Mellis innan träning




Kokt ägg och 1 tsk kokosfett!

 

Peppad och nervös inför träningen

Först måste jag säga att det nya kokosfettet var mycket godare än det gamla. Kan verkligen rekommendera Renée Voltairs kokosolja, smakar verkligen kokos!

Inte riktigt så här vältränad
än men det tar sig!



För det andra så ska jag ge mig iväg till träningen ikväll och är lite nervös. Det är första gången sedan mitt återfall, nästan tre veckor sedan, jag var på ett Body Pump-pass. Jag har visserligen gått många svettiga power walks men musklerna har inte fått jobba på ett tag. Kommer att ha massiv träningsvärk imorgon - längtar nästan ;)

Det är skillnad på fett och fett

Idag blev jag fast i det tågkaos som rådde på Stockholms station på eftermiddagen. Jag hade varit på möte och skulle ta tåget hem för att gå en power walk innan middagen. Mina planer grusades dock och jag fann mig sitta på ett stillastående tåg i två timmar. Klockan närmade sig middagstid och magen började högljutt protestera. Visst klarar jag någon extra timmes fördröjning men nu hade jag ingen aning om när jag skulle komma hem.

Gick till Pressbyrån inne på centralen och köpte en vatten och en påse nötter. Pekannötter kändes som ett bra val och som jag skrev om nötter tidigare går det bra som mellis men inte som snacks. Uppskattade att de 60 g som påsen innehöll skulle fungera som fettkälla för middagen (väl hemma kollade jag matplanen och det stämde fint). Nötterna satt fint och jag fick tillbaka lite tankekraft och närvaro när väl den värsta hungern var över.

Väl hemma gjorde jag den planerade omeletten men tillsatte inget fett, det hade jag ju redan fått i mig. Är så glad att jag kan fungera i oväntade situationer och att det fungerar med matplanen. Stolt! 
Jag märker stor skilland på min kropp när jag ätit nötter som fettkälla istället för smör eller kokosfett. Jag får lite svullen mage och känner mig inte "smal". Lite samma effekt med grädde med det är så gott så det vill jag ha i min kost ibland. Men kokosfett är ett fett som växer i mina ögon. Det ger mig massor av energi, är lätt att inta om det inte finns tillräckligt med fett till en måltid (om man äter ute eller borta) och det sätter igång min förbränning. Mer kokosfett! 



Köpte ett nytt kokosfett idag.
Det blev Renée Voltaire. Lite dyr men
säkert godare än Kung Markattas
som inte smakar gott alls
(även om den gör mig gott).






Konsten att leva

En sak som man får lära sig i OA är att maten bara är ett symtom. Det är livet som vi har problem med. Relationerna, kontrollbehovet och svart och vitt-tänkandet. Jag gör de 12 stegen för att lära mig leva på nytt eftersom det liv jag levt de senaste åren mer liknat en kamp. Så vill jag inte leva längre och den storstädning som jag håller på med just nu är både krävande, uppfriskande och insiktsfull.

Idag har jag problem med att släppa kontrollen. Ber om sinnesro och försöker släppa ilskan och irritationen.

En bra dag

Idag har varit en bra dag som inte kretsat kring mat. Det är min födelsedag och jag känner en stor seger över att det inte handlar om mat. Jag sörjer inte över den uteblivna jordgubbstårtan som alltid stod på bordet förr. Jag njuter istället av lugnet i kroppen och klarheten i hjärnan.

Middagen hos familjen gick bra och jag har inte varit orolig. Jag har lärt mig genom OA att det löser sig oftast och det blir aldrig bättre av att jag går och mår dåligt över något som kanske kan ske. Tog lite kokosfett med mig och det kom till användning, annars fanns allt jag behövde.

Pappa kunde dock inte hejda sig efter maten utan for direkt in i köket efter kakor och jordgubbar med glass. Alla andra gästerna satt som förstenade medan han gluffsade i sig. Det bekommer mig inte så de hade inte behövt stelna till men det är uppenbart att pappa har problem med att jag inte äter socker. Troligen har han egna problem med det vita giftet och lever i förnekelse men det är hans sak.

En mycket varm födelsedag är till enda men jag vill inte sova. Livet gör mig hög just nu :)

Go nuts

Jag har inte nötter på min matplan men har tidigare ätit dem när jag följt LCHF-modellen och mått bra. I och med att jag fick en matplan från en kostrådgivare så plockade vi bort både bär och nötter för att börja så "rent" som möjligt och med möjlighet att lägga till livsmedel i ett senare skede när kroppen kommit i balans.

Jag berättade tidigare om att jag provade äta jordgubbar på midsommarafton och att det gick hur bra som helst. Det är jag jätteglad för. Nötter däremot är en annan historia. Kanske är det själva plockandet med något framför tv:n som triggar mig eller så är det livsmedlet i sig som jag inte tål för jag överäter lätt på nötter. Det leder mig inte vidare till sockret men jag suktar efter mer nötter.

Funkar inte för mig just nu...

I går kväll fick en liten påse cashewnötter (100 g) följa med mig hem från Ica. Det kändes inte helt hundra eftersom det skulle bli att jag åt utanför min matplan men samtidigt har jag sagt att jag ska vara mindre strikt nu om det kan förhindra framtida sockerorgier så det fick bli lite kvällsgotti framför tv:n. Men tror ni att jag var nöjd efter den lilla påsen då? Nope. Med blött hår och opassande kläder hasade jag tillbaka ner på Ica för att fylla en påse med lösviktsnötter. Blev både cashew och blandnötter. 161 g. "Behöver inte äta allt i kväll", sa jag till mig själv. "Spar till helgen". Jo men visst, det skulle ju hända?

Väl medveten om att jag hade handlat mot mitt bättre vetande åt jag upp hela påsen. Det kändes inte lika hemskt som socker och jag tänker inte slå på mig själv för det men jag har lärt mig att nötter nog inte är något för mig just nu. Jag ska låta dem stanna på Ica den närmsta framtiden. Hur det blir längre fram det får vi se då men alla livsmedel som sätter mig ur sådan kontroll ska inte finnas i mitt liv nu. Jag vill äta mat jag mår bra av och det blev tydligt att nötter inte är sådan mat. Jag blir helt enkelt nuts av dem.

Energi snälla stanna



Mitt Val Sport ger mig energi.



Jag har sådan energi just nu. Vilken skillnad mot förra måndagen då jag var på väg upp igen efter mitt återfall. Jag är glad att kroppen anpassat sig så fort, det trodde jag inte. Energin har återvänt och jag hoppas så att den är här för att stanna.

Kroppen mår bra och kanske beror det på kosttillskott jag börjat ta för någon vecka sedan. Mitt Val Sport från Apoteket verkar fungera fint för mig. Tar två tabletter på morgonen och har inte längre kramp i vaderna på natten och samtidigt fått mer energi. Hoppas det håller i sig.

Förståelse från familjen

Sedan jag "kom ut" för snart fyra månader sedan och gick med i OA har mina vänner och min familj varit så förstående och tolerant. Jag har fått stöd, kärlek och pepping. Inte en enda gång har någon sagt "men du kan väl bara ta en godis" eller "varför ska inte du ha, vad är det för trams". Vad jag har hört från andra OA-vänner är omgivningen inte alltid så tolerant och kärleksfull och jag känner mig därför extra tacksam för allt stöd från de som egentligen inte har en aning om vad jag som sockerberoende kämpar mot men som väljer att stå vid min sida när jag hittat en metod som jag hoppas ska få mig att bli bättre.

