fredag 2 september 2011

Jag kan inte vänta på att livet ska börja

"När jag blir smal ska jag...", "Så snart jag lärt mig hur och vad jag kan äta ska jag...", Om jag bara kan komma över min harm ska jag..." eller "När jag älskar mig själv kommer någon älska mig". Inget av det håller. Jag vill inte vänta. För jag kommer aldrig att bli perfekt, det är inte det vi ska sträva efter. Jag kommer falla på min väg mot tillfrisknande, jag kommer såra de jag älskar även om jag inte menar det och jag kommer att vara kurvig - sån är jag.

Ensamheten äter upp mig innifrån. Att leva ensam borde ingen göra. Visst är det skönt med självvalda stunder av ensamhet men att inte ha någon att dela vardagen med är tomt. Varför ska inte jag kunna dela mitt liv med någon? Är jag så hemsk eller bär jag på en så smittsam sjukdom att ingen kan komma mig nära? Nej. Jag köper helt och hållet att under denna tid då jag jobbar med min "storstädning" (Steg 4) behöver jag lugn och ro, tid att smälta och få landa. Men jag behöver också se vad livet innebär och få chans att göra om och göra rätt. Inte gömma mig.

Jag kan inte vänta på att livet ska börja. Det pågår redan och så länge jag är rädd för att leva, älska och våga ta risker kommer jag att missa det. Det finns ingen pausknapp. Ingen hetsätning i världen kan stanna tiden. Lika bra att sluta vänta, inse att hullet förvinner med tiden och vännerna finns där för mig om jag bara sträcker ut en hand. Jag är inte ensam.

Paula Cole – I Don't Want To Wait

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar