fredag 30 september 2011

Fredagsmys

En mycket bra dag idag. Full av energi och mycket givande relationer idag :) Mötte upp en vän efter jobbet för att njuta av solen på en uteservering med en cappuccino. Kaffet ledde till middag och vi stannade till slut i fyra timmar. Det kallar jag fredagsmys!

Nu börjar jag bli lite trött och var ju uppe och reflekterade klockan fem i morse hihi så det kanske inte är så konstigt. Ser fram emot sovmorgon imorron. Längtar redan till lördagmorgonen. Den slår allt fredagsmys. I mitt liv är lördagsmorron-mys the shit! Kokt ägg med kaviar, turkisk yoghurt med en skvätt grädde och vaniljpulver i toppas med bär och nötter. Och så klart en kopp te och morgontidning och Nyhetsmorgon. Ett litet avsteg från de vanliga stekta äggen som jag känner att jag behöver just nu för att inte tröttna. Ska även baka fröknäcke i helgen och ser med spänning fram emot det.

Bjuder på kvällens middag. Kryddstark fläskfilé i ugn, stekta haricots verts och min underbara kantarellsås (hemligheten är sherry) som jag har fått dille på just nu. Ska hamstra kantareller nu och frysa in så att de räcker hela vintern.

Klassisk mat hemma hos mig.

Att acceptera sig själv

Jga har jobbat mycket med att acceptera saker och människor för vad de och dem är och backat när jag insett att jag inte kan förändra. Acceptans har jag lärt mig är nyckeln till lycka och lugn. Det är bara genom hur jag beter mig mot människor som kan förändra vår relation, jag kan aldrig förändra dem.

Imorse vaknade jag klockan fem av att tankarna snurrade i huvudet. Tog fram block och penna för att försöka få lite ordning på allt. Efter en stund fann jag mig stirrandes på en mening som plötsligt fick ny innebörd för mig. "Att acceptera mig själv". Jag har accepterat andra människors karaktärsfel och brister, ovanor och fel men inte mina egna. Jag har tolkat det som att jag kan förändra mig själv och därför valt att se det så och inte att jag ska acceptera mig själv.

Idag har varit en underbar dag. Jag har varit lugn och i kontakt. Glad och trevlig, öppen och framåt. Och allt går så mycket lättare då :) Acceptera mig själv som jag är men jobba på vissa saker, ja det kommer att ta tid men idag får jag i alla fall energi av själva insikten.

torsdag 29 september 2011

Toksug på ingång

En mindre bra kväll igår med en påse nötter. Ni inser att jag har ett stört förhållande till Exotic Snacks nötter va? En påse lösnötter (speciellt cashew) är lika farligt som en påse lösgodis för mig. Steget från det ena till det andra är litet. Ett avsteg från matplanen, oavsett om det är med nötter eller godis, kan leda rätt ner i avgrunden igen.

Idag har jag varit svullen, rapig och sprungit på toa. Kanske too much information men vill visa er att trots att jag mår så här idag har jag sug efter mer. Hjärnan skriker "Åh, nötter, köp mer, det var ju trevligt" medan kroppen suckar "Inte nu igen, jag klarar inte det här".

Hur det kommer att bli ikväll? Det får jag lämna över till min högre makt. Men jag kan säga att det kommer definitivt att hjälpa om jag ringer ut till andra OA-vänner, hittar på något kul ikväll och inser att livet är så mycket mer än att bara sitta hemma och äta.

Uppdatering: Lunchen gick bra, inte kul alls att gå på ICA och handla, kände mig svag så jag rusade hem och åt min abstienta mat och kände mig starkare. Nu, efter klockan tre, är jag åter igen svag. Tankarna kommer ...

onsdag 28 september 2011

Lev nu

Inser att jag alltid sparat mycket pengar men aldrig blivit rik, bantat hela livet men aldrig blivit tillräckligt smal. Att hela tiden vara på väg till något gör att jag inte lever livet här och nu. Nuet är aldrig bra nog. Så vill jag inte leva och långsamt håller detta på att förändras. Jag inser att kroppen är mitt redskap och att det är insidan som jag inte är nöjd med, det är därför som utsidan aldrig bli bra nog. Vad gäller ekonomin så måste jag spara ett tag till innan jag kan släppa loss lite mer. Ska nämligen lägga in en mastig handpenning på min nya lägenhet när jag flyttar in i den i mitten av januari. Så det är ju en härlig investering även om det kommer att bli tomt på kontot under 2012 ;)

Bjuder på en låt som jag tror måste blivit skriven till oss i 12-stegsprogrammet.
Shirley Clamp – En ny chans

Självransakan river upp mycket känslor

Jag skiftar mellan att känna otroligt kärlek, ångest, ledsamhet, tacksamhet och irritation. Jag håller på att avsluta rädslo- och harmlistan och analyserar min del i relationer och ser på när jag har varit oärlig, rädd, självisk och egennyttig. För jag kan aldrig förändra någon annan, bara mig själv. Det som är så häftigt med att jobba med mitt beteende är att jag börjar agera annorlunda mot min omgivning och det i sig resulterar i att de bemöter mig på ett nytt sätt. Så på sätt och vis kan man förändra andra människor, men bara genom att göra städjobbet själv.

Det har tagit emot att inse alla dessa sanningar om mig själv. Jag har haft ångest och mått dåligt. I början av arbetet åt jag på dessa känslor men har nu lärt mig att jobba med analyserna lite i taget nu och sedan lämna över mitt arbete innan jag börjar. I grund och botten är jag otroligt tacksam för att jag får chansen att göra denna storstädning. Förändringarna som sker är stora och jag har ett bättre liv idag än för ett halvår sedan. Framför allt har jag en bättre relation till mig själv.

tisdag 27 september 2011

Snabbmat av rester

Efter en intensiv kursdag i Stockholm fanns ingen ork att stå länge i köket. Hittade lite lax från helgen, stekte upp riven morot och strimlad vitkål som låg i kylen och såg ledsna ut. Till det två matskedar smör. Klart! Snabb, näringsrikt och gott. Matlagning behöver inte vara svårt för då är det lätt att man tappar suget och äter det som är mindre bra för en. Snabbmat kan också vara nyttig :)

Lättlagat. Lax i ugn, stekt morot och vitkål samt några klickar smör.

Att vara abstinent

Ordet abstinent var inget som fanns i mitt vokabulär innan jag kom till OA. Visst kunde jag slänga mig med att uttrycket att jag hade abstinens efter något utan att veta vad det egentligen betydde men det var inte förrän jag gick på ett OA-möte som jag förstod ordens innerbörd. Att ha abstinens efter socker och snabba kolhydrater och att vara abstinent, det vill säga att avstå från att äta tvångsmässigt.

Vissa inom OA tar väldigt hårt på begreppet abstinent. Att maten ska väga exakt på grammet, annars är man inte abstinent, att man ska ringa och berätta för en annan OA-vän om man ändrar sig om vad man ska äta för grönsak till frukost, annars är man inte abstinent, eller om man inte väger maten vid någon måltid, då kan man ju inte heller vara abstinent. För mig funkar det inte så. Jag är abstinent när jag inte hetsäter. Punkt. Hur jag kommer dit är min ensak och verktyg som våg och andra inom programmet är till för att göra resan dit drägligare, inte för att slå mig på fingrarna om jag inte är manisk.

För mig är att vara abstinent detsamma som att leva mitt liv på det bästa sättet jag kan. Om det innefattar att smaka en tugga ravioli när jag är i Rom eller att lämna vågen hemma när jag går ut och äter så är det så för mig. Kanske inte för dig. Alla klarar vi olika och det är viktigt att komma ihåg. Ta hjälp, få råd och prova dig fram. Men låt ingen annan bestämma när du är abstinent. Att vara abstinent är att må bra och det kan bara du avgöra när du gör.

Ytterligare en utmanande dag

Det bär åter igen iväg till Stockholm idag. Kursdag del två i projektledning på Berghs School of Communication. Det blir fika och lunch tillsammans med klassen och till lunch har jag valt torsk, saffranskokt fänkol och vitvinssås. Är lite tveksam över vitvinssåsen som kan innehålla mjöl eller maizena men får se till att ta lite av den och mer av lite smör eller olja om det finns. Lämnar över till min högre makt och ska inte hålla på att kontrollera och så nu. Fokus på kursinnehåll istället.

Önskar er en abstinent dag!

måndag 26 september 2011

Tänker inte på mat hela tiden längre

För bara ett halvår sedan upptogs 80 procent av mina tankar av mat. Vad jag hade ätit, när jag skulle äta, vad jag skulle äta och hur jag skulle bli smal. Det sög otroligt mycket energi och jag var trött och ofokuserad på de andra delarna i mitt liv. Till vilken nytta? Kunde jag kontrollera mitt matintag och min vikt bättre än jag kan idag? Självklart inte. Tvärom.

Jag kunde räkna upp exakt vad jag hade ätit och var väldigt strikt mot mig själv för att sedan varva med perioder av total kontrollförlust. Överätning och mer ångest som följdes av ännu mer kontrollbehov. Ekorrhjul och inget liv.

Jag har länge haft ett matintresse och gillat att pyssla med recept och stå vid spisen. Om det kommer av min sjukdom och besatthet eller helt enkelt är ett sunt intresse vet jag inte. Jag har i alla fall alltid njutit av att laga mat, gärna tillsammans med någon samtidigt som vi tar ett glas rött och lyssnar på musik. Men i och med att min sjukdom eskalerade blev matintresset till en mani och jag ville ha mer när talltiken var tom. Inte mat utan socker.

Mat har jag aldrig överätit (förutom mackor) utan det är den söta smaken som jag vill åt och som jag triggas igång på efter att jag ätit kolhydrater. Pasta, ris, potatis, bröd och mjöl väcker suget efter godis, glass och fikabröd. Låter det konstigt? Tänk då efter vilken typ av mat som du lätt överäter på. Är det ägg, kyckling och köttfärs eller är det mackor, pasta och riskakor? Kolhydrater är lätt att äta för mycket av och ofta det som vi sockerberoende har svårt för.

Att kunna leva livet

Idag har jag varit på workshop tillsammans med representanter från några av Sveriges största företag. Det hela inleddes med en stående mingellunch och jag hade för första gången inte frågat om maten eller beställt specielmat. Tampas fortfarande med svårigheter att stå upp för mig själv i jobbsammanhang men skulle aldrig äta något som jag inte tål. Jag löser det med nödproviant i väskan i så fall, men ofta går det bra. Lika så nu, det blev buffé och jag fick till en bra måltid.

Det är så skönt att kunna delta på dagar som dessa utan att behöva vara märkbart annorlunda. Det är inga konstigheter jag äter, bara vanlig mat. Hoppade riset och brödet och tog smöret till kycklingen istället men det är ju ingen som bryr sig om. Innan lunchen bad jag att få lämna över den till min högre makt och att slippa hålla på att oroa mig, dividera och försöka styra är frihet. Jag har fått tillbaka mitt liv. Och jag kan vara flexibel inom mina ramar.

Jag har ju förut ätit på känslan av att vara utanför och annorlunda. Jag har tyckt synd om mig själv för att jag inte kan äta all mat och sett begränsningar men inser för varje dag som går att det bara är jag som sätter begränsningarna.

Det finns ett nytt verktyg inom OA som heter Action plan och som jag tror passar mig. Ska ta reda på lite mer men vet så mycket som att det handlar om att ta tag i saker, ha struktur för livet och inte låta saker ligga och det är viktigt för mig.

söndag 25 september 2011

Lax med hummersås

Middagen igår blev god. Ska ta det snäppet längre nästa gång och servera med zucchini-spagetti. Det kommer nog att krävas en del mixtrande innan jag får till dem ordentligt tror jag. En utmaning.

I hummerfonden som jag använde var det modifierad stärkelse. Värstingsocker, som Bitten Jonsson kallar det. Inte bra alls. Men det gick bra, det var en liten liten mängd jag hade i. Tråkigt att det inte finns utan. Någon som har hittat fond utan tillsatser?

Lax med hummergräddsås, handskalade räkor och en blandsallad.
Svårare än så behöver inte god och nyttig mat vara :)

lördag 24 september 2011

Börjar bli mig själv igen

Det där förädiska vita giftet gör mig till en annan person. När jag drogar på socker kan jag inte tänka klart. Jag ljuger, smyger, skäms, blir trött, paranoid, hög och kan inte sova (jag som annars somnar på 2 sek). Och humöret ska vi inte prata om. Snäser av kollegor, harmas på vänner, känner enorm kärlek ena stunden och hat i nästa. Det kan inte vara lätt för min omgivning att hantera mig då.

Nu har det gått 17 dagar sedan jag åt socker sist och hade en hetsätningsattack. Jag märker tydligt hur suget minskar, hur mina humörsvängningar börjar avta och att jag börjar känna mig som mig själv igen. Det sägs att det tar tre veckor för sockret att helt gå ur kroppen och jag längtar tills dess. Men bara för att det fysiska blir bättre hänger inte det psykiska alltid med.

