011

Suuuugen!

Att vara sugen är något gulligt. "Jag är lite sugen på choklad" eller "Åh vad det vore underbart med glass". Men i min värld finns det inget gulligt med sug. Det är fult, hemskt och förstör att som kommer i dess väg. Det är svart, klibbigt och äckligt. Inte gott, sockersött och färgglatt.

Sedan någon dag tillbaka har jag sug. Det pockar på min uppmärksamhet och vill komma in. Jag vill inte ge sug någon uppmärksamhet, jag vill vara mig själv. Inte drogad. Om jag är det så kan jag inte vara till hjälp för någon.

Ändå är jag sugen på allt möjligt. Hela veckan har jag bokstavligen suttit med en chokladask under näsan då alla på jobbet gottat sig. Likt en tryckkokare känner jag att jag kommer att explodera vilken sekund som helst. I ett återfall.

onsdag 21 december 2011

Det handlar inte om karaktär

Människor som inte känner mig och vet om mina matproblem säger ofta: "Du är så duktig" eller "Vilken karaktär du har, jag skulle aldrig klara att stå emot fika hela tiden". Det skulle inte jag heller om jag inte skippade kolhydraterna och jobbade i stegen. Då skulle jag vara förlorad redan innan jag kom till lunchen.

Att jag inte äter fika får många att höja på ögonbrynen och tro att det handlar om bantning och bestraffning. Och det är ju inte så konstigt, det är ju så vårt samhälle ser ut. Att inte äta socker är att bestraffa sig själv. Att äta socker är ju njutning och att "unna sig". Men inte för mig som är sockerberoende. För mig är det en bestraffning att äta socker.

Tack vare en LCHF-kost så håller jag mitt blodsocker stabilt och slipper sockersug den vägen. Det räcker med de sug som min hjärna sänder ut från vanor, jobbiga känslor och situationer, samt stress. Jag tacklar det med 12 stegsprogrammet. Med nya verktyg kan jag vara "duktig" men det har inte ett dugg med karaktär att göra. För när det kommer till socker saknar jag totalt karaktär.

Pizzafisk


Gjorde en enkel, god och troligen barnvänlig fiskrätt här om dagen. Pizzafisk heter det. Vet inte var jag hittade receptet, modifierade det lite och här kommer det.

Pizzafisk

400 g fiskfilé, t ex hokifilé
1 tsk örtsalt
1 krm vitpeppar
200 g färska tomater, skivade
2 msk smör
3 dl vispgrädde
2 msk tomatpuré

1 tsk sambal oelek
2 tsk oregano
2 dl riven ost, Kvibille Herrgård

Så här gör duLägg fisken i en ugnsfast form. Salta och peppra på fisken. Blanda grädde, sambal, tomatpuré och oregano och häll det över fisken. Skiva tomaterna och lägg den på fisken. Strö över den rivna osten. Tillaga fisken i 225 grader i nedre delen av ugnen i ca 20-25 min. Servera fisken med en god grönsallad eller kokta haricots verts.

tisdag 20 december 2011

Ännu ett misslyckat bakförsök

Ni kanske inte tror det men förr var jag verkligen drottningen av bakverk. Mina muffins med frosting var inte av denna värld. Folk vallfärdade för min morotskaka och kladdkaka. Hemligt recept på hallongrottor och de smuligaste smulpajerna fick vänner och släkt att sukta ännu mer. Så en dag för ett år sedan tog det stopp. Inga mer bakverk i mitt hus. Åtminstånde här ska det vara sockerfritt bestämde jag.

Så för ett tag sedan beställde jag mandelmjöl och kokosnötsmjöl på nätet och nya möjligheter öppnade sig. Sötningen då? Nej det vågar jag mig inte på än. Och det är väl där problemet ligger. Efter två misslyckade satser pepparkaksmuffins och en lyckad ischoklad (som nog är lite för farligt för mig ändå med handen på hjärtat) så skulle jag idag prova chokladbollar och chokladfudge utan socker. Jag ska nämligen ha adventsfika här hemma med bästisarna imorgon kvälll.

Chokladbollarna hade någon underlig smak som jag inte kunde placera men det smakade inte bra. Detsamma med fudgen (som jag hade kakao i istället för choklad). Trodde att det var avsaknaden av socker så jag tog i lite lite honung som jag hittade bak i skafferiet och smakade men fortfarande detsamma så då kan vi utesluta det. Kan det vara min kakao som är gammal? När blir en sån dålig? Min är nog ett par år när jag tänker efter, minst ett och ett halvt i alla fall...

Haha jag det är svårt att tro att det är den gamla bakdrottningen som håller på så här men jag tycker att det är kul. När julen ligger bakom mig ska jag testa att göra biscotti och kanske nåt annat. I lung och ro. Egentligen är inte julen någon bra tid att testbaka eftersom det är fullt av frestelser i affärerna, stress på jobb och med klappar och för min del nu gottgörelser och flytt/lån-besyr. Det blir en rond två i den här matchen, det kan jag lova :)

Ugnspannkaka á la Minna

Har varit så sugen på klassisk ugnspannkaka med bacon. Sagt och gjort gjorde jag en provsats igår kväll. Den blev okej men behöver lite justering. Kanske har ni något smart tips?


Det blev gott även om det inte blev perfekt :)
Ugnspannkaka á la Minna, 4 port.
3 ägg
4 msk smör
3 paket bacon
2,4 dl grädde
3 dl vatten
½ dl mjölk
Knappt 1 dl kokosnötsmjöl och mandelmjöl
(1 tsk fiberhusk)
1 tsk salt

Gör så här

Blanda vatten, grädde, mjölk, salt och 3 msk smält smör. Knäck i äggen och blanda sedan i mjöl, lite i taget så att du får rätt konsistens. Klipp bacon i bitar i en ugnsfast form och ställ in i ugnen tillsammans med 1 msk smör en liten stund. Ta ut, blanda runt och häll på pannkakssmeten. Grädda på 225 c i 25-30 min.

Jag hade i fiberhusk men tror att jag skippar det nästa gång, smeten blev för tjock. Ta det lugnt med kokosnötsmjölet, det suger åt sig vätska väldigt bra, bättre än vetemjöl. Servera med blåbär/hallon mixade med mixerstav till sylt.

De tolv stegen

Under min tid i OA har jag jobbat i de tolv stegen som vi lånar av AA. De tolv stegen är:
  1. Vi erkände att vi var maktlösa inför maten, att vi inte längre kunde hantera våra liv.
  2. Vi kom till tro på att en kraft större än vår egen kunde återge oss vårt förstånd.
  3. Vi beslöt att lägga vår vilja och våra liv i Guds händer, sådan vi uppfattade honom.
  4. Vi gjorde en grundlig och oförskräckt moralisk inventering av oss själva.
  5. Vi erkände inför Gud, oss själva och en medmänniska våra fels sanna natur.
  6. Vi var helt och hållet beredda att låta Gud avlägsna alla dessa karaktärsfel.
  7. Vi bad honom ödmjukt att avlägsna våra brister.
  8. Vi gjorde upp en lista över alla de personer som vi hade skadat och blev villiga att gottgöra dem alla.
  9. Vi gottgjorde personligen dessa människor så långt det var oss möjligt utom då det skulle skada dem eller andra.
  10. Vi fortsatte med vår personliga inventering och när vi hade fel erkände vi det genast.
  11. Vi sökte genom bön och meditation att fördjupa vår medvetna kontakt med Gud, sådan vi uppfattade honom, varvid vi endast bad om insikt om hans vilja med oss och styrka att utföra den.
  12. När vi, som en följd av dessa steg, hade haft ett andligt uppvaknande, försökte vi föra fram detta budskap till andra tvångsmässiga överätare och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.
I praktiken innebär stegen att jag har lärt mig att släppa kontrollen och tro och lita på en kraft större än min egen , rensat ut aggression, irritation, rädsla och annat som hindrar mig från att leva. Jag har även börjat gottgöra de människor som jag har sårat för att verkligen kunna starta om på nytt. Till nyår ska jag vara klar för att helt och rent kunna gå in i det nya året.

Steg tio, elva och tolv lever man i resten av livet. Det handlar om att hela tiden göra en självransakan och bete sig vänligt och kärleksfullt mot sin omgivning, att lämna över ännu mer till Gud och där igenom få en högre grad av sinnesro. Sist men inte minst handlar det om att sprida ordet om tillfrisknande genom 12 stegsprgrammet till de som behöver det. Med andra ord kommer även jag någon gång under nästa år att bli sponsor. Läskigt men spännande. Tur att jag har världens bästa sponsor som kan vägleda mig i detta nya äventyr :)

måndag 19 december 2011

Håll ut, det vänder

här kände jag i somras. Detta är min dagbok och det är skönt att kunna gå tillbaka och se hur det var när det var som jobbigast, i somras under mitt fritt fall av återfall. Jag saknade villighet och hade dimmiga tankar. Jag hoppas att jag aldrig hamnar där igen men är ödmjuk inför att det kan vända när som helst.

Ett riktigt bra tips

Att stå för sin sjukdom

Det är lättare sagt än gjort att stå upp för att jag är sjuk, sockerberoende, och inte kan äta allt. Alla mina vänner vet hur det ligger till och stöttar och gör det lätt för mig. Jag är väldigt tacksam för det eftersom jag har förstått att det inte alltid är så för alla. Min mamma har också varit stöttande medan pappa har valt att inte riktigt lyssna och det har gjort att jag inte riktigt vill prata då heller. På jobbet är det svårast tycker jag. Där är jag en yrkesperson med ansvar, förväntningar och ett skal.

I början när jag slutade att äta fikabröd på fredagarnas orgie så höjde folk på ögonbrynen. Men ingen frågade rakt ut och jag sa inget så nu, ett och ett halvt år senare, har de vant sig och skickar inte ens fikat åt mitt håll. Jag tycker att det är skönt och känner inte att jag är skyldig dem någon förklaring. Det finns inget som någon skulle kunna säga eller göra för att få mig att äta det som jag inte tål.

Så i fredags var det sedvanlig fredagsfika med glögg, aladdin-ask och pepparkakos med ädelost. Jag tog mig en kopp te och höll låda som vanligt. De livliga diskussionerna avbröts av att en ny tjej på avdelningen säger: "Äter du aldrig sånt här? Inte ens hemma? Inga bullar? Alls?". Nej, nej, nej och nej. "Har du diabetes", frågade hon då. Nej sa jag och det blev helt knäpptyst runt bordet. Som om de väntade på en förklaring som aldrig kom. "Då byter vi samtalsämne...", sa hon och det var fortfarande knäpptyst i rummet.

Efter en stund kom samtalen igång igen och jag brydde mig inte så mycket faktiskt. Hade det varit för ett halvår sedan hade jag gått in på toa och gråtit och tyckt att det var en katastrof. Men nu deltog jag lika livligt i samtalet som innan och jag tror inte att det var några hard feelings.

Det slog mig ändå att jag kanske borde säga något. Inte för deras skull, utan för min skull. Inte blanda in beroende och 12 steg utan säga rätt upp och ner "Jag har haft ätstörningar hela mitt liv och om jag tar en av det där så kan jag inte sluta så jag har valt att avstå för att må bra". För vem vill argumentera mot ärstörningar under fredagsfikat? Borde räcka väl?

Om någon frågar igen ska jag stå upp för att jag är annorlunda och kanske får jag förståelse och respekt från dem. Kanske inte.

Skaffa en sponsor

Mitt bästa råd till dig som fortfarande lider av tvångsmässigt överätande är att gå med i OA och skaffa en sponsor. När man är sjuk är det övermäktigt att själv försöka ta sig ur helvetet som över- och underätning innebär. Du behöver hjälp från någon som har gått före och som vet vad det innebär. Hur du ska äta, hur man jobbar i stegen, lära sig om livet på nytt, det är svårt att göra på egen hand. Det blir ofta förvirrat och invecklat.

Jag är otroligt tacksam för mina två sponsorer. De är väldigt olika varadra och den första jag hade var väldigt strikt i både mat och 12 stegsprogrammet. Det var vad jag behövde då även om det inte alltid var roligt och bekvämt. Min nuvarande sponsor är lite mer liberal och låter mig hitta mina vägar inom OA. Det är vad jag behöver nu. Lita på att du får det som du behöver, det ser din högre makt till.

Ring in på ett OA-telefonmöte (eller gå på ett live-möte) och fråga efter mötet om det finns någon ledig sponsor. Lämna och ta telefonnummer, bygg upp en gemenskap. Du kommer inte att ångra dig.

söndag 18 december 2011

Oj oj, den tog!

När jag och min sponsor i början av veckan gick igenom denna veckas gottgörelser kändes det lugnt. Inte en ring på vattnet. Mamma. Kände inget särskilt. Så igår kväll kom det. Nervös och spänd blev jag när vi väl hade bokat in tid för att ses under söndagen. Hon visste inte vad som väntade men det gjorde ju jag. Trodde jag.

