torsdag 27 juni 2013

Varför måste det drickas hela tiden?

Det gör mig anti. Det gör mig tråkig. Jag tar avsteg från mig själv eftersom jag vill följa mina värderingar. Som att jag måste kompensera för Daniels drickande. Det stör mig. Det gör det. Jag försöker att inte bry mig om det och tänker att jag vänjer mig nog. När jag känner mig svag eller stressad bubblar det upp.

Det ligger så nära under ytan och gror. Jag gör honom till någon han inte är. Mina fantasier når inga gränser. Spelar upp scenarion i huvudet och förstorar upp. Gör jag verkligen det? Att det ska drickas alkohol så fort chansen ges är ungefär som att jag äter socker, helst choklad eller glass, så fort chansen ges. Jag jämför mitt missbruk med honom och sätter därmed en stämpel på honom som jag inte vet om han förtjänar. Kanske gör han det. Att han bara inte är medveten om sitt riskbeteende än. De gånger jag frågat honom har han nekat.

Nu var det ett tag sedan vi pratade om alkoholen. Det har varit rätt lugnt men inom mig slappnar jag aldrig av. På lördag är det bröllopsfest. Man förväntas supa. Jaha, inte kommer han att banga i alla fall. Jag ska försöka att inte bry mig men vet inte hur det kommer att gå. Ska vi prata om det här? Igen? Vad har jag egentligen att komma med? En känsla. Av obehag, som sprider sig i mitt inre varje gång det ska drickas alkohol. Var den kommer ifrån vet jag inte. Den kommer automatisk och äter upp mig inifrån. Den gör mig till någon jag inte är.

Jag gillar att ta ett glas vin ibland, gärna i mina vänners sällskap. Jag dricker aldrig själv, det har jag inget behov av. Jag kan också bli full och pinsam, högljudd och spy. Det hände sällan och aldrig nu för tiden. Nu har jag inte samma behov av att festa lägre.

Det är superdålig timing nu. Jag har mycket i huvudet och har mångas känslor inom mig. Det har druckits en öl varje kväll från hans sida och på lördag är det bröllopsfest. Egentligen ska man väl prata om detta när det är lugnt och inte när det är som stormigast men å andra sidan är det ju då som problemet når sin kulm. Vad är egentligen problemet?

Jag anser/tycker/känner att man inte ska dricka alkohol i veckorna och när man dricker ska man inte bli för full. Man ska sköta sig, bete sig, och vara respektabel. Känna ett skönt rus men inte visa det. Varifrån kommer denna syn? Att det skulle vara så fult att bli onykter. Att man är en mindre bra person om man gillar alkohol? Samhället, mamma, mina tidigare erfarenheter? Börjar bli innerligt trött på detta och Daniel vet inget om hur mina tankar går.

Han gör som jag, förknippar alkohol med känslor. ”Nu har jag jobbat så hårt att jag förtjänar en öl”, ”Jag har varit så bra hela kvällen att jag kan ta en whiskey när jag kommer hem”, ”Nu är det ’lill-lördag’”, ”Det är ju sommar och semester ute”, ”Det är fotboll på tv” osv. Jag gör, eller gjorde, detsamma med socker. När jag var trött, ledsen, glad, det var soligt ute, det var fest, jag var irriterad eller sjuk. Allting skulle lösas med socker. Så är det fortfarande ibland men jag försöker att inte hitta anledningar. Vill jag ha en chokladkaka så tar jag det. Inte förknippa eller ursäkta det med en känsla. Det är svårt.

Just nu är jag inne i en socker-period. Ryggen gör att jag inte kan träna och då äter jag socker för att kompensera kickarna. För att glömma och för att döva ångest. Förr kunde jag hålla det i schack med träningen. Det gör att reagerar mycket starkare på Daniels alkoholvanor eftersom jag inte är nöjd med min egen situation. Vi är nog inte helt ärliga mot varandra. Jag tror att han känner/undrar över min sockerkonsumtion också. Men hittills har han inte sagt något. Ska jag säga något om alkoholen? Igen? Jag tror att jag måste.

fredag 7 juni 2013

Sköna dagar

Äntligen är sommaren här! Gårdagens ledighet och förra helgen bjöd på vackert väder. Jag och söta D var i Småland hos hans familj över helgen och igår blev det stranden hemma. Nice. Mannen plockade ihop nya elgrillen så två premiärer på en dag.

Idag är han ledig och jag jobbar. Rätt skönt att komma i kapp lite. Blir en kort dag.