När jag skriver att jag börjar bli mig själv igen syftar jag på hur jag är och mår som person. Vikten, musklerna och anpassningen tillbaka till min kropp kommer att ta tid, det vet jag, och så blir det självklart efter en sommar av upprepade återfallsperioder. Hur som helst hade jag igår en underbart mysig eftermiddag/kväll tillsammans med mina bästa vänner. En fika ute i sensommarsolen som blev till en middag när vi flyttade in på caféet och sedan hem till K för att rensa svamp, dricka te och kolla på Sex and the City. I min mening perfekt fredagnöje.

Mitt i allt det här blev jag känslosam. Rörd, ledsen, kärleksfull och varm. Att jag har suttit hemma och prioriterat äckliga kakor, berg av lösgodis och hinkar av glass istället för att vara med mina vänner under sommaren gör mig ledsen. Samtidigt var jag så otroligt glad och tacksam för att jag nu satt där med dem.

Jag är på väg tillbaka men tar inget för givet. Jag kan falla imorgon eller redan idag. Men för var dag som går känns tanken på socker mer främmande. Den kommer inte upp i jobbiga situationer men det gör däremot tanken på nötter som snackas. Det är ett lågdosberoende som jag vill jobba bort men nu är sockret det primära.

Och att få gåvan att lära känna sig själv igen, på djupet är värt så mycket mer än allt lördagsgodis i världen.

Spicy

Köpte en arabisk krydda på en marknad i Rom. Underbart att kunna välja kryddor i lösvikt och få lukta på dem innan. Provade att laga mat med denna i veckan och det blev starkt men gott.

Lägg ett par kycklingfiléer i en ugnsfast form, blanda kryddor (valfria), creme fraiche, grädde, en klick smör, salt och peppar och häll över kycklingen. In i ugnen och efter ca 20 min har du middag och matlådor för flera dagar. Medan kycklingen är i ugnen kan du koks blomkålsris, broccoli eller göra en sallad till. Mums!


fredag 23 september 2011

Mot nya mål - pepp, pepp!

Jag har alltid varit målinriktad och ambitiös i allt som jag tar för mig. Men när det kommer till mat så har jag varken kontroll eller viljestyrka. Kaos med maten smittar av sig på andra delar av mitt liv och allt blir kaos. Det känns svart och tungt, som om allt är hopplöst. När jag äter på matplanen så förvinner de tankarna och känslorna och även de andra delarna av livet blir ljusare.

Två kvällar denna vecka har jag ätit nötter. Som snacks, utanför matplanen. Jag har motiverat det med att "det är ju inte socker och nötter är ju nyttigt" men jag vet ju att jag avviker från matplanen och det ger utslag direkt på mitt humör. Jag känner mig förvirrad och låg, osäker och orkeslös. Det kan låta konstigt att det har en sådan omedelbar effekt men för mig är det så. Varför gör jag då detta, om och om igen? Jag är maktlös inför maten. Jag behöver verktyg, stöd och framför allt - jag behöver jobba i stegen. Det har jag slarvat med den sista tiden och även det ger utslag på hur jag förhåller mig till mat.

Igår hade jag ett bra samtal med min sponsor. Vi kom fram till att jag behöver lite press på mig för att avsluta det fjärde steget. Precis som i jobbet behöver jag ha en deadline för att orka prestera sista rycket. Locka fram min ambitiösa, målinriktade sida och tävla lite med mig själv. Så nu ska alla rädslor och all harm arbetas igenom ordentligt och sedan är det dags att börja titta på sex- och skadelistan ...

Pepp, pepp! Jag vill inte vara ett offer men när det kommer till mat så gör jag mig ofta till ett. "Jag orkar inte", "Jag vill ju ha...", "Det vore så gott med..." "Kan inte jag ta bara lite?", "Orkar inte gå och träna, köper nötter istället" (som om det skulle hjälpa?!). Hoppas att jag kan jobba bort detta eftersom jag sätter krokben för mig själv när jag beter mig så här.

torsdag 22 september 2011

Det materiella i livet ...

... blir allt mindre viktigt. Jag uppskattar en promenad i parken på lunchen än shopping i stan. Träffar hellre mina vänner och min familj än att gå ut och dricka mig full. Då dansar jag hellre nykter när jag väl går ut så att jag kan njuta av sällskapet och komma ihåg vilka jag har träffat.

Kläder, utseende och status har tidigare varit väldigt viktigt för mig. Men hur mycket nytt jag än köpte och hur fina jobb jag än fick så fanns det där tomrummet inom mig kvar och jag var tvungen att fylla det med mat. Hur smal jag än blev tyckte jag inte om min kropp och det fanns alltid någon annan som hade en finare klädkombination eller inredning. Jag jämförde mig och kände mig usel. Vem blir gladare av det? Det går ju inte att jämföra. Jag är ju jag.

Efter att jag började jobba med mig själv i 12-stegsprogrammet hände det saker. Naturen började tilltala mig och att ha energi i kroppen blev viktigare än shopping och vikt. I och med att jag började fylla tomrummet inom mig med mening och utvecklades andligt så tappade jag intresset för att jämföra mig med andra. Det är ju en omöjligt uppgift att vara som någon annan. Visst kan jag fortfarande bli inspirerad av andras kläder, inredning eller glada humör men jag väljer att ta till mig det som passar mig och inte svälja hela bilden som förmedlas. Ofta är den inte lika bra som den verkar ändå.

Mår så bra av den här maten!

In med två teskedar kokosfett till frukosten och min turbo kickar in. Jag får så mycket energi! Har precis ätit lunch nu, tacotallriken från middagen igår satt fint. Turbo igen. Funderar på att ta mig iväg till ett Body Pump-pass efter jobbet. Det var ett tag sedan men jag känner att energin börjat tillta så det känns som en bra idé.

Jag har inte varit sjuk sedan jag började med LCHF för ett år sedan. Då åkte jag på en dunderförkylning som mer liknande influensa med hosta och höll i sig i fem veckor. Sedan dess har jag lyckats undkomma medan alla runt om mig snörvlar, hostar och snyter sig. Den här maten är verkligen ett litet lyckopiller. Att inte ha dimhjärna, blodsockerfall och tre-trötthet är fantastiskt och jag önskar att fler kunde förstå hur bra man faktiskt kan må.