Vi sågs hemma i mitt barndomshem och satte oss ner. Jag vill prata om en sak, sa jag, och började störttjura. Inte riktigt enligt planerna. Jag är så blödig. Jag fick i alla fram det jag vill säga, min ursäkt, och vi kramades. Skillanden mellan denna och tidigare gottgörelser var att mamma höll med. Ja, du har varit respektlös, ovänlig och haft dåligt tålamod. Och det har varit fel av dig att låta det gå ut över oss. Där blev jag lite paff. Och insåg att jag nog sårat de som står mig närmast mer än jag trott.

Det var jobbigt att ta in att jag orsakat så mycket smärta. Även om jag vet om detta och det är därför jag ber om ursäkt så är det ingen tidigare som sagt det på detta sätt. Ofta sitter demonerna i mitt huvud men inte denna gång.

Efteråt hade jag bokat in ett träningspass som jag genomförde men så fort jag kom hem så kom tårarna. Och nu kan jag inte sluta. Har skickat SOS till mina bästa vänner som kommer över snart. Inga måsten ikväll. Finns inget som inte kan vänta tills imorgon.

India.Arie – The Heart Of The Matter

Min väg till OA och ut ur sockerberoendet, del 2

När jag väl gått med i OA gjorde jag precis som jag brukar. Tog på mig "duktig flicka"-rollen och körde stenhårt. Vare sig det gäller jobb, relationer, självutveckling, hetsätning eller träning finns det inget lagom för mig. Jag jobbade tillsammans med min sponsor i stegen och lärde mig om min högre makt och fick börja be till Gud (så som jag uppfattade honom). Efter någon vecka fick jag en matplan (LCHF) där det stod vilka mängder och vilka livsmedel jag kunde äta och så började jag väga maten. Jag var inte beredd på den frihet som jag kände. Jag behövde inte längre dividera med mig själv om jag ätit för mycket eller för lite, om jag fått i mig det jag ska. Jag behövde inte längre lyssna på den förädiska rösten som sa till mig att under- eller överäta. TIds nog så dog den ut. Jag trodde att jag var fri...

Min väg har inte varit spikrak. Min sponsor tog återfall i början av sommaren och efter över tre månaders abstinens följde jag efter. Fritt fall hela sommaren. Ingen sponsor hade jag längre heller och så var det ju semster och inget jobb att skönta. Kan ni förstå hur mycket jag åt? Och gick upp i vikt. Och åt ännu mer. Mina vänner var oroliga och ville få in mig på ätstörningskliniken, OA fungerade ju uppenbarligen inte sa det. Jag visste varken ut eller in för när jag drogar på socker blir allt en enda dimma för mig.

Räddningen kom när en OA-vän ringde mig och sa att hon hade en OA-vän som hon trodde skulle passa som min sponsor. Vi provade och håller fortfarande ihop än idag, några månader senare. Min sponsor är en av de klokaste och finaste personerna jag känner. Hon har hjälpt mig så otroligt mycket och får mig ofta att själv komma på lösningar genom hennes vägledning. Tillsammans med min sponsor har jag växt som människa och känner att jag nu är på rätt väg. Jag jobbar hårt med att släppa min prestationsångest och mitt kontrollbehov, lämnar över till min högre makt och lär mig att lyssna på min kropp. Långt ifrån den "duktiga flicka" som jag var när jag kom in i programmet... Maten vet jag hur jag ska hantera idag, det är livet som ibland ställer till det för mig och gör att jag tar återfall.

Efter många tvivel, återfall och hopplösa nätter vet jag nu att OA är räddningen för mig. Det är här jag blir frisk och lär mig leva livet igen. Och att kunna vara social, som betyder så mycket för mig. Hur det ser ut i framtiden det vet jag inte men idag är jag otroligt tacksam för programmet, gemenskapen och min sponsor. Besattheten från mat har lämnat mig och jag kan fokusera på livet istället.

lördag 17 december 2011

Min väg till OA och ut ur sockerberoendet, del 1

Hela mitt liv har jag älskat socker i form av godis, glass, kakor, bullar och mackor. Hela mitt liv har jag tyckt att jag har varit tjock så jag har bantat. Perioder av svält, redan från 12 årsåldern, varvat med tokträning och till slut, hetsätning. Bantningspiller, KBT, mindfulnessträning, ätstörningsterapi, att äta som "vanliga människor", ja you name it, jag har provat det mesta för att bli fri från mitt överätande och sockerberoende.

Våren 2009 provade jag dieten LCHF (Low carb high fat) och mådde så bra. Gick ner massor i vikt och kände att livet lekte. Sommaren blev en katastrof av olika orsaker och snart var jag tillbaka i gamla vanor med glass och kakor varje kväll. Till hösten bestämde jag mig för att börja äta "som alla andra". Med andra ord åt jag det jag ville och var sugen på. Hur jag mådde? Inge vidare. Svullen, trött, ofta sjuk och oro i kroppen. Jag fick liksom ingen ordning på det.

Jag tog examen från högskolan, flyttade till en ny stad för jobbets skull, ny lägenhet och dags att skaffa nya vänner. Inte hade jag tid för att banta så jag åt allt mer. Allt det nya gjorde att jag höll mig rätt sysselsatt men maten jag åt mådde jag inte bra av. Kolhydrater i massor. Gjorde ett tappert försök att börja träna men förstod inte varför byxorna fortsatte att strama. Ångesten fick mig att äta ännu mer. Festa hårdare och förneka.

Till slut gick det inte längre. Jag satt hemma en kväll i augusti 2010 och undrade vad jag skulle göra med mitt liv. En vän ringde och jag sa att jag funderade på att ta upp LCHF igen eftersom jag mådde så bra av det. Sagt och gjort lade jag om kosten, gick ner 8 kilo och städade samtidigt i min känslormässiga garderob. Avslutade ett "på och av"-förhållande och började vara brutalt ärlig. Det var en härlig tid och snart träffade jag en man som fick mitt hjärta. Han stöttade mig enormt med maten och jag växte som människa. Men jag hade inte verktygen för att jobba med mig själv. Att bara lägga om kosten räckte inte för mig. Jag hade så mycket känslormässigt bagage som fortfarande skavde att jag inte kände mig hel. Jag bröt upp från mitt förhållande och hetsåt därefter varje dag i två veckor. Skötte nätt och jämnt mitt jobb och ägnade hela kvällarna åt att trycka socker.

Jag visste att detta måste få ett slut. På nätet hade sett en adress till OA - anonyma överätare. Jag streckläste Bitten Jonssons bok Sockerbomben - i din hjärna. Sen tog jag mod till mig och skickade ett sms till den tjej som var ansvarig för OA i min stad. Jag kände mig så blottad och rädd men det var vinna eller försvinna som gällde för mig. Två dagar senare, i mars 2011, gick jag på mitt första OA-möte och fick även där och då en sponsor som hjälpte mig att komma igång med stegen. Att äntligen komma igång med livet.