Det finns bara en person som inte visat sig vara förstående. Han uppträder nonchalant och hamnar i försvarsställning för sitt sockerbruk när jag säger att jag inte kan äta det eller frågar om vad det blir för mat när jag ska komma över osv. Denna någon är min pappa. Det gör så ont att han inte vill ta till sig att jag mår dåligt över socker och hittat någon som fungerar för mig. Istället inleder han ofta mitt besök med ett "här ta lite kladdkaka" fast han vet att jag inte mår bra av det. Det gör mig ledsen.

Snart är det min födelsedag och pappa och hans familj ska bjuda över mig på middag. Jag ringde nyss för att höra mig för om maten. Fick ett trött och rebelliskt svar i ansiktet, han ville provocera. Jag som alltid har mål i mun och som folk ofta lyssnar till och kallar klok blev fyra år igen och kunde inte försvara mig. Sa inget och så la vi på. Jag lät honom behandla mig illa och sen grät jag 10 min medan jag lagade mat. Inte ok.

Min plan är att hålla ett litet "tal" under middagen där jag förklarar hur det ligger till med mina matproblem en gång för alla - från början till slut. Jag har inte varit så öppen med pappa och hans familj och det kan vara en orsak till okunskapen och otoleransen men det är fortfarande inte okej att han får mig att må dåligt. Speciellt inte på min födelsedag.

Sinnesro

Midsommardagen. Kanske inte den dagen som man förknippar med sinnesro. Men det har jag. Gårdagskvällen gick strålande. Jag drack ingen alkohol utan körde på alkoholfria drinkar med Ramlösa Lime/jordgubb och skivad lime i - ingen som märke någon skilland och jag hade minst lika kul. Speciellt idag när jag vaknade upp pigg och tog en power walk och de andra hade en rejäl baksmälla.

Det har gått sex dagar sedan jag bröt mitt återfall och jag känner inte alls något sug. Kanske kommer det tillbaka men idag lyser det med sin frånvaro. Jag tror att det var den lyckade midsommarkvällen som har en del med saken att göra. Att jag kunde vara social och äta samma som de andra fast jag inte sagt till och även kunna delta i festen utan alkohol (men det var det ingen som visste) stärkte mig. Det är dit jag strävar och det är det som varit min svaga punkt som fått mig att hetsäta - att jag känt mig socialt handikappad på grund av min matplan och min sjukdom.

Igår lämnade jag vågen hemma. Det gick bra. Jag har lärt mig se med ögonen någotsånär men framför allt har jag lärt mig att det går bra att göra avsteg på mängderna så länge jag håler mig till det jag tål. Igår blev det dock även jordgubbar även om det inte står på min matplan har det tidigare varit en del av min abstinenta kost och nu ville jag ha det på midsommar. Åh vad gott det var! Åt med god aptit men överåt inte. Är så glad att det gick att äta jordgubbar. Kommer att upprepa det tillsammans med lite vispad grädde på min födelsedag nästa vecka :)

Lugnet jag känner i själen idag hoppas jag att jag får behålla. Sinnesro.

Matkoll?

Råkade ut för ett litet lustigt dilemma vid lunchen. Det stod köttfärssås och stekt strimlad vitkål på menyn och jag hade tagit fram en burk fryst köttfärs som jag gjort för en tid sedan. Stekte vitkålen, värmde köttfärs och började äta. Så slog det mig: hade jag haft i 2,5 msk smör som är fettet jag behöver per måltid? Hur skulle jag veta det så här i efterhand? Finns det något sätt att kolla hihi?

Jag fick äta upp maten och lita på att jag haft i smöret innan jag fryste in maten förut. Dock kändes det inte så på varken smak eller spad på tallriken. Tar en tsk kokosfett innan jag drar iväg på midsommargrillning om en stund. Som tur är blir det tidig middag ... Inte lätt att äta enligt matplan ibland men å så skönt det är att slippa dividera med sig själv hur mycket jag ska äta. Ni märker ju nu hur det blir när jag ska ta egna beslut och blir osäker.