Men det är väl så att man måste ha ett gott skäl till att vilja ge upp sötsaker och kolhydrater. Många tycker att det verkar vara komplicerat. Att behöva anpassa sig, fråga om innehåll och planera. Kanske är det så att det måste finnas ett bra skäl, som i mitt fall en allergi i form av sockerberoende. Men borde det inte räcka med skälet att du faktiskt kan må så här bra?

Bjuder på en låt under samma tema och som är så skön just nu :)
Gavin DeGraw – Candy

Så här känner jag mig just nu!

Glappkontakt

Jag har svårt att släppa kontrollen och lämna över till min högre makt just nu. Krampaktigt tror jag att jag kan styra hur mitt liv blir om jag bara försöker tillräckligt hårt. Tillbaka i kontrollbehovet. Jag vill inte ha det!

Samtidigt försöker jag acceptera att stundtals kommer jag att ha glappkontakt. Jag ser det lite som att när du går ut för att springa en runda så känns det ibland jättelätt och andra gånger så känns det som att du hade cement i benen. Kanske beror detta inte på något särskilt. Det bara är så. Så även vad gäller kontakten med min högre makt måste jag lämna över.

Om jag ska vara ärlig så har jag inte jobbat så mycket med stegarbetet på sista tiden och det kan säkert ha en del att göra med att jag känner att jag går bakåt. Självutveckling är som kondition - en färskvara.

Köttälskare?

En vanlig missuppfattning om oss som äter LCHF är att vi sitter och trycker i oss kött. I mitt fall kunde detta inte vara mer fel. Jag äter snarare mindre kött nu än innan. På min matplan har jag 100 g protein per måltid (frukost, lunch och middag). Den delen utgörs ofta av kyckling eller fisk och sällan av kött. Det äter jag mest på restaurang.

LCHF handlar inte om proteinet utan om att byta ut kolhydrater mot fett för att bli mätt. På vägen hem måste jag gå förbi ICA för att bunkra upp med smör (om det finns något kvar). Varningarna duggar tätt i media om att smöret snart är helt slut. Katastrof!

onsdag 21 september 2011

Dagens lunch i låda

Lunch: Matlåda med baconröra med stekt vitlål. Godare än det ser ut ;)

Middag: Klassisk tacotallrik med gucca. Underbart gott!
Vill du slippa sockret som är i den färdigköpta tacokryddan så kan du göra egen, det är jättelätt och det blir ännu godare.

1,5 tsk salt
1 tsk vitlökspulver
2 tsk chilipulver
1 tsk spiskummin
1 tsk lökpulver
2 krm cayennepeppar
2 tsk paprikapulver

tisdag 20 september 2011

Engagemang som inte är bra

Just nu är jag inne i en period av överengagemang på jobbet. Efter en skön sommarsemster återvände jag till jobbet med känslan att ingenting kan stressa mig eller få mig ur balans men sedan ett par dagar känns den känslan som bortblåst. Jag tar på mig saker som inte är mina problem utan min chefs. Jag vill hjälpa till men skälper bara mig själv. Jag stångar mig blodig i fighter som jag inte kan vinna eller slag som är för stora för mig.

Kanske kan andra hantera detta men jag som lever med en beroendesjukdom har inte den lyxen. Det är så lätt att jag äter på jobbiga känslor och det är det inte värt. Jag måste ta hand om mig själv och kan inte ta på mig andras känslor. Jag har nog med att hantera mina egna. Det sagt betyder det inte att jag är en dålig medmänniska, vän eller kollega. Tvärtom, jag ser till att jag räcker länge och orkar lyssna, men när jag går därifrån så tar jag inte med mig deras problem, känslor eller ångest.

Nu är det dags att lämna över kontrollen till min högre makt. Jag har gjort det steg för steg men inser att jag även har tagit ett steg tillbaka. Kanske är det resan till Rom som skakade om min värld och mina färdigheter. Rädslor och kontrollbehov som kom upp till ytan i och med påfrestningen att resa utomlands för första gången i OA. Det har varit en bra resa men nu behöver jag kanske landa lite mer än jag trott och jobba med rädslor och kontrollbehov om igen.

Tips att ta till när suget slår till

Jag har fått en uppsjö av tips från OA-vänner att ta till när suget sätter in, vissa fungerar för mig och andra inte. Här kommer några som jag brukar prova.

Ligg på spikmattan
En massa härliga ämnen som frigörs när du lägger dig en stund på spikmattan. Lite som det lugnande eller uppiggande som du får av socker.

Träna på ett pass
Det är inte bara för det "må-bra"-ämne som bildas under träning som du ska gå iväg till gymmet. Det handlar också om att träffa folk, vara en del av gemensakpen, arbeta med kroppen och komma bort hemifrån där vi ofta faller om suget blir för starkt. Det kan tyckas att det krävs mycket för att gå på ett träningspass istället för att sitta hemma i soffan och hetäta men här är mitt tips; bara gör. Packa väskan, ta med ett kokt ägg att äta på vägen dit och bara kör! Tänker du efter kommer du troligtvis inte att orka men efteråt känns det fantastiskt att du gick och tränade istället för att proppa socker.

Ta en dusch
Beröring utsöndrar "må-bra"-hormon som lugnar. Har du ingen som vill gosa med dig för stunden fungerar en dusch lika bra. Med varmt vatten, en fin duschcreme och tvättsvamp kommer man långt. Har du badkar kan det vara skönt att ligga i ett bubbelbad för att koppla av.

Gå en promenad
Elller ännu hellre; spring! Endorfiner skapar välmående och lycka. Efter en tur ute blir jag lättare i sinnet och humöret vänder uppåt. Känns det för jobbigt att jogga så ta en promenad i skogen eller bara i omgivningen, allt är bättre än att hetsäta.

Ta en kopp te eller kaffe
Fungerar som en lugnande ritual för mig. Om jag är stressad, känner mig ensam eller bara vill ha lite "mys" kan en kopp te vara ett substitut för den plats som socker tidigare hade.

Ring en OA-vän
Programmet är underbart. Massor av personer som är villiga att ställa upp att prata, ge tips, peppa eller bara lyssna. Börja med att gå in på ett telefonmöte och stanna kvar efteråt för att ta telefonnummer.

Gör något som du tycker om
Något som du finner stimulerande. Ofta kommer sug av understimulans. Vi vill äta för att "göra" något.

Ta en tupplur
Jag äter ofta på trötthet och efter en power nap försvinner ofta suget. Det är inte alltid möjligt att lägga sig ner och sova när som helst men efter jobbet, på lunchen, på helgen och på kvällen brukar det gå bra.

måndag 19 september 2011

OA - en gemenskap för dig?