To be continued ....

True?

Så här kan det kännas vissa dagar hehe ...

fredag 16 december 2011

Tänk om det vore så enkelt


Att blir fri från sockerberoende innebär tydligen bara att lyssna på en cd. 1 timma senare är du fri. Vad har vi hållit på med? Kämpat med 12 stegsprogram och matplan. När det är så enkelt. För 219 kr kan du bli fri - med hjälp av en ljudbok. Önskar att det vore sant. Men tyvärr. Det finns inga genvägar.

Kolla in galenskaperna här.

Rastlöshet triggar

Kan du få sug av rastlöshet? Det får jag. En obokad fredagseftermiddag kan få mig att falla pladask. Så mycket längtan, drömmar och förhoppningar som bara hopar sig inom mig. Finns det ingen där att ta emot mig då så faller jag lätt. I alla fall har det varit mer en regel än undantag förr.

Nu har jag verktyg från 12 stegsprogrammet som gör att jag sitter hemma, lugnt och fint i min soffa, och kollar på min favvoserie. Kanske ska jag ut och ta ett glas (Loka/lime) med vänner senare och om inte så är det lugnt. Sitta lugnt i båten så går känslorna över. Det är alltid som mörkast före gryningen, kom ihåg det när det känns som att bröstkorgen ska sprängas av ånget eller magen knyter sig av oro. Det är bara känslor, inte verkligheten. Känslor går över och då kommer du att kunna se hur verkligheten egentligen ser ut.

En kopp te och tända ljus fungerar jättebra för mig just nu när jag får sug. Ber sinnesrobönen och lugnar mig lite. Kanske ringer ett samtal men framför allt låter jag känslostormen ebba ut. Det är inte på riktigt.

Härliga fredag

Fjärde advent i helgen. Slutspurten fram till jul. Hur känns det för er? För mig går det förvånandsvärt bra. Det kom som en chock i början, där i mitt av november, när det var chokladaskar, skumtomtar och julgodis överallt. Men nu har det lugnat ner sig lite. Släpper inte garden men behöver inte ständigt vara på min vakt.

Det är riktiga fredagsfeelings här. Vill bara sluta jobbet, möta upp vänner på stan för ett glas (Loka/lime) och fira in helgen. Just nu är jobbet bara en startsträcka till julledigheten som kommer i mellandagarna. Har tagit semester mellan jul och nyår. Så skönt! Ska du vara ledig nåt i jul?

En dag i taget

Vi kan bara jobba med oss själva, våra problem med mat och livet, idag. Morgondagens abstinens kommer att ta hand om sig själv bara vi är abstinenta idag. Det är när vi tittar för långt fram som vi samlar på oss bekymmer och förlorar vårt självförtroende. "Det kommer aldrig att gå, att inte äta socker på hela julen, kommer aldrig att gå". Men idag går det. Och idag. Och idag. Till slut är julen över.

Vad som än händer kan vi hantera det en dag i taget. Att oroa sig för att vara hungrig i nästa vecka förstör dagens sinnesro. När vi sätter oss själva i framtida ögonblick skapar vi onödig spänning. Att gå omkring och oroa oss för hur någon kommer att reagera på något som vi kanske kommer att säga om en vecka gör ingen gott och hindrar oss från att leva här och nu.

Att vara abstinenta idag är det bästa vi kan göra för oss själva. En dag i taget går går vi ut ur mörkret, in i ljuset.

torsdag 15 december 2011

Mindfulness i vardagen

Läser en jätteinspirerande bok. Mindfulness i vardagen heter den och är skriven av Ola Schenström. Vi på avdelningen fic k den i sommarpresent för något år sedan och när jag försökte läsa den då blev jag stressad bara av att läsa om stress. Så jag la ner och inte heller lyssnade jag på den cd som följer med boken. Men nu har jag tagit upp den igen och är helt frälst! Var till och med och hämtade märkpenna för att stryka under det som är så bra att komma ihåg.

Egentligen handlar medveten närvaro inte om något konstigt. Tvärtom är det back to basic som gäller. Det handlar om att rikta all sin uppmärksamhet på nuet och inte dömma det som händer, utan bara iakta och sen kan vi fatta ett beslut kring hur vi ska hantera det som sker - ska vi acceptera och låta det vara eller agera och förändra. Vi får ett val och blir uinte offer för omständigheterna.

Genom att vara närvarande tränar vi oss i att lära känna oss själva bättre. Vi blir mer uppmärksamma på kroppens signaler, på våra tankar och känslor och tids nog kommer vi att se att vår autopilot ibland är väldigt lömsk. Den vill få oss att avstå från saker som kan kännas jobbiga, som att gå och träna. "Du behöver inte, det är jobbigt och visst är det skönare att sitta hemma", säger den. Med mindfulness lär vi oss att känna igen de flyktiga tankarna som hittar på ursäkter åt oss.

För mig är det också samma röst som intalar mig att överäta. Den lömska autopiloten som inte vill känna utan döva känslor. Som intalar mig att det "blir så bra om vi bara köper lite gott". Så för mig är det livsviktigt att jobba med medveten närvaro, det är tillfriknande även från tvångsmässigt överätande om jag kan lära mig att bemästra det.

Läs den!

Inte alltid lätt att praktisera

Jag har en praktikant hos mig på jobbet i åtta veckor. En vecka har passerat och jag har märkt att det inte går så bra. Hon sitter mest och vickar på stolen samtidigt som hon pillar på sin iPhone. Verkar inte direkt engagerad och visar upp en blandning av rädsla och att vara uttråkad när jag ger henne uppgifter. Självklart tar jag på mig detta och mår dåligt över det. Springer som en hönsmamma fram och tillbaka till hennes plats för att försäkra mig om att hon har att göra, att hon klarar av det hon fått och att hon alltid kan komma till mig med frågor.

Ändå fick jag i morse höra att hon suttit med en av uppgifterna igår kväll tillsammans med sin pappa (som jobba på samma företag). Vill slita mitt hår och vet inte hur jag ska stå ut i sju veckor till. Nästa vecka är hon i alla fall ledig och jag kan andas ut lite.

Försöker att lämna över till min högre makt, be för henne och vara lyhörd. Ser att det kickar igång mitt medberoende och vill inte må som jag gör just nu.

Någon som har erfarenheter av tonårspraktikanter och hur man ska hantera dem så är jag tacksam för tips.

I mitt skafferi

Mitt skafferi har fått sig en nytändning i och med en del nya mjölsorter. När jag gick över till matplanen och LCHF så slängde jag ut en hel del, bland annat socker, mjöl och annat som inte var bra för mig. Det blev tomt och jag som alltid älskat att baka kände en liten sorg i hjärtat men nu var det vägen till tillfrisknande som var viktigast. Nu när det har gått 9 månader så känner jag mig redo att prova lite nytt. Det här är vad jag har i mitt skafferi:

Kryddor
Hemgjord müsli (hackade nötter, solrosfrö, linfrö, sesamfrö, riven kokos)
Kokosfett
Rött och svart te
Krossade tomater
Makrill i tomatsås (konserv)
Tonfisk (konserv)
Olivolja
Rapsolja
Vinäger
Sesamfrön
Linfrön
Fiberhusk
Bakpulver
Mandelmjöl
Kokosnötsmjöl
Pofiber
Kakao
Ev. nötter och mandel

onsdag 14 december 2011

Hur går det för er i juletid?

Pepparkakor, lussebullar, knäck och kola. Överallt. Snart går det inte att gömma sig längre. Som ett maratonlopp trappas det upp för att explodera på julafton. Socker, socker, socker. You can't hinde. Hur går det för dig? Kan du stå emot? Vad är ditt bäst knep? Dela gärna med dig till oss andra i denna sockerstinna tid som är som värst för oss sockerberoende.

Med LCHF-mat kan jag hålla suget i schack. Jag får inte de där blodsockerdipparna som kolhydratätare får. Jag har inte lika lätt att falla för klockan-tre-suget. Om jag faller beror det mer på psykiska aspekter än fysiska. "Fettdieten" (som många säger) är inget permanent skydd men det gör jul, påsk och midsommar betydligt mycket enklare för mig nu än tidigare. Bara vanlig mat och inget krångel. Att stå upp för sig själv och säga till vilken mat som är bra för mig att äta och vara lite "jobbig", ja det är ett helt annat inlägg ;)

Associationer ställer till det för oss

Att vara smal är detsamma som lycklig medan godis och glass är lika med avkoppling och mys. Det är vårt förhållande till saker och personer som påverkar hur vi mår, inte saken eller personen i sig. Det är så lätt att tro att det är en person eller en sak som får oss att vara lyckliga eller olyckliga men det är våra associationer och att det har sitt ursprung i oss själva. På detta sätt ger vi olika personer makten att påverka oss och v växlar mellan upprymdhet och förtvivlan i ett spel där vi ofta blir offer för omständigheterna.

Jag gör ofta så här. Tror att kärlek är en person och om jag inte kan få honom kommer jag inte att bli älskad. Eller tillskriver en person vissa egenskaper som kanske inte stämmer med nuet. Bara för att jag känner så. På sätt och vis sätter vi på ett filter på verkligheten när vi gör så här. Vi låter tidigare erfarenheter påveka nuet och det hindrar oss från att se hur saker och ting faktiskt är nu.

Tänk efter: Är du här och nu? Eller sitter du och tänker på något annat när du läser det här? Multitaskar du - tittar på tv med datorn i knät samtidigt som du lyssnar på barnen med ett havt öra? Jag är expert på det men jobbar på att sluta. För vi blir inte mer effektiva, tvärtom bara mer splittrade och stressade. Det tar tid att hitta nya vanor och närvarande i ett ögonblick kan man bara vara just i det ögonblicket. Sen gäller det att öva upp att fånga fler och fler ögonblick. Är ni med mig?

Efter regn kommer solsken

I alla fall i form av D-vitamin. Jag har känt mig lite nere och trött i början av veckan och tog därför fram min burk med D-vitamin från förra året. Genom en tablett om dagen (tas till mat) så får jag i mig det jag behöver. Redan efter två dagar känner jag mig piggare, kan det vara möjligt?

Under vinterhalvåret får vi inte i oss det D-vitamin som vi behöver om vi bor i Sverige. Solen kommer inte så högt att vi kan utnyttja den för vitamintillskott. Det är tabletter som gäller. Eller att äta fisk till lunch och middag varje dag eller proppa i sig 35 ägg om dagen. Men hur kul är det då?


tisdag 13 december 2011

Det krävs hårt jobb

Det finns ingen anna väg till tillfrisknande. Det krävs att du gör ett sjuhelsike hårt jobb. Det måste inte vara svårt eller omöjligt men det kommer att ta mycket av din tid och energi. Men åh vad mycket man får tillbaka. Tusen gånger om!

Att lägga om kosten, äta på en matplan och skaffa en sponsor som du kan bolla matfrågor med är första steget. Ibörjan tycket jag att det var svårt att veta vad jag kunde äta, hur mycket och att ha vågen med mig var skämigt. Men idag, tio månader efter att jag gick med i OA, fick matplan och sponsor, går det som på räls. Jag behöver inte tänka när jag tar mat, jag vet vad jag kan äta och inte. Vågen är alltid med hemma men äter jag ute lämnar jag den hemma nu eftersom jag har fått ett bättre ögonmått. När matvanorna väl är på plats, ja det är då det riktiga jobbet börjar...

Havererade relationer, ångest, oro, oförmåga att hantera känslor, sopa jobbiga saker under mattan (eller i munnen) och ett stort kontrollbehov var det som fick mig att överäta. Maten blev min flyktväg och jag isolerade mig allt mer. Jag självmedicinerade med socker och kolhydrater. Men mådde allt sämre. Visst är jag född med en kolhydratkänslighet men mitt sockerberoende har jag byggt upp genom mitt destruktiva levende. Sista tiden innan jag kom till OA överåt jag enorma mängde socker varje kväll. Nästan ingen mat, bara socker och snabba kolhydrater.

Jag har erkänt att jag är maktlös inför maten och inte längre kan hantera mitt liv. Börjat tro på, och lämnat över mitt liv till, en kraft större än mig själv och därmed släppt mitt kontrollbehov och viljan att spela Gud. Jag har städat ut irritation, aggrission och rädsla. Börjat gottgöra de som jag skadat eller sårat. Nu är det snart dags att lära mig att leva det nya livet VARJE DAG. Allt det som jag hittills gjort ska komprimeras till min vardag. Varje gång jag sårar någon ska jag be om ursäkt, varje gång jag irriterar eller blir arg på någon ska jag be för denna person och även erkänna det för en annan OA-vän. Varje dag ska jag lämna över till min högre makt och acceptera det jag inte kan förändra (ex. att jag inte kan äta socker). Varje kväll tittar jag på mitt beteende - hur har jag varit idag och vad behöver jag jobba med? På så vis kommer jag inte att behöva samla på mig så mycket damm att det måste storstädas igen.

Nya vanor kommer inte över en natt. Det krävs hårt jobb för att uppnå dem. Jag har kämpat och så här på sluttampen är det lätt att slå av på takten och bli lite slö. Känner det och behöver därför lägga i en till växel nu. Jag är så tacksam att ni är med mig på resan. Nu kör vi vidare!

I min frys

Jag har ju tidigare berättat om vad jag har i mitt kylskåp och nu har turen kommit till min frys. I den har jag gärna:

Vit fisk (spätta, flundra, hoki, sej)
Haricots verts
Broccoli
Riven ost
Hembakt bröd, lätt att ta ut en skiva i taget
Dill och gräslök
Blåbär och hallon
Kycklingfiléer
Räkor med skal
Matlådor från tidigare middagar, smidigt att plocka fram

Varför?

Varför äter vi större mängder än våra magar klarar av? Varför väljer vi maten före sällskap och socker före vänskap? Varför lägger vi hellre vår sista krona på vår drog än på mat som är bra för vår kropp? Varför kan vi inte sluta efter första tuggan? Tycker vi inte om oss själva? Jo det tror jag att vi gör men vi måste inse att det här är en sjukdom och behandla den lika seriöst som vilken annan sjukdom som helst. Medicinen för mig heter matplan, 12 stegsprogram och Gud.

Om jag inte äter på matplanen, ber till Gud eller jobbar i de 12 stegen faller jag tillbaka. Och det går fort. Ibland faller jag handlöst och ibland, som igår, snubblar jag till lite. Oavsett så är det en varning som bör tar på allvar. Vad kan jag göra annorlunda för att inte hamna där igen? Rannsaka dig själv och se nyktert på hur förloppet såg ut. Ofta finns det en rad olika varningssignaler när vi tittar i backspegeln. Det kom inte som en blixt från klar himmel. Inte egentligen. Det började säkert för flera dagar sedan.

Efter mitt snesteg idag känner jag skam, olust och oro i själen. Men jag måste också komma ihåg att vi i 12 stegsprogrammet inte strävar efter perfektion och det är okej att vara mänsklig. Inte vara för hård mot mig själv. Idag är inte en bra dag för krav och piska. Idag ska jag ta det lugnt, lyssna på min kropp och ta hand om mig själv. Det är det minsta jag kan göra efter den nöt-misshandel som jag utsatte kroppen för igår.

Ny dag, nya möjligheter

måndag 12 december 2011

Tack och god natt!

Kanske inte den bästa kvällen men inget socker, yes! Har gjort storkok så nu har jag matlådor i flera dagar framöver. Fisk panerad med en kombi av mina nya mjöler. Till det hemgjord örtsås, citron och sallad. Bilder kommer imorgon!

Checkar ut nu. Tack och god natt!

Hittar inte träningsmotivationen

Jag tror att jag har blivit drabbad av vintermörkret. Efter en dag på jobbet har jag noll motivation att gå och träna. Fast det är precis vad jag behöver och vet att jag mår bra av träning. Istället känner jag press och det ledde till att jag köpte sjukt mycket nötter på ICA efter jobbet och tryckte så fort jag kom hem. Nu har jag sjukt ont i magen och mår illa. Så vad kan jag göra åt bristen på träningsmotivation? Snälla kom med tips och råd!

Jag är jätteglad att jag inte äter socker i dessa situationer. Vill inte ha men det är heller inte okej att äta större mängder utanför matplanen - speciellt inte om det är tvångsmässigt. Det är det som är saken, inte mängden, utan känslan av att tappa kontrollen. Så vill jag inte leva.

Lösning? Erkänna för min sponsor när vi pratar ikväll (och be henne om råd). Jag har bokat in en träningskompis till onsdag efter jobbet, planerar att gå en lunchpromenad på 40 min imorron och släppa kraven imorron kväll. Imorgon kväll ska jag ha en egen-kväll, helt kravlös, valfri aktivitet, inga måsten. När jag känner press hjälper det. Sätta på musik, laga mat (om jag känner för det), gå i myskläder, kanske stänga av mobilen, läsa, ha tråkigt, se på film eller kanske går jag till gymmet - vem vet?

söndag 11 december 2011

Me myself and I

Behöver dra mig tillbaka lite nu. Vara med mig själv ett tag. Med vänner men inte med någon som vill mer än så. Vill inte satsa mitt tillfrisknande i någon roulett. Det är inte värt det alls. Jag vill vara själv och fortsätta på den väg jag slagit in på.

Gott julte

Fick ett underbart julte i present av en vän i fredags. Det är ett rött te så det innehåller inte koffein och då kan man ju dricka det med gott samvete. Har precis gjort mig en kopp och tar en skål jordnötter till. Är verkligen svag för jordnötter. Mys på hög nivå :)

Julmuggen åkte fram nu! Det är ju ändå tredje advent :)

"Inga måsten"-söndag

Blev en spontanutgång igår med fina vänner så idag tar jag det lugnt och slappar. Ett glas rött för mig och sen bara vatten. Det funkar bra. Min bästa väns pojkvän var med och kom med en jättefin komplimang: "Förlåt om jag säger det men det bara lyser om dig. Du ler konstant och ser så glad ut. Vad har hänt?", frågade han.

Ja vad säger man? Jag har fått ordning på maten, bett en massa folk om ursäkt och försöker acceptera verkligheten som den är? Kanske inte direkt till någon som är helt oinsatt. Jag svarade att det är en kombination av olika saker. "Vad det än är, kan jag få lite?", frågade han då. Sött.

En av mina bästa vänner sa också igår att hon äntligen fått tillbaka den gamla Minna. Att hon var så glad för att jag klivit ut ur mitt skal och blivit mig själv igen efter denna långa resa. Det värmer i hjärtat och jag kan hålla med henne. Det gäller att hitta sin väg inom OA. Men resan är långt ifrån över. Den kommer att pågå hela livet och än har jag fyra rätt stora gottgörelser kvar också.

I mitt kylskåp

Vad som är bra mat för oss sockerberoende kan förstås variera så jag kan bara utgå från mig själv. Det här är bra saker för mig att ha i mitt kylskåp:

Smör (aldrig margarin)
Creme fraiche (34%)
Grädde (40%)
Mjölk (3%)
Turkisk yoghurt (10%)
Halloumiost
Tomatpuré
Dijonsenap
Sockerfri zoya (Renée Voltair)
Färskost (titta på innehållsförteckningen!)
Majonnäs
Sambal Oelek
Kaviar (ja jag vet att det är socker men jag kan inte äta kokt ägg annars så för mig funkar det)
Ägg
Grön paprika
Tomat
Blomkål
Lök
Sallad
Gurka
Vitkål

Sockerärtor
Avokado

Morot
Purjolök
Soltorkade tomater
Bacon
Kött (entrecote, oxfile, ryggbiff bl. a)
Köttfärs
Lax
Grillad kyckling
Kräftstjärtar i lake (kolla innehållsförteckningen!)
Skagenröra från chark (fråga om innehållet)
Citron
Lime och Loka för utekvällar

Vad har du i ditt kylskåp?

lördag 10 december 2011

Det blir aldrig som man tänkt sig

Kan vi en gång för alla enas om att vi inte kan kontrollera våra liv och människorna i det? Saker sker liksom ändå. Och det behöver inte vara negativt. Det gäller bara att lära sig att göra det bästa av varje sak som sker. Det är då vi finner riktig lycka och sinnesro.

Min kära vän kom hit igår kväll och vi hade det mysigt men han åkte hem redan idag för att vi båda kände att det blev mycket känslor som vi behövde smälta. Det känns bra att ha provat nu eftersom det har legat i luften länge men jag tror inte att det är vad som är bäst för mig just nu. Vänskap är nog allt jag vill ha i det här fallet. Men det är bättre att ha provat så att man vet än att vara rädd för att leva.

Nästa tvist var att mitt ex som jag gjorde min gottgörelse till i torsdags ringde idag och ville ses över en fika eftersom han var i stan. Sagt och gjort shoppade vi julklappar ihop och tog sen en kaffe. Vet inte vad för relation vi kommer att ha nu, om ens någon men det kändes både bra och lite vemodigt. Vad finns där, vad vill vi och kan vi vara vänner? Det får framtiden utvisa.

Nu sitter och hemma själv och behöver landa i alla känslor. Tänt ljus, ska diska och kanske möta upp vänner på stan eller så blir det en lugn hemmakväll. Vad hittar du på ikväll och håller du dig borta från lördagsgodiset?

fredag 9 december 2011

Delar med mig

Skänker er lite lycka den  fredag. Tack alla ni som läser bloggen! Era kommentarer värmer verkligen :)

Dagens tips för sinnesro är verkligen att be nån om ursäkt. Visa dig svag och du kommer att få ett otroligt resultat. För vem vill öppna sig för någon som vet bäst och är starkast i världen?

Matmässigt så blir det favoriter i repris idag. Stekt ägg med smör i morse, grillad kyckling med hemgjord coleslaw till lunch (ska över till en OA-vän och äta matlåda tillsammans) och tacos till middag med en speciell vän... När det händer mycket i livet är det viktigt att maten inte får ta för stor plats. Det ska vara enkelt att äta bra mat och då  går jag ofta back to basic. Väger maten och ser till att vara extra noga med matplanen för att inga små huvudbryn ska får komma ivägen för det som är viktigt för tillfället.  

torsdag 8 december 2011

Lärdomar tagna

Jag har lärt mig tre viktiga saker under mina gottgörelser. Skillnaden mellan självsligt sjuka människor (som oss sockerberoende bland annat) och "normala" människor. De ...

  1. ... tar inte på sig andra människors känslor och problem.
  2. ... släpper taget efter ett avslut på en relation och går inte runt och ältar.
  3. ... är uppriktigt glada för andra människors skull istället för att visa avundsjuka eller missunsamhet.
Kanske inte stämmer in på alla men en reflektion som jag tar med mig på vägen. Nu har jag tre gottgörselser kvar - till tre själsigt sjuka människor. Troligen kommer de att bli väldigt annorlunda än de som jag gjort hittills.

När man stänger en dörr öppnas ett fönster

Tre gottgörelser på en och samma dag. Tungt men åh vad energi det ger! Har varit helt speedad efter att pratat med min bästis, en gammal vän och mitt ex. Att be om ursäkt och ta på sig skuld har jag märkt gör att den andra personen automatiskt öppnar sig. Berättar allt mellan himmel och jord. Underliga saker händer. En relation avlutatas i och med gottgörelsen och en annan börjar. Hur den kommer att se ut i framtiden vet vi inte. Men resan har börjat.

Every end is a brand new beginning.

Det sug som jag haft de senaste dagarna är som bortblåst och jag har fått ny energi. Imorgon kommer en vän över och ska stanna en bit in på helgen eller till och med hela helgen, beroende på hur det känns. Rapporterar om jag kan hihi.

Pannkaksfrukost

Imorse bjöd jag min vän på pannkakor till frukost. Med mitt nya kokosnötsmjöl smakade de precis som riktiga pannkakor! Till dem hade vi egenplockade blåbär från i somras och vispad grädde. Mums!

Provade mig fram till smeten som ändrade tjocklek allt eftersom men hade ungefär i:

3 ägg
3 dl vatten
2 dl grädde
1 krm salt
1/2 dl kokosnötsmjöl
1 msk fiberhusk

Stek i smör på medel till hög värme. Låt pannkakan ligga i ganska länge så att den inte är "degig". Njut!

onsdag 7 december 2011

Har du accepterat din sjukdom?

Jag har ett permanent handikapp. Tvångsmässig överätare är man för livet. Vi kan inte bli normalätare någon gång i framtiden  och inte förrän vi accepterar att vi har denna sjuksom kan vi lära oss att kontrollera den. Vi har alla provat allt för att kunna äta normalt och spontant men gång på gång misslyckats. Den kanske största illusionen var att så snart vi nått vår målvikt skulle vi kunna äta vad än och hur än vi önskade.

Vi kanske trodde att om vi bara kunde reda ut våra relationer, våra känslor och våra tokiga beteenden så skulle vi inte längre frestas av att överäta.

När jag accepterar det faktum att jag är, och alltid kommer att vara, en tvångsmässig överätare, oavsett min vikt eller levnadssituation - då accepterar jag verkligheten. Jag kommer att behöva leva med den är sjukdom och lära mig kontrollera den, med hjälp av min högre makt och OA, i resten av mitt liv. Att vara abstinent är inte ett permanent botemedel mot min sjukdom, utan ett permanent sätt att kontrollera den. Jag kan få ett drägligt liv och jag kan bli lycklig - men inte genom att överäta och stänga ute livet.

Har du accepterat din sjukdom fullt ut? Det är svårt och jag jobbar fortfarande med det. Min illusion om att kunna äta mer saker bara jag blir smal är svår att ta död på. En dag i taget. En månad abstinent idag :)

"Vill inte"

Ärligt talat så är jag lite trött på LCHF, matplan, träning och att vara duktig just nu. Inte för att jag är sugen på socker eller så men orkar bara inte ha garden uppe HELA TIDEN! Ibland vill även jag ta med mig en 200g chokladkaka och dyka ner i soffan. Men det kan jag inte. Det vet jag. Fast dagar som dessa blir jag som en treårig - "vill inte!". Vill kunna slappna av helt och hållet någon gång. Något säger mig att om jag fortsätter att praktisera bön och meditation så kommer jag att hitta dit. Inte kommer jag att hitta lugn hos Marabou i alla fall ... ;)

Köpte hem nötter istället för middag och kommer säkerligen att bli dålig i magen imorron. Inte så vuxet och klokt va? Nej, men jag är i alla fall sockerfri och det är huvudsaken. Vet inte varifrån detta obstinata beteende kommer. Troligen ligger det känslor gömda som vill fram. Om några dagar kommer jag antingen att sitta med en stor påse godis i handen eller känna de känslor som nu ligger gömda. Hoppas på det senare.

Känner mig Closer To The Edge ...

Svara på kommentar

Fick en kommentar från Em som jag tänkte skriva lite kring.

"...Jag har hört talas om OA tidigare, men blev avskräckt när det handlade om Gud och så vidare, är så gott som ateist. Men kanske är det värt ett försök i alla fall? Det skulle vara roligt att höra lite mer om hur OA fungerar, telefonmöterna och dina personliga åsikter om programmet. Hur fick du din matplan? Och hur äter du kokosfettet? Stod i boken Sockerbomben att man skulle blanda ut det med varmt vatten, men det låter inte vidare gott och vad gör det för nytta?..."

Jag kan säga att jag inte heller var vidare förtjust i begreppet Gud innan jag kom till OA, även om jag inte var ateist. Min Gud var en gud som jag bad till i  nödsituationer och när jag ville något riktigt illa. Annars trodde jag att jag själv kunde styra det mesta. Vem behövde Gud? Så när jag kom till OA var jag så förstörd, sönderknarkad på socker och hade förlorat hoppet om ett drägligt liv. Jag var villig att göra allt. Inklusive att försöka tro på en kraft större än mig själv. Och det räddade mig. Att släppa kontrollen är det bästa jag har gjort och att lämna över mitt liv, min dag och mina relationer till min högre makt har varit en stor del i mitt tillfrisknande.

OA är en förening av män och kvinnor som genom att dela sina erfarenheter tillsammans tillfrisknar från sjukdomen tvångsmässigt ätande. Vi jobbar i AA:s 12 steg och de som gått igenom stegen är sponsorer åt nykomlingarna. Att hjälpa någon annan är ett sätt att bli frisk.

Det finns "live-möten" och telefonmöten att delta på. Båda tycker jag fungerar bra men visst är det skönt att ibland träffas på riktigt. Vissa OA-vänner har även blivit närmare vänner och som jag umgås med utanför OA. Att ha någon att ringa, någon som förstår och som jag inte behöver förklara mig inför, när suget kommer, när livet känns tufft eller jag hamnar i självcentrering är underbart.

Min matplan har jag fått av en kostrådgivare som nu har slutat. Men jag vet att Marielle på Valet kan hjälpa dig om du vill. Det kostar en summa men det är det värt alla gånger!

Till sist. Jag gillar inte kokosfett nå vidare men ser det som min medicin. Det har en rad antiinflamatoriska egenskaper, höjer fettförbräningen och "smörjer" på insidan. Jag tar en tsk till maten ibland, har det i mitt te och det går även bra att steka i det. Prova vad som fungerar bäst för dig!

tisdag 6 december 2011

Julkul med jobbet

Ikväll är det julfest med avdelningen. Brukar bli en lugn tillställning och jag som känner mig rätt slutkörd hoppas på det. Jag har inte beställt specialmat och det grämer jag mig lite över nu. Kanske var dumt? Men ibland orkar jag vara inte vara annorlunda, speciell, behöva förklara. Det är ju inga konstigheter som jag äter men socker får det ju inte förekomma i maten. Med ett litet trött sinne kan jag vara en fara för mig själv.

Telefonen i högsta hugg ikväll. Ringa en OA-vän om det krisar. Litar inte på mig själv just nu och då är det guld värt att ha gemenskapen i ryggen. Först: kaffe!

Uppdatering: Hemma nu efter en trevlig kväll med jobbet. Väldigt LCHF-vänlig buffé och Loka gjorde det till en kväll som vem som helst. Skönt. Nu: sova!

Ladda om

Om du har sprungit ett maraton säger det sig själv att du inte vid mållinjen har lust att springa ett till precis efter. Du behöver ladda om. Få sova, äta och tänka på annat ett tag för att hitta lusten i att springa igen. Detsamma gäller för mig nu när jag idag avslutat mitt projekt. Känner det som att luften gått ur mig och vet mycket väl om att jag brukar reagera så här eftersom detta är ett projekt som jag gör 6-7 ggr/året.

Men likväl hade jag bokat in uppstartsmöte för nästa projekt samma dag som vi avslutar detta. Helt energilös och kretivt igentäppt håller jag ett mindre bra möte där jag snäser av en person och inte lyckas få liv i de andra. Inser alldeles för sent att det beror på att jag inte fått en chans att ladda om. Det är som är så viktigt och A och O när man jobbar med projekt. Att låta dem smälta innan man börjar med nästa.

Lyckligtvis har jag inte spikat nästa års projektmöten och ska ha detta i åtanke. Minst en veckan mellan projektavslut och nästa projektstart. Annars har jag inget att ge.

Nu vill jag bara sitta och plocka med papper, prata med kollegor, benchmarka och gå hem tidigt efter ett par tuffa veckor. Får se om det är möjligt.

Morgonens visdomsord

måndag 5 december 2011

Ahhh väntar!

Slängde iväg ett sms till en gammal kärlek som jag vill be om ursäkt till. För en timme sen! Fortfarande inget svar. Gaaahh. Nervös.

Just nu läser jag om ...

... medberoende. "Bli fri från ditt medberoende - sluta kontrollera andra, börja bry dig om dig själv" heter den. Under mitt överlämnande av mitt fjärde steg insåg jag att jag är väldigt medberoende. Speciellt till min familj. Jag lägger alla deras problem på mina axlar och vill lösa dem och göra dem lyckliga. Tar på mig deras känslor och går in i dem. Jag har inte sett detta förr utan bara upplevt det som att jag inte trivs att umgås med dem och att de får mig att känna mig otillräcklig.



I och med att jag insåg detta för en månad sedan har jag kunnat jobba med det. Bara att se att det är på det här sättet har gjort mycket för vår relation och nu är det övning som gäller. Jag kan ge kärlek och finnas där för dem. Jag kan berätta om min väg till tillfrisknande och jag kan ställa upp när de behöver mig. Men jag kan inte göra fotarbetet åt dem och jag kan inte göra dem lyckliga - det kan bara de själva göra.

En liten börda som lyfts från mina axlar. Nya relationer växer fram. Jag kommer inte från någon missbruksfamilj men det finns ett dysfunktionellt känslomönster och det har påverkat oss alla.