Jag har aldrig brutit något eller legat på sjukhus. Jag har däremot hela tiden dragits med mindre åkommor som inte riktigt vill ge med sig. Ömmande benhinnor, krossade hälkuddar, känningar i knä, ont i ryggen och ont i fötterna. Lägg sedan till kraftig acne (tack och lov för Roaccutan!), mensverk från helvetet, svullen mage och överkänslighet för socker. Plussa på en ätstörning och dåligt självförtroende så har ni min bakgrund.
Jag har jobbat med mig själv i ätstörningsterapi, OA, stärkt kroppen med mycket träning och utbildat mig och fått ett bra jobb. Jag har tagit viktiga steg på vägen och äntligen träffat mannen jag vill leva med. Hans stöd och min fortsatta strävan efter att vara nöjd med den jag är och det jag gör för mig framåt. Så helt nattsvart är det inte. Det är inte det jag säger.
Vad jag säger är att jag måste börja leva efter mina förutsättningar, inte efter andra personers. Om jag nu har en svagare fysik som gör att min kropp lättare drar till sig skador och ett psyke som förvisso arbetats upp men som fortfarande är skört i vissa lägen (med pappa, när jag ska prova nya saker, min kroppsuppfattning, bland annat) måste jag anpassa mig efter det. Rätta mig efter mina förutsättningar. Något jag borde gjort för längesen men det är aldrig för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar