En av anledningarna till att jag inte går omkring och berättar för folk vitt och brett om min sjukdom är för att jag inte klarar deras medlidnade. De sätter på mig offerkoftan och tycker synd om mig. "Stackars dig, du kan ju inte äta någonting. Inte ens unna dig godis på helgen?". Att förklara för dem att "unna" mig leder till veckor av oavbruten hetsätning är inte lönt. Att unna sig för mig är att äta på matplanen och unna mig att må så bra som jag kan göra.
Det är inte ett dugg synd om mig. Jag har fått verktyg som andra bara drömmer om. Håller jag mig till matplanen och programmet växer jag andligt, psykiskt och mår bra fysiskt. Det är inte alla som har den möjligheten. Jag har en vän som har problemmage. Hon har provat att utesluta det mesta ur sin kost, stressa mindre, sova mer, you name it. Men ingen läkare vet vad som är fel. Henne är det synd om eftersom hon inte vet hur hon ska leva för att må bra. För mig är så inte fallet. Jag är mycket väl medveten om vad som är rätt för mig. Sedan att vi överätare tar återfall det är en annan historia.
Med avstamp från ovan diskussion blev jag mäktigt förvånad när en OA-vän här om dagen lockade fram ett erkännande från mig om att "jag vill ju också äta godis på lördagarna som alla andra. Ha fredagsmys och känna att det är helg. Det finns inget extra eller speciellt som jag kan unna mig då". Jag satt och tyckte synd om mig själv! Insåg också att det är dessa tankar som jag tagit återfall på. Illusionen om att den fina förmuleringen lördagsgodis inte kan skada någon. Inte ens mig som är sockerberoende.
Min vän uppmanade mig att säga, högt för mig själv, "stackars, stackars mig. Vad synd det är om mig som inte får äta godis på lördagen eller mysa med snckas på kvällen. Inte kan jag dricka vin heller och inte får jag äta spontant. Stackars, stackars mig!". Jag provade här om kvällen när jag jag var sugen på något kvällsgotti och deppade för att jag inte fick. Förbluffande effekt. Pinsamt hur jag håller på och tycker synd om mig själv fast det inte är ett dugg synd om mig. Jag har fått en chans som många människor bara drömmer om, slog jag fast och bryggde en kopp te istället.
Att säga saker högt för sig själv, eller ännu bättre, till någon annan kan verkligen vara bra. Tänk dig själv att du skulle ringa upp en vän och säga "Vet du, det är så synd om mig för att jag inte kan äta socker". Då skulle du skämmas va? Ett effektivt vapen.
Hej! Ska försöka ta till ditt knep idag, att säga saker högt för mig själv. Har haft ett sug i mig sedan går kvällen (fest hos ett par kompisar) som fortfarande sitter kvar idag. Har under veckorna som gått motat bort tankarna på sötsaker genast dom dykt upp, för att hjärnan inte ska hinna dividera och planera hur jag ska få tag på dom. Men idag är det svårt.
SvaraRaderaVet inte vad det är med festligheter som gör att det där outhärdliga suget dyker upp? Känns inte som ett alternativ att förbli osocial bara för att dessa situationer är en trigger. Har du något bra tips Minna?
Hoppas du för övrigt haft en fin helg och vill önska dig en jättebra vecka som kommer nu.
Hösthälsningar Heidi
Det enda tipset jag kan ge är att be om att lämna över innan du går på festen. Be gud om att få vara närvarande och om sinnesro. Sedan har jag även lärt mig att det är okej att känna sug, men du behöver inte agera på det. Gör något annat trevligt som får dig att må bra. För mig funkar det inte att vara ensam när suget sätter in. Jag ringer en vän, går och tränar, går ut och går eller något annat.
SvaraRaderaHoppas du får en trevlig söndag. Guds frid till dig!