Det går inte över

Att acceptera att jag är maktlös inför maten (sockret) och inte längre kan hantera mitt liv är första steget i OA:s 12-stegsprogram. Trots att jag nu jobbar i steg 4 så måste jag ta steg 1 nästan dagligen för jag glömmer så lätt bort att jag inte är som alla andra. Jag kan inte bara ta en bit för att det är midsommar eller för att det är "normalt" och gott. Tyvärr men då vet jag inte var det kommer att sluta. Det är riktigt tråkigt men det är sanningen. Det kommer inte gå över, oavsett hur mycket jag vill att det ska göra det.

Jag har ett beorende som sitter i min hjärna och som alltid kommer finnas där. Säkerligen kommer det te sig annorlunda i framtiden. Kanske kommer jag bli känsligare eller så kommer jag kunna öppna upp dörren för vissa livsmedel som jag inte trodde jag klarade. Det får jag ta då. Nu jobbar jag fortfarande på att komma upp på banan igen och tar idag första steget på nytt.

Avokado är gott och bra för mig!

Läste delar ur en bok igår om en tjej som går på AA. Även om det inte är samma drog vi är allergiska mot är beteendet detsamma, åh vad jag kände igen mig! Det var när hon började intala sig själv att hon minsam kunde ta en drink och att det var fullt förståligt att hon skulle göra det efter en sådan dag hon haft som hon till slut trillade dit igen. Återfallet var ett faktum och hon ville inte sluta. Precis så var det för mig med. Det är tankarna på att vara normal och kunna konsumera socker som resten av världen som får mig att ta återfall. Istället ska jag nu koncentrera mig på att bli "normal" i andra avseenden. Ha sunda relationer, ut och resa, få energi på jobbet inte tömmas, umgås med vänner, hitta någon att dela mitt liv med och framför allt njuta av livet.

Nya tankar och mindre sug

Det är dag 4 i avgiftningen. Det känns som att det har vänt lite. Jag uppskattar den abstinenta maten mer, jag har inte samma toksug efter socker och är inte lika låg i humöret. Kanske kommer det tillbaka, sjukdomen är lömsk, men jag hoppas att jag passerat det värsta. Visst är jag nervös över helgen - det är ett tillfälle att hetsäta om jag vill. Men jag vill inte.

Min standardfrukost. 2 stekta ägg,
1 msk smör, 1 avokado,
25 g grönsaker och te med mjölk.

Jag har lovat mig själv att innan jag ger upp OA och det sockerfria livet ska jag verkligen ge det abstinenta livet en chans. På mitt sätt. Jag ska göra allt det som jag vill. Resa till vänner, träna, äta ute, gå bort på middag, träffa nytt folk, festa, mingla med jobbet, resa och prova nya idéer. Bara att köra - de hinder jag ser sitter oftast i mitt huvud. 

Jag vill vara den jag är. Vissa gånger är det inte värt att ta med vågen till en måltid med andra eftersom den ger mig mer obehag än välbehang och då gör jag inte det numera. Jag tror på att hitta sin väg. Jag som älskade att baka och prova nya recept kanske ska prova baka sockerfritt någon gång? Nya tankar, nya sätt att leva - för jag vill ha ett liv. Och det får jag inte när jag hetsäter. Visserligen finns fortfarande tankar på att vilja vara normal men en vän sa till mig igår: "Du vet ju att det inte går. Du har inget val egentligen, det är bara att köra på med det sockerfria livet". Kan låta hårt men hon har rätt. Vad är alternativet? Efter första tuggan vet jag hur det blir... och det vill jag inte ha, hur gott det än är.

Jag önskar er en trevlig midsommar! Återkommer med rapport om hur midsommarafton gick.

Inget är kul längre

Uppmuntrande rubrik eller hur? Men det är så jag känner. Jag finner ingen glädje i mitt jobb, mina vänner, mina aktiviteter eller i nya sociala kontakter. Jag som tidigare var en glad, social och nyfiken person har helt förändrats i och med mina problem med mat.

