Det går inte över

Att acceptera att jag är maktlös inför maten (sockret) och inte längre kan hantera mitt liv är första steget i OA:s 12-stegsprogram. Trots att jag nu jobbar i steg 4 så måste jag ta steg 1 nästan dagligen för jag glömmer så lätt bort att jag inte är som alla andra. Jag kan inte bara ta en bit för att det är midsommar eller för att det är "normalt" och gott. Tyvärr men då vet jag inte var det kommer att sluta. Det är riktigt tråkigt men det är sanningen. Det kommer inte gå över, oavsett hur mycket jag vill att det ska göra det.

Jag har ett beorende som sitter i min hjärna och som alltid kommer finnas där. Säkerligen kommer det te sig annorlunda i framtiden. Kanske kommer jag bli känsligare eller så kommer jag kunna öppna upp dörren för vissa livsmedel som jag inte trodde jag klarade. Det får jag ta då. Nu jobbar jag fortfarande på att komma upp på banan igen och tar idag första steget på nytt.

Avokado är gott och bra för mig!

Läste delar ur en bok igår om en tjej som går på AA. Även om det inte är samma drog vi är allergiska mot är beteendet detsamma, åh vad jag kände igen mig! Det var när hon började intala sig själv att hon minsam kunde ta en drink och att det var fullt förståligt att hon skulle göra det efter en sådan dag hon haft som hon till slut trillade dit igen. Återfallet var ett faktum och hon ville inte sluta. Precis så var det för mig med. Det är tankarna på att vara normal och kunna konsumera socker som resten av världen som får mig att ta återfall. Istället ska jag nu koncentrera mig på att bli "normal" i andra avseenden. Ha sunda relationer, ut och resa, få energi på jobbet inte tömmas, umgås med vänner, hitta någon att dela mitt liv med och framför allt njuta av livet.