Nyårsmiddagen var i en klass för sig. Godare rätter har jag inte ätit under mina 26 år. Oxfile Angus influget från Nevada, USA, grillat i minusgrader till perfektion, serverat med tre olika såser och en underbar sallad. Innan den en len sparrissoppa toppad med krispig sparris, även den ren perfektion. Maten passade mig perfekt. LCHF rakt igenom, till alla gäster.
De två kockarna äter LCHF och jag hade kollat med min vän värdinnan hur maten skulle fungera för mig innan. Men jag hade inte sagt något till kockarna. Ville inte göra en så stor grej av det hela när jag visste att det skulle bli LCHF-mat. Det är farligt. Insåg alldeles för sent att jag borde sagt till, stått upp för mig själv och min sjukdom. Nu gick det bra, tack vare snälla vänner som åt upp min dessert lite diskret.
Det fanns en kille i sällskapet med flera allergier. Han fick anpassad mat och det kunde jag också ha fått om jag sagt till. Det som inte passade mig var efterrätten, en fryst cheesecake, och den tänkte jag bara strunta i, som jag brukar göra. Men när den väl kom in kände jag mig låst. Fick en bit upplagd och visste hur jag skulle komma undan. Dock vet jag att alla oftast har fullt upp med att äta sin mat och inte tittar på andras talltik. Jag petade lite i kakan, skyfflade runt den och sedan fick min vän ta över min tallrik efter att hon ätit upp sin kaka. Killen med allergier fick bärkompott och det kunde jag också ha fått om jag sagt till.
Lärdom: berätta för värden/värdinnan/kocken om min socker- och kolhydratallergi. Stå upp för mig själv och min sjukdom så att det inte blir några konstigheter vid middagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar