Var jag börjar och du slutar

Att vara nykär är som (vad jag tror) att få barn. Ett nytt liv kommer in i ditt liv och ska ta plats, inget blir sig någonsin likt. En stund utan detta nya liv känns som en evighet och kroppen skriker efter närheten när det nya livet lyser med sin frånvaro för länge. Var jag början och var söta D slutar har jag för längesen slutat att fundera över. Vi två är numera en.

Igår kväll hade jag en egokväll. Söta D spelade innebandy och jag låg hemma i min soffa med en Ben&Jerry’s. Kände att jag inte hade mer att ge, behövde få vara ifred och starta om. En kväll varannan vecka är ungefär lagom. Sen är jag redo att ge och ta kärlek igen. Saknaden att gå och lägga sig själv är märklig. För bara tre månader sedan sov jag alltid själv (med vissa oregelbundna inslag av nattligt besök) och nu bjuder den ensamma natten på orolig sömn. Vaknade flera gånger och sov lätt. När det väl var dags att gå upp väcktes jag inte av ett leende ansikte och en puss utan av en barsk signal från mobilens väckning. Planerna på att gå till gymmet bytte jag mot att surt ligga kvar under täcket och surfa. När jag gick upp för att gör mig i ordning såg jag regnrusket utanför, hämtade den överblivna B&J’n från kvällen innan och gick och la mig igen. Lathet hade inga gränser. Men men :p

Nu står jag (bra för ryggen) på jobbet och ser bara grått. Var börjar jag och var slutar dagen? Söta D sa att han skulle vara hemma hos mig när jag slutade. Kan inte dagen gå fort nu?! Inom en snar framtid hoppas jag att mitt hemma också är hans hemma <3

Ville bara ligga inne och gosa i sängen i morse!

Är inne i en hemma-mys-period. Bakade kaka i helgen utifrån nya idéer som vi bjöd ett annat par på och sen moffsade i oss resten själva på söndagen. Mums!