"Stackars dig!"

En av anledningarna till att jag inte går omkring och berättar för folk vitt och brett om min sjukdom är för att jag inte klarar deras medlidnade. De sätter på mig offerkoftan och tycker synd om mig. "Stackars dig, du kan ju inte äta någonting. Inte ens unna dig godis på helgen?". Att förklara för dem att "unna" mig leder till veckor av oavbruten hetsätning är inte lönt. Att unna sig för mig är att äta på matplanen och unna mig att må så bra som jag kan göra.

Det är inte ett dugg synd om mig. Jag har fått verktyg som andra bara drömmer om. Håller jag mig till matplanen och programmet växer jag andligt, psykiskt och mår bra fysiskt. Det är inte alla som har den möjligheten. Jag har en vän som har problemmage. Hon har provat att utesluta det mesta ur sin kost, stressa mindre, sova mer, you name it. Men ingen läkare vet vad som är fel. Henne är det synd om eftersom hon inte vet hur hon ska leva för att må bra. För mig är så inte fallet. Jag är mycket väl medveten om vad som är rätt för mig. Sedan att vi överätare tar återfall det är en annan historia.

Med avstamp från ovan diskussion blev jag mäktigt förvånad när en OA-vän här om dagen lockade fram ett erkännande från mig om att "jag vill ju också äta godis på lördagarna som alla andra. Ha fredagsmys och känna att det är helg. Det finns inget extra eller speciellt som jag kan unna mig då". Jag satt och tyckte synd om mig själv! Insåg också att det är dessa tankar som jag tagit återfall på. Illusionen om att den fina förmuleringen lördagsgodis inte kan skada någon. Inte ens mig som är sockerberoende.

Min vän uppmanade mig att säga, högt för mig själv, "stackars, stackars mig. Vad synd det är om mig som inte får äta godis på lördagen eller mysa med snckas på kvällen. Inte kan jag dricka vin heller och inte får jag äta spontant. Stackars, stackars mig!". Jag provade här om kvällen när jag jag var sugen på något kvällsgotti och deppade för att jag inte fick. Förbluffande effekt. Pinsamt hur jag håller på och tycker synd om mig själv fast det inte är ett dugg synd om mig. Jag har fått en chans som många människor bara drömmer om, slog jag fast och bryggde en kopp te istället.

Att säga saker högt för sig själv, eller ännu bättre, till någon annan kan verkligen vara bra. Tänk dig själv att du skulle ringa upp en vän och säga "Vet du, det är så synd om mig för att jag inte kan äta socker". Då skulle du skämmas va? Ett effektivt vapen.

Jag är en tvångsmässig överätare

Steg 1, att ge upp, att kappitulera inför insikten att jag har problem med mat och inte längre kan hantera mitt liv. Jag är en tvångsmässig överätare och jag har ett sockerberoende. Det är jättesvårt för mig att verkligen, verkligen acceptera detta. Jag vill så förtvivlat gärna vara "som alla andra". Kunna äta lördagsgodis, en god pasta, äta spontant och utan att planera varje måltid. Men priset som jag får betala för detta är för högt. Det är inte värt det längre.

Jag jobbar med min rädsla, min harm och mina relationer i Steg 4 nu. Men jag måste ta Steg 1 varje dag. Varje dag måste jag tala om för mig själv att jag inte tål socker och kolhydrater som andra människor gör. Och lära mig att leva med det.

Bara för idag ska jag inte äta socker och kolhydrater. Jag kan och får om jag vill imorgon, men inte idag. Så måste jag tänka för att inte bli galen. Aldrig mer är för stort för mig. Då blir situationen ogreppbar och ångesten över "aldrig mer" leder mig rakt till godishyllan på ICA.

Substitut?

Suget slår till. Det svider i magen, ångesten kramar åt och det vattnas i munnen efter något sött. Kroppen tror att den ska dö om den inte får socker eller snabba kolhydrater. Vi vet att det är dåligt för oss men den kortsiktiga tillfredställelsen vinner. Återfall.

Hur ska vi göra i dessa situationer? Sitta på de vita knogarna, distrahera oss eller ta till ett substitut? Jag har fått lära mig att det är matplanen som gäller, håll dig till den så kommer du att kunna vara abstinent. Men det fungerar inte alltid. Under sommaren har det varit tufft och då har jag frågat mig själv om det hade varit bättre att ha ett substitut att ta till när det där toksuget slår till?

På en skala där absolut abstinens är bäst och hetsätning är sämst, kan det vara okej att ta till ett ägg, en sked smör, några nötter, ett tuggummi eller så för att hindra suget? Det står inte på matplanen men det gör ju å andra sidan inte godis, glass eller kakor heller om jag hellre ger efter för det. Men ett substitut får inte vara något som triggar efter mer. Mörk choklad tror jag inte fungerar för mig till exempel, det ger mig bara mer sug.

Men ett substitut behöver inte alltid vara mat. Det kan vara en promenad, en dusch, ligga på spikmattan, ring en vän och var förtrolig eller lyssna på musik. Samma känsla som du söker i maten kan du få av de små sakerna i livet.

Hur ser ni på det här med substitut? Hjälper eller skälper det?

Mental besatthet

När jag gick med i OA och fick höra att sjukdomen är tredelad och att den ena delen är mental besatthet. Ja jag vet att jag tänker mycket på mat, vikt och träning, tänkte jag. Nu har jag förstått att den metala besattheten är så mycket mer än så.

Efter en hetsätningsattack tror jag att jag kan ta mig an världen. Sätter upp mål för mat och träning och hur snygg och framgångsrik jag ska bli. Smider stora planer och faller lika handlöst nästa morgon. Det är den mentala besattheten.

Jag ser en reklam på tv om den nya smaken från Marabou. Den fastnar i min hjärna och när jag sedan går och handlar har jag inte en tanke på att hetäta men så går jag förbi hyllan där den nya smaken är uppradad och tankarna är igång. Klart jag ska prova den nya smaken. Det är ju en klockren idé. Jag dividerar med mig själv tills jag brytit ner mitt försvar. Det är den mentala besattheten.

Jag läser bloggar om mat och träning, planerar middagar och älskar att storhandla. Kanske är det så jag är, intresserad av matlagning och gillar att planera men det kan ibland gå över styr. Jag läser med intresse hur andra äter, vad de tränar och hur många kilo de rasar. Lever mig in i deras liv och förvirrar mitt eget. Det är den mentala besattheten.

Det jag kan göra är att medvetandegöra den mentala besattheten och inte ge efter för den. Äta på min matplan, handla som står på listan, inte dras med i andras recepthets (jag vet vad jag mår bra av) och inte stanna i de manipulativa tankarna när de kommer. Vad det innebär är olika för var och en.

Middag och kräfttider

Tittar in för att uppdatera middagen och bjuda på en kantarellpaj så här i kräfttider. Passar bra att ta med till en kräftskiva :)

Kantareller, ost och äggstannig, svårare än så behöver det inte vara.

Köttfärssås med sting i, tillsammans med stekt vitkål och tomat. Mums!

Att sätta sig på pottan precis innan något viktigt

Det är inte det att vi tvångsmässiga överätare är dummare än andra men jag vet inte hur många gånger som jag gått in i en hetsätningsattack precis innan en rolig fest, en kurs på jobbet, en weekend borta eller en spännande date. Det slår aldrig fel. Är det för att jag vill straffa mig själv? Nej jag tror inte det. Men vad handlar det då om? Har ni några förslag så lyssnar jag gärna.

De gånger som jag har lyckats stå emot har inkluderat ilska, ångest, oro och trotts. Så klart har det lagt sig och festen/daten/kursen har blivit lyckad och maten har fungerat fint. Nästa gång har det gått lite lättare. Men måste det vara på det här sättet? Kanske är det övergående och det skrämmer mig att det är så starka känslor inblandade som jag förr försökt döva, bra som dåliga.

Har ni några tips på hur man kan hantera förändringar utan att hanmna i en hetsätningsattack?

Längtar efter...

... gula kantareller, löprundor, snygga träningskläder, ekologiska grönsaker från marknaden, en puttrande gryta på spisen och bruna boots. Höst. Nystart.

Jag vill vara en vältränad person. Och med det menar jag inte bara ha muskler och god kondition. Vältränad i den bemärkelsen att jag mår bra inombords, är nöjd med min kropp och har lugn i sinnet. Jag tränar på att leva väl.

Jag kan inte vänta på att livet ska börja

"När jag blir smal ska jag...", "Så snart jag lärt mig hur och vad jag kan äta ska jag...", Om jag bara kan komma över min harm ska jag..." eller "När jag älskar mig själv kommer någon älska mig". Inget av det håller. Jag vill inte vänta. För jag kommer aldrig att bli perfekt, det är inte det vi ska sträva efter. Jag kommer falla på min väg mot tillfrisknande, jag kommer såra de jag älskar även om jag inte menar det och jag kommer att vara kurvig - sån är jag.

Ensamheten äter upp mig innifrån. Att leva ensam borde ingen göra. Visst är det skönt med självvalda stunder av ensamhet men att inte ha någon att dela vardagen med är tomt. Varför ska inte jag kunna dela mitt liv med någon? Är jag så hemsk eller bär jag på en så smittsam sjukdom att ingen kan komma mig nära? Nej. Jag köper helt och hållet att under denna tid då jag jobbar med min "storstädning" (Steg 4) behöver jag lugn och ro, tid att smälta och få landa. Men jag behöver också se vad livet innebär och få chans att göra om och göra rätt. Inte gömma mig.

Jag kan inte vänta på att livet ska börja. Det pågår redan och så länge jag är rädd för att leva, älska och våga ta risker kommer jag att missa det. Det finns ingen pausknapp. Ingen hetsätning i världen kan stanna tiden. Lika bra att sluta vänta, inse att hullet förvinner med tiden och vännerna finns där för mig om jag bara sträcker ut en hand. Jag är inte ensam.

Paula Cole – I Don't Want To Wait

Livet skakar om

Toksug. Livet stormar. Vänner passerar förbi. Jag har svårt med realtioner och vill äta. Jobbar med harmlistan och det går framåt. Men jag är trött på att vara ett "problem". Jag vill också leva men vet att för att kunna göra det måste jag jobba i stegen och med mitt tillfrisknande. Inget blir bättre av att jag hetsäter. Men just nu är den tanken svag. Sockret känns tryggt och säkert. Den illusionen är stark. Som en hägring i öknen när vattnet är slut eller som en varm säng när du inte sovit på två dygn. Jag vill inte gå i fällan.

Digital frihet

När min sponsor sa att jag borde skaffa en matplan höll jag inte alls med. Jag åt LCHF och visste att det var bra för mig. Jag höll mig ifrån tillsatser och allt gick bra. Inte ville jag begränsa mig mer än jag måste. Det räcker väl med att undvika kolhydrater, alltid ändra rätter på restaurang och fråga om maten när jag går bort. Inte skulle väl någon annan få bestämma hur mycket jag ska äta och att dessutom behöva väga maten skrämde skiten ur mig.

Redan första veckan på matplanen märkte jag hur jag slappnade av. Jag visste att jag skulle ha en viss mängd protein, fett och grönsaker. Lägg upp det på talltiken och ät. Klart. Inget dividerande i mitt huvud under eftermiddagen om jag ätit för mycket eller för lite till lunch. Behöver jag äta mer, är jag inte lite hungrig? Eller åt jag för mycket och ska hoppa över middagen? Tankar som förr cirkulerat inom mig och som hindrade mig från att vara närvarande i livet var nu som bortblåsta. Jag visste att jag hade fått i mig det jag skulle och blev jag hungrig innan det var dags för middag lärde jag mig att det bara är hjärnspöken, gamla vanor eller sug. Jag kunde vara lugn och invänta middagstid.

Nu har jag ätit på min matplan i snart fem månader och mår toppen av den. Jag väger fortfarande all mat hemma och trivs bäst med det. Ska jag bort på middag eller äta lunch ute med kollegorna lämnar jag oftast vågen hemma. Det ger mig mer ångest att ta med den och behöva förklara och låta sjukdomen hamna i centrum än att veta att jag kanske inte får exakt av alla mängder just denna måltid. Under tidens gång har jag övar upp mitt ögonmått och blir bättre och bättre.

Vågen är verkligen frihet för mig. Jag mår som bäst när jag väger allt och äter på bra tider. Då är det turbo i mig. Och god mat äter jag också!