Många sockerberoende vittnar om att de känt sig ensamma, utanför och onormala i sina kostvanor. För mig har dock inte så varit fallet. Jag har sedan tonåren vetat att jag har en problematik som inte andra har men jag har också många vänner som tampats med sockerbegär, bantning och ätstörningar. De har inte varit lika extrema i sitt ätande som jag men jag har inte kännt mig mer konsig än dem. Jag visste fast jag inte hade alla fakta. Det var svårare för mig att stå emot.

När jag hittade OA var jag väl medveten om att fler än jag hade problem med socker och kolhydrater och trodde inte att en gemenskap med andra likasinnade skulle göra skillnad. Jag hade ju inte känt mig särskilt annorlunda och har alltid kunnat prata med mina vänner. Men det var inte förrän jag vågade börja använda telefonen som verktyg och ringa andra OA-vänner som jag hittade människor som verkligen förstod. De lyssnade, kom med tips, berättade sin historia och vi skrattade igenkännande.

Att gå på möten, oavsett om det är via telefon eller live, är ofta en kick. Att vara så ärlig och öppen tillsammans med ibland helt främmande människor är ovanligt och fint. Efter ett par gånger ser jag dem mer som vänner och längtar till ärligheten som bara finns på möten eller i ett möte tillsammans med en OA-vän.

OA är en gemenskap för mig och jag har hittat en handfull vänner som jag känner mig trygg med. Dessa ringer jag när det är kris eller när jag känner mig otrygg. De dagar som jag känner mig trygg har jag kommit överens med min sponsor att jag istället ska ringa till någon otrygg, det vill säga någon jag inte har pratat med förr. Lite läskigt men vi har alla varit där och jag vet själv hur glad jag blir när någon ny tar kontakt med mig. Då ler jag i hjärtat :)

Så sant

Hittade denna text på Olga Rönnbergs blogg. Pepp för oss denna måndag! Tar en kopp te nu och tittar på Ensam mamma söker. Lite nördigt men åh så mysigt :)

söndag 18 september 2011

Matsäck och nödproviant på resa

Jag hade med mig mat på min resa till Rom och det är jag så glad för. Visserligen fanns det gott om mat för mig att äta i Italien men att ha säkerheten som abstinent mat ger med mig gjorde att jag kunde slappna av.

Flygplansmat
Jag har dåliga erfarenheter av flygplasmat och litar inte en sekund på att det finns något som jag kan äta och har därför alltid med mig egen mat när jag flyger. Antingen äter jag den innan vi går ombord eller så äter jag den på planet. Skulle någon ha en åsikt om att jag har egen mat med mig säger jag att jag har allergier och att det inte finns något på deras meny som jag kan äta. På flyger ner till Rom hade jag med mig kokta ägg, avokado, smör och paprika som jag åt tillsammans med en kopp te till frukost innan jag klev på flyget. På vägen hem hade jag med mig en mixsallad, makrill i tomatsås, rapsolja och nötter som jag åt på planet när det serverades lunch till de andra. Ingen sa något om det.
Frozzypack
- ett av de bästa köpen jag har gjort!

Äta på flygplatsen
Visst är det skönt att äta innan man kliver på planet och ska sitta som i en konservburk och försöka plocka med egen mat. Om det går gör jag det. Ta med något som inte behöver kyl om du har långt till flygplatsen eller investera i den underbart käcka matlådan Frozzypack  som håller maten kall i sju timmar.

Frukost
Att lita på att det finns frukost som passar mig är ett misstag som jag inte gör om. Ring eller maila till hotellet och hör vad som serveras till frukost och värdera utifrån det vad du behöver ta med att komplettera med. För mig brukar avokado, kokosfett och kokt ägg funka bra att ha i väskan.

Lunch/middag
Ofta de målen som flyter på utan problem på resa. Det finns alltid något jag kan äta annars kan jag välja att gå till en annan restaurang. Kom ihåg att det är du som är kunden och alltid kan fråga om du får byta ut vissa råvaror mot andra. Jag brukar titta på hela menyn och se om det finns någon annan sås/röra/tillbehör som passar bättre än det som rekommenderas till den köttbit som jag vill ha. Då vet man ju att det finns i köket och inte utgör någon egentlig ansträgning för kocken att uppfylla min önskning.

Fika
Jag ser till att fika med gott kaffe, te eller annat som jag kan dricka för att inte känna att jag missar något i en kaka, glass eller bakelse. Jag har ju min njutning och det är viktigt. Det ska inte bara handla om vad jag inte kan äta och dricka utan också om vad som gör mig gott. Sedan fokuserar jag på sällskapet. Inte på vad sällskapet äter. Klarar du inte det än så kanske det inte är en bra idé att ses över fika? Ta en promenad istället eller bjud hem till dig där det finns bra alternativ. Så gjorde jag i början. Är jag på resa testar jag gärna nya lokala te- eller kaffesorter, precis som andra provar lokala bakverk, och kollar om det finns något gott tilltugg som jag tål men det är inte prio ett.   

Picknick
Mättar bra och passar till allt!
Perfekt för oss! Gå in i livsmedelsbutik och köp grönsaker av alla valfri sort, avokado, blandade nötter, en kycklingklubba eller varmrökt laxfié, röror från charken, skinka eller salami, oliver och ev. någon frukt. Bra att ha med i väskan själv är oliv- eller rapsolja, bestick, kokosfett och kokt ägg. Jag njuter gärna av en picknick så ofta jag kan under sommarhalvåret. Då kan alla välja det som passar dem bäst och var du än befinner dig finns ofta grönt, protein och fettkälla att köpa på en lokal matbutik.

Mellanmål
Äter jag sällan. Om det går för lång tid mellan måltiderna kan jag ta en liten mängd från nästkommande mål och äta det innan som mellis. Då ofta i form av avokado, kokosfett, nötter och ägg (som ni ser passar de in överallt). Tål du frukt är det ett alternativ att ta till.

Att resa med ett "mat-handikapp" gick bra

Rom var underbart. Jag ställdes inför några prövningar i början men klarade de bra, mycket tack vare ett förstående resesällskap. Maten var underbart god men det blev ingen pizza, pasta eller glass för mig. Jag njöt istället av grillade grönsaker, entrecote, lax, cappuccino, prosciutto, mozzarella, olivolja, kycklingbröst och salami. Dock smakade jag lite fyllning av en pizza samt någon tugga av en juvlig ravioli med spenat och riacottaost. Och det gick bra. Jag har inte haft sug under resan alls. Inte fysiskt i alla fall. Det lilla sug som förekommit har varit psykiskt. Att jag velat fly från jobbiga situationer med mat. Känslan av att ta sig igenom dem istället för att döva känslor med mat är fantasktisk. Jag är stolt över mig själv för att jag klarat min första utlandssemester med maten och relationen - och kunnat njuta.

Jag kan säga er alla att italiensk mat passar oss LCHF:are bra. Man beställer in kött/fisk/korv/ost/skaldjur för sig (lite konstigt att endast få in protein men bra) sedan kompletterar du med vad du vill ha till. Jag tog olika former av grönsaker och ostar. Till detta rikligt med olivolja :) Perfekt! Ett varningens finger höjer jag dock för hotellfrukostarna. Det liknade mer ett café än en frukostbuffé. Chokladcrossianter, sockerkaka, bullar, vitt bröd, frukt, sockerflingor, fruktyoghurt, munkar och marmelader. I ett litet hörn fanns äggröra och bacon som jag livnärde mig på tillsammans med en kopp te.

Som jag har skrivit förut är planering A och O för att vi matmissbrukare ska kunna njuta av en semester (eller livet i allmänhet). Jag hade med mig makrill i tomatsås, kokt ägg, avokado, paranötter, kokosfett och rapsolja. Jag kompletterade frukosten med kokosfett eller avokado, tog en burk makrill, avokado och nötter när det krisade till lunch första dagen och sedan flöt det mesta på men jag kände mig säker genom att jag alltid hade nödproviant med mig och inte gav utrymme för "men det fanns bara det", eller "jag var tvungen att äta detta som kom in", eller "jag tog fel beslut eftersom jag var så hungrig".

Jag är glad att vara hemma och åt min favoritfrukost till middag eftersom jag saknat den så mycket :) Men jag och mitt resesällskap har redan bestämt oss för att återvända till Rom samma tid nästa år. Då ska vi bo i de gamla delarna av Rom som heter Trastevere och var alldeles underbara. När vi hittade dit vändes hela reseupplevelsen till det bättre och för att jag ska kunna njuta även av god frukost ska vi ha en lägenhet nästa gång. Fantastiskt att det fungerar så bra att resa med ett "mat-handikapp".

Jag återupplevde kaffe efter många år utan. En underbart god cappuccino
(som serverades med ett sött fat med kakor som mitt sällskap fick njuta av)
fick mig att nästan känna smaken av choklad. Undrar om man
kan hitta detta lilla underverk hemma?

onsdag 14 september 2011

Resfeber

Det är mycket känslor inom mig just nu. Jag kände det redan när jag gick hem från jobbet. Jag var sugen. Ville plocka upp en påse nötter, sjunka ner i soffan och aldrig gå utanför dörren. Gick hem och packade, åt middag och förberedde maten som jag ska ha med.

Lyssnade just på musik och då märker jag hur mycket känslor som kommer fram. De ligger där under ytan och bubblar. Känner mig sårbar. Det närmar sig visserligen "den" veckan men jag tror att mycket av det beror på resan till Italien. Resfeber.

Det känns skönt att jag ska ringa min sponsor ikväll. Och att vi har ett till samtal inbokat när jag kommer hem. Hon är som mitt skyddsnät. Guld värd.

Alla vägar bär till Rom

Min första utlandssemester sedan jag gick med i OA och blivit abstinent. Det känns bra med maten. Kommer att ta med mig makrill i tomatsås, avokado, paranötter, kokosfett, kokt ägg, vitkålssallad, rapsolja och vågen. Sedan tänker jag att det måste ju finnas kött/fisk, sallad och olivolja även i den berömda pastans land?

Det kommer att bli en utmaning även relationsmässigt då jag reser på min första weekend tillsammans med min mamma. Bara vi två har aldrig rest ihop förr så det ska bli spännande att se hur vi klarar det. Vi har fått en helt ny relation sedan jag gick med i OA, blev öppen med mina problem och lärde mig att be om hjälp.

Planering är A och O för mitt tillfrisknande. Jag har inte råd att lämna något åt slumpen när det kommer till min mat. Det innebär dock inte att jag hela tiden kommer att tänka på mat under resan, tvärtom. Om jag har planerat innan kommer jag att kunna slappna av på ett helt annat sätt när vi väl är på plats.

Vi kommer att gå mycket och jag hoppas på att ha mycket energi. Har hört att det är närmare 30 grader varmt så det blir en sista smak av sommaren :)


Weekend i Rom väntar.


tisdag 13 september 2011

Små saker mot energilöshet

Tända ljus till dagens lunchlåda hemma. Orkade inte vara kvar på jobbet och då är det skönt
att kunna gå hem och äta och få lite ny energi till eftermiddagens uppgifter.

måndag 12 september 2011

Inte så gott som det ser ut

Drömmåltid blev svårtuggad upplevelse...




















Stekte kött, gjorde egen beasås och till det min ständiga vapenslagare haricots verts. Tänkt som en festmåltid men blev en pina att få i sig. Köttet segt och svårtuggat, bean rinnig och okrämig.

Är det någon som kan tipsa om ett bra sätt på att göra egen beasås på? Jag ger upp!

Ikväll blev det istället kantarellsås till köttet vilket gjorde det lite godare. Kantareller, sherry, smör och grädde. Koka ihop ordentligt. Kan inte bli fel.

I min kyl finns nu rödbetor, morötter och vitkål. Det märks att det är höst. Får se vad som står på menyn imorron :)

Busy day

Det är full rulle på kontoret idag, eller snarare i min mailbox och telefon. Alla vill få iväg sina ärenden och släppa sina surdegar. Ofta hamnar de hos mig men även jag skjuter några skarpa skott en måndag som denna.

Jag har lovat mig själv och min sponsor att sluta agera som om jag jobbade på akuten. Jag är inte oumbärlig och kan faktiskt ta fem minuter av lunchen till att stilla mig, be och göra mig redo för eftermiddagen. Det minskar risken för återfall när en trött tjej går hem som en urvriden disktrasa sent på kvällen efter en hektisk dag.

Dagar som dessa, när allt snurrar i 180 och jag har 35 bollar i luften samtidigt är det lätt att glömma bort sig själv. Ibland tycker jag att det är skönt. Inte en tanke på mat under nio timmar. Men det kan även bli för mycket när jag glömmer att lyssna på kroppen. Pauser är bra även för oss som bara sitter på rumpan hela dagen. Nu ska jag ropa på kollegorna och höra om det är någon mer som behöver lite koffein och ett avbrott :)

söndag 11 september 2011

Snabbmat á la matplan

LCHF-kost går ofta mycket snabbt att laga när man slipper vänta på att potatis, pasta eller ris ska koka. Men det kan gå mer eller mindre snabbt. Idag slängde jag ihop några färsbiffar från kylen, haricots verts, ett smör som jag kryddade med paprika/chili/vitkökskryddor. Hittade även en överbliven fläskfilébit som fick följa med på tallriken när lunchen kallade. Max fem minuter tog detta att svänga ihop. Det du McDonald's!


Snabbmat!

Storstädning pågår

Jag har ägnat hela dagen åt OA. Telefonmöte på morgonen, jobbat med harmlistan, haft en långt och härligt samtal med min sponsor, ringt OA-vänner och även gråtit en skvätt. För det är jobbigt att få ur sig alla känslor, rädslor, min själviskhet och ensamhet. Att titta på dem i dagsljus är tufft. Men det hjälper mig otroligt mycket. Att jobba i programmet är det bästa jag har gjort. Jag kommer framåt, om det så är med myrsteg. Kanske är det också bra för då hänger känslorna med. Annars är det lätt att hasta igenom stegen, speciellt för en "duktig flicka" som mig som gärna vill checka av saker och ting i livet istället för att kämpa med dem och verkligen leva.

Jag har fått några hemläxor som jag villigt tar mig an. Det får ta tid och när jag hittar rätt kommer det att kännas bra. Tills dess önskar jag er en härlig söndag och påminner om OA:s söndagsmöten kl. 8.30 som kan vara en bra start för att ta sig ur det helvetet som överätning och sockerberoende innebär.

lördag 10 september 2011

Back to basic

Sedan jag började jobba med mig själv och mitt inre har det hänt grejer. Jag uppskattar en promenad i parken istället för en shoppingtur på stan under lunchen, jag läser hellre en bok än ser på tv, äter mer ekologiskt och närodlat, gillar att vara i naturen och kan till och med tänka mig att bo i hus med tomt. Det är lite back to basic. Allt lull-lull och fina saker spelar mindre roll om man inte mår bra på insidan. Och när jag mår bra på insidan spelar allt materiallt ännu mindre roll visade sig. Jag vill ha det som är äkta.

Kantareller till kvällens middag med vänner. Direkt från skogen!
Fick ta några rödbetor direkt ur en väns grönsaksland. Lyx!

"Stackars dig!"

En av anledningarna till att jag inte går omkring och berättar för folk vitt och brett om min sjukdom är för att jag inte klarar deras medlidnade. De sätter på mig offerkoftan och tycker synd om mig. "Stackars dig, du kan ju inte äta någonting. Inte ens unna dig godis på helgen?". Att förklara för dem att "unna" mig leder till veckor av oavbruten hetsätning är inte lönt. Att unna sig för mig är att äta på matplanen och unna mig att må så bra som jag kan göra.

Det är inte ett dugg synd om mig. Jag har fått verktyg som andra bara drömmer om. Håller jag mig till matplanen och programmet växer jag andligt, psykiskt och mår bra fysiskt. Det är inte alla som har den möjligheten. Jag har en vän som har problemmage. Hon har provat att utesluta det mesta ur sin kost, stressa mindre, sova mer, you name it. Men ingen läkare vet vad som är fel. Henne är det synd om eftersom hon inte vet hur hon ska leva för att må bra. För mig är så inte fallet. Jag är mycket väl medveten om vad som är rätt för mig. Sedan att vi överätare tar återfall det är en annan historia.

Med avstamp från ovan diskussion blev jag mäktigt förvånad när en OA-vän här om dagen lockade fram ett erkännande från mig om att "jag vill ju också äta godis på lördagarna som alla andra. Ha fredagsmys och känna att det är helg. Det finns inget extra eller speciellt som jag kan unna mig då". Jag satt och tyckte synd om mig själv! Insåg också att det är dessa tankar som jag tagit återfall på. Illusionen om att den fina förmuleringen lördagsgodis inte kan skada någon. Inte ens mig som är sockerberoende.

Min vän uppmanade mig att säga, högt för mig själv, "stackars, stackars mig. Vad synd det är om mig som inte får äta godis på lördagen eller mysa med snckas på kvällen. Inte kan jag dricka vin heller och inte får jag äta spontant. Stackars, stackars mig!". Jag provade här om kvällen när jag jag var sugen på något kvällsgotti och deppade för att jag inte fick. Förbluffande effekt. Pinsamt hur jag håller på och tycker synd om mig själv fast det inte är ett dugg synd om mig. Jag har fått en chans som många människor bara drömmer om, slog jag fast och bryggde en kopp te istället.

Att säga saker högt för sig själv, eller ännu bättre, till någon annan kan verkligen vara bra. Tänk dig själv att du skulle ringa upp en vän och säga "Vet du, det är så synd om mig för att jag inte kan äta socker". Då skulle du skämmas va? Ett effektivt vapen.

fredag 9 september 2011

Jag är en tvångsmässig överätare

Steg 1, att ge upp, att kappitulera inför insikten att jag har problem med mat och inte längre kan hantera mitt liv. Jag är en tvångsmässig överätare och jag har ett sockerberoende. Det är jättesvårt för mig att verkligen, verkligen acceptera detta. Jag vill så förtvivlat gärna vara "som alla andra". Kunna äta lördagsgodis, en god pasta, äta spontant och utan att planera varje måltid. Men priset som jag får betala för detta är för högt. Det är inte värt det längre.

Jag jobbar med min rädsla, min harm och mina relationer i Steg 4 nu. Men jag måste ta Steg 1 varje dag. Varje dag måste jag tala om för mig själv att jag inte tål socker och kolhydrater som andra människor gör. Och lära mig att leva med det.

Bara för idag ska jag inte äta socker och kolhydrater. Jag kan och får om jag vill imorgon, men inte idag. Så måste jag tänka för att inte bli galen. Aldrig mer är för stort för mig. Då blir situationen ogreppbar och ångesten över "aldrig mer" leder mig rakt till godishyllan på ICA.

torsdag 8 september 2011

Substitut?

Suget slår till. Det svider i magen, ångesten kramar åt och det vattnas i munnen efter något sött. Kroppen tror att den ska dö om den inte får socker eller snabba kolhydrater. Vi vet att det är dåligt för oss men den kortsiktiga tillfredställelsen vinner. Återfall.

Hur ska vi göra i dessa situationer? Sitta på de vita knogarna, distrahera oss eller ta till ett substitut? Jag har fått lära mig att det är matplanen som gäller, håll dig till den så kommer du att kunna vara abstinent. Men det fungerar inte alltid. Under sommaren har det varit tufft och då har jag frågat mig själv om det hade varit bättre att ha ett substitut att ta till när det där toksuget slår till?

På en skala där absolut abstinens är bäst och hetsätning är sämst, kan det vara okej att ta till ett ägg, en sked smör, några nötter, ett tuggummi eller så för att hindra suget? Det står inte på matplanen men det gör ju å andra sidan inte godis, glass eller kakor heller om jag hellre ger efter för det. Men ett substitut får inte vara något som triggar efter mer. Mörk choklad tror jag inte fungerar för mig till exempel, det ger mig bara mer sug.

Men ett substitut behöver inte alltid vara mat. Det kan vara en promenad, en dusch, ligga på spikmattan, ring en vän och var förtrolig eller lyssna på musik. Samma känsla som du söker i maten kan du få av de små sakerna i livet.

Hur ser ni på det här med substitut? Hjälper eller skälper det?

onsdag 7 september 2011

Mental besatthet

När jag gick med i OA och fick höra att sjukdomen är tredelad och att den ena delen är mental besatthet. Ja jag vet att jag tänker mycket på mat, vikt och träning, tänkte jag. Nu har jag förstått att den metala besattheten är så mycket mer än så.

Efter en hetsätningsattack tror jag att jag kan ta mig an världen. Sätter upp mål för mat och träning och hur snygg och framgångsrik jag ska bli. Smider stora planer och faller lika handlöst nästa morgon. Det är den mentala besattheten.

Jag ser en reklam på tv om den nya smaken från Marabou. Den fastnar i min hjärna och när jag sedan går och handlar har jag inte en tanke på att hetäta men så går jag förbi hyllan där den nya smaken är uppradad och tankarna är igång. Klart jag ska prova den nya smaken. Det är ju en klockren idé. Jag dividerar med mig själv tills jag brytit ner mitt försvar. Det är den mentala besattheten.

Jag läser bloggar om mat och träning, planerar middagar och älskar att storhandla. Kanske är det så jag är, intresserad av matlagning och gillar att planera men det kan ibland gå över styr. Jag läser med intresse hur andra äter, vad de tränar och hur många kilo de rasar. Lever mig in i deras liv och förvirrar mitt eget. Det är den mentala besattheten.

Det jag kan göra är att medvetandegöra den mentala besattheten och inte ge efter för den. Äta på min matplan, handla som står på listan, inte dras med i andras recepthets (jag vet vad jag mår bra av) och inte stanna i de manipulativa tankarna när de kommer. Vad det innebär är olika för var och en.

Middag och kräfttider

Tittar in för att uppdatera middagen och bjuda på en kantarellpaj så här i kräfttider. Passar bra att ta med till en kräftskiva :)

Kantareller, ost och äggstannig, svårare än så behöver det inte vara.

Köttfärssås med sting i, tillsammans med stekt vitkål och tomat. Mums!

tisdag 6 september 2011

Att sätta sig på pottan precis innan något viktigt

Det är inte det att vi tvångsmässiga överätare är dummare än andra men jag vet inte hur många gånger som jag gått in i en hetsätningsattack precis innan en rolig fest, en kurs på jobbet, en weekend borta eller en spännande date. Det slår aldrig fel. Är det för att jag vill straffa mig själv? Nej jag tror inte det. Men vad handlar det då om? Har ni några förslag så lyssnar jag gärna.

De gånger som jag har lyckats stå emot har inkluderat ilska, ångest, oro och trotts. Så klart har det lagt sig och festen/daten/kursen har blivit lyckad och maten har fungerat fint. Nästa gång har det gått lite lättare. Men måste det vara på det här sättet? Kanske är det övergående och det skrämmer mig att det är så starka känslor inblandade som jag förr försökt döva, bra som dåliga.

Har ni några tips på hur man kan hantera förändringar utan att hanmna i en hetsätningsattack?

söndag 4 september 2011

Längtar efter...

... gula kantareller, löprundor, snygga träningskläder, ekologiska grönsaker från marknaden, en puttrande gryta på spisen och bruna boots. Höst. Nystart.

Jag vill vara en vältränad person. Och med det menar jag inte bara ha muskler och god kondition. Vältränad i den bemärkelsen att jag mår bra inombords, är nöjd med min kropp och har lugn i sinnet. Jag tränar på att leva väl.

fredag 2 september 2011

Jag kan inte vänta på att livet ska börja

"När jag blir smal ska jag...", "Så snart jag lärt mig hur och vad jag kan äta ska jag...", Om jag bara kan komma över min harm ska jag..." eller "När jag älskar mig själv kommer någon älska mig". Inget av det håller. Jag vill inte vänta. För jag kommer aldrig att bli perfekt, det är inte det vi ska sträva efter. Jag kommer falla på min väg mot tillfrisknande, jag kommer såra de jag älskar även om jag inte menar det och jag kommer att vara kurvig - sån är jag.

Ensamheten äter upp mig innifrån. Att leva ensam borde ingen göra. Visst är det skönt med självvalda stunder av ensamhet men att inte ha någon att dela vardagen med är tomt. Varför ska inte jag kunna dela mitt liv med någon? Är jag så hemsk eller bär jag på en så smittsam sjukdom att ingen kan komma mig nära? Nej. Jag köper helt och hållet att under denna tid då jag jobbar med min "storstädning" (Steg 4) behöver jag lugn och ro, tid att smälta och få landa. Men jag behöver också se vad livet innebär och få chans att göra om och göra rätt. Inte gömma mig.

Jag kan inte vänta på att livet ska börja. Det pågår redan och så länge jag är rädd för att leva, älska och våga ta risker kommer jag att missa det. Det finns ingen pausknapp. Ingen hetsätning i världen kan stanna tiden. Lika bra att sluta vänta, inse att hullet förvinner med tiden och vännerna finns där för mig om jag bara sträcker ut en hand. Jag är inte ensam.

Paula Cole – I Don't Want To Wait

Livet skakar om

Toksug. Livet stormar. Vänner passerar förbi. Jag har svårt med realtioner och vill äta. Jobbar med harmlistan och det går framåt. Men jag är trött på att vara ett "problem". Jag vill också leva men vet att för att kunna göra det måste jag jobba i stegen och med mitt tillfrisknande. Inget blir bättre av att jag hetsäter. Men just nu är den tanken svag. Sockret känns tryggt och säkert. Den illusionen är stark. Som en hägring i öknen när vattnet är slut eller som en varm säng när du inte sovit på två dygn. Jag vill inte gå i fällan.