Att komma till OA och få hjälp med 12-stegsarbete och träffa andra med samma problem har varit underbart men har även gjort mig mer instängd och skör. Visst kan man tycka att det liv jag levde innan var ytligt och under ytan låg ett sockerbeorende och störde. Men jag levde ett liv. Jag vet inte om jag kan säga att jag gör det nu. Nu är jag visserligen abstinent men drar mig lätt undan från sociala sammanhang där det bjuds på mat, har ingen lust att träffa folk och brinner inte får mitt jobb på samma sätt. Tillfälligheter?

Jag har fått så mycket och lärt mig ännu mer av att ta tag i mina problem. Kanske behöver jag bara ha tålamod och lära mig hanskas med de nya situationerna. Lära om, lära nytt och tänka utanför boxen. För visst kan jag leva ett abstinent liv och ändå leva? Det är bara det att jag inte hittat pusselbitarna än och framför allt inte hittat lusten, inspirationen och glädjen i det nya. Hoppas det kommer annars kommer det bli svårt att fortsätta vara abstinent...

Ska trötter orka gå och träna?

Sista rycket på jobbet innan hemgång. Planer på att gå till gymmet och köra ett pass som en PT har satt ihop åt mig och avsluta med lite kondition. Men blir trött bara av att tänka på det. Säkerligen vore det bra för mig att komma iväg, tömma glykogendepåerna fortare och komma in i mitt vanliga liv. Säkerligen...

Telefonen är ett viktigt redskap

Att kunna ringa till en person som förstår vad jag pratar om när mina knäppa tankar kommer igång är guld värt. Visst försöker mina "vanliga" vänner lyssna så gott de kan men de kommer aldrig förstå vad som händer i mig när missbrukstankarna dyker upp och jag bara vill stänga in mig och äta. Då är det skönt att ha vänner från 12 stegsgemenskapen att ringa. De förstår.

Jag är ofta rädd att störa. Jag vill ringa ut mer men tror på nåt vis att ingen har tid med mig. Fast jag vet ju hur glad jag blir när någon ringer mig för att prata och om jag kan hjälpa någon annan är lyckan total. Det om något hjälper mig att hålla mig abstinent.

Telefonen har jag alltid med mig och jag jobbar på att använda den oftare. Men jag vidhåller samtidigt att man inte ska ringa i tid och otid bara för att man "ska". Har jag inget jag vill säga ringer jag inte. Eller känner jag hellre för att prata med en vän utanför programmet så är det inget fel med det heller. Huvudsaken att jag är abstinent. Det är det som räknas.

Serotoninbrist?

Dag två. Känner mig lite låg, lite skör och vill inte alls prata med mina kollegor som har en tendens att störa mig extra mycket idag. De kan inte alls läsa mina signaler med lurar i öronen och avvisande blickar.

Det är min kropp som gör revolt. "Nähä, blir det inget mer socker kommer minsan inte jag att samarbeta eller vara glad", säger den. Den kommer att vara sur och visa det på alla möjliga sätt under den kommande veckan. Allt jag kan göra är att ignorera den och ge den det som jag vet att den egentligen behöver. Ungefär som att servera kokt fisk till en treåring som skriker efter glass samtidigt som hon skruvar sig i stolen och kastar maten på golvet. Tålamod.

Jag är den typen av sockermissbrukare som överäter för att få serotoninkickarna. Jag blir lätt orolig, får ångest och känner mig låg. Socker är en quick fix för detta och det lärde jag mig i tidiga år. Så efter en hetsätningsattack är mina serotoninvärden extra låga eftersom jag "hjälpt" dem upp de senaste dagarna. I ett abstinent liv normalställs nivåerna sakta men säkert (men bara till min "normala" nivå, inte som en frisk persons nivå) och det kände jag redan efter mina tre månader som nu är som bortblåsta. Finns det kosttillskott med serotonin att ta? Kanske vore en idé.

Hej soppatorsk!

Första dagen utan socker. Kring lunch var det total soppatorsk i hjärnan. På bara tre dagar har den glömt vad jag lärt den under tre månader - att driva kroppen på fett istället för kolhydrater. Total blackout har den tydligen för inte kom det upp någon energi till lilla knoppen och det gick segt, segt där uppe.

På eftermiddagen blev det lite bättre och nu blev det tydligt hur mycket vatten kroppen samlat på sig under denna sockerfrossa. Vaderna sprängde under jeansen. Men inget att göra än att äta bra och vänta ut det. Hem för att äta underbart god middag. Så här i början av abstinensen är det extra viktigt att äta mat som man gillar för att komma upp på banan igen.



Hemgjord hamburgare med
tomat, lök, saltgurka,
tomatpuré, sallad och egen coleslaw.
Mums!

 Redan nu, efter middagen känns det lite bättre. Visst har jag en svag huvudvärk och ser ut som att jag är gravid i femte månaden men det får jag ta efter denna helveteshelg med socker. Min stackars kropp har ju inte fått någon mat på flera dagar - bara socker.

Jag mår så otroligt bra av att äta på min matplan. Utesluta nästan alla kolhydratkällor gör att jag kan tänka klart och andas fritt. Nu kommer kroppen vara slö under omställningen till fettdrift och det kommer ta ett tag att komma tillbaka i form efter denna lilla "formsvacka" men jag vet hur jag vill leva. Håller tummarna att sockermonstret håller sig i garderoben ett bra tag framöver nu - helst för alltid.

Nu blir det en power walk för att få upp lite energi och få ut lite kolhydrater som finns kvar i systemet. Pepp!

Abstinent frukost

Började dagen med två lågkolhydratsmackor, en med ägg/kaviar och en med sallad/salami/paprika. Och som alltid en kopp te med lite mjölk. Underbara måndag. Hela helgen har varit ett helvete och nu känns måndagen som en räddning. Ett mål i taget - frukost, check! Nu till jobbet tillsammans med matlådan.

LCHF-mackor med ägg och salami.

 Gott frukostbröd LCHF
1 msk fiberhusk
1 1/2 dl skalade sesamfrön
1/2 dl krossade linfrön
1 tsk bakpulver
2 dl riven ost
3 ägg
Solrosfrön efter behag

Gör så här
Blanda alla torra ingredienser plus ost. Tillsätt äggen och rör ihop till en jämn massa. Häll massan på en bakpappersklädd plåt. Bred ut massan tunt (min kaka blev 38x24 cm) med en slickepott eller använd en bit plastfolie och brödkavel. Grädda i 225 grader i 8 min.

Låt svalna och skär i lämpliga bitar. Torka i ugn på 75 grader om du vill ha hårt bröd.

Hoppas vi alla får en abstinent dag!

Förbereder för en bra morgondag

Jag är fortfarande i ett återfall men jag ska ta mig ur, det ska jag. Har lagat storkok med färsbiffar som passar både som hamburgare med klassiska tillbehör (utan bröd så klart) och som biffar tillsammans med kryddsmör och frästa grönsaker. Mängder enligt min matplan.

Rökiga färsbiffar med haricote verts,
tomat och paprika/chilismör.

Att planera och vara förberedd är A och O för att leva i tillfrisknad. Jag har planerat morgondagens mat, lagt i matlådor och har så att jag klarar mig i flera dagar nu. Den närmaste veckan kommer bli tuff men jag ska ta mig tillbaka! Vill känna lugnet sprida sig i kroppen - det lugn som kommer när sockret gått ur min kropp. När jag är drogfri.

Nu blir det mat som är bra för mig!

 Ska jobba lite i Stegen nu på kvällen. Jag är i det fjärde steget och håller på med en rejäl storstädning av mitt inre. Aggressioner, irritationer, rädslor m.m. ska upp på bordet och hanteras. Skala av likt en lök, lager på lager och se vad min riktiga kärna består av under allt detta bråte. Det är arbete som tar tid och energi men åh så mycket jag får tillbaka. Jag lär känna mig själv på nytt.

När är man klar?

Mitt i en attack kan jag inte sluta. Har jag börjat vill jag äta allt som jag tycker är gott. Det är det som är nackdelen med att utesluta all triggermat i livet - om du tar återfall vill du ha allt som är förbjudet. Därför blir mina återfall så långa. Eftersom jag inte spyr så tar det tid för magen att ta sig igenom att orgier av socker. Två till tre dagar är drömtiden - om jag får vara ifred så länge.

En av mina favoriter ... Usch!

Jag har ju trots allt berättat för alla i min omgivning om mina problem, alla vet att jag går på OA-möten och jobbar med mitt sockerberoende. Att jag inte ringer min sponsor på två dagar är ovanligt och nu har jag lyckats få vara ifred hela helgen - men kan inte slappna av riktigt på samma sätt som när jag var ensam i sjukdomen. De håller koll på mig och jag vill inte ljuga mer. Det finns så många människor som ställt upp för mig under denna tremånadersperiod som passerat sen jag "kom ut" och berättade öppet om mitt sockerberoende - helt ocensurerat. Men jag kan inte vara abstinent för deras skull utan måste vara det för mig själv.

Detta återfall har ändå fört med sig att en del sanningar gått upp för mig. Det som jag börjat idealisera är inte alls särskilt gott eller glamoröst. Det äter upp min själ och det gör mig sjuk. Kanske behövde jag detta återfall för att inse att jag vill vara med i OA, jag vill bli frisk, jag vill äta på min matplan, jag vill jobba på mina karaktärsfel och jag vill framför allt leva.

Faller handlöst

Det sägs att vår sjukdom är progressiv. Det betyder att fast vi inte missbrukar socker så fortsätter sjukdomen att utvecklas och nästa gång vi faller, faller vi än mer handlöst. Jag vet att så är fallet nu.

Jag är på en mörkare plats nu än för drygt tre månader sedan då jag senast hade en hetsätningsattack. Jag satt hemma i soffan i början av mars och visste inte hur jag skulle ta mig ur detta mörker som fångat mig. Jag ringde till OA (Anonyma Överätare) och fick hjälp. Tre fina abstinenta månader flög förbi med sponsor, matplan och hopp om framtiden. Under dessa månader när jag jobbade i 12-stegsprogrammet, tillfrisknade, lärde mig hur jag ska äta och sakta började leva mitt liv igen – ja då fortsatte sjukdomen att utvecklas i min skugga och bara väntade på att få slå till igen.

Min störta fara har varit att inte kunna leva ett socialt liv i och med att jag fått hjälp och nu äter på en matplan, inte dricker alkohol och sliter upp mina rädslor och aggressioner med gräsrötterna. Jag vill vara normal, som ”alla andra” har jag sagt om och om igen och tyckt synd om mig. Ofta tar jag på mig offerkoftan och minns inte hur eländigt livet var innan OA.

Jag tror att det var detta som fick mig att falla. Sjukdomen övertalade mig att jag faktiskt var normal och kunde unna mig en bytta glass om jag ville. Och sen sluta och återgå till matplanen. Minsann. Bli normal och inte behöva planera så inför varje social händelse. Vad hände då? Det motsatta. Jag kunde inte sluta efter en bytta glass och har nu suttit inne i lägenheten och hetsätit med telefonen avstängd hela helgen – inte vidare socialt va?

Mörkret är totalt och jag faller handlöst. Lugnet i själen är förrädiskt, försvinner och ersätts med ångest så fort sockret klingar av. Det verkliga lugn som kom med självutveckling och abstinent mat är som bortblåst. Jag hoppas kunna ta mig in på den rätta vägen imorgon. Idag är jag fortfarande svag …  

I min mage tyvärr ...