När är man klar?

Mitt i en attack kan jag inte sluta. Har jag börjat vill jag äta allt som jag tycker är gott. Det är det som är nackdelen med att utesluta all triggermat i livet - om du tar återfall vill du ha allt som är förbjudet. Därför blir mina återfall så långa. Eftersom jag inte spyr så tar det tid för magen att ta sig igenom att orgier av socker. Två till tre dagar är drömtiden - om jag får vara ifred så länge.

En av mina favoriter ... Usch!

Jag har ju trots allt berättat för alla i min omgivning om mina problem, alla vet att jag går på OA-möten och jobbar med mitt sockerberoende. Att jag inte ringer min sponsor på två dagar är ovanligt och nu har jag lyckats få vara ifred hela helgen - men kan inte slappna av riktigt på samma sätt som när jag var ensam i sjukdomen. De håller koll på mig och jag vill inte ljuga mer. Det finns så många människor som ställt upp för mig under denna tremånadersperiod som passerat sen jag "kom ut" och berättade öppet om mitt sockerberoende - helt ocensurerat. Men jag kan inte vara abstinent för deras skull utan måste vara det för mig själv.

Detta återfall har ändå fört med sig att en del sanningar gått upp för mig. Det som jag börjat idealisera är inte alls särskilt gott eller glamoröst. Det äter upp min själ och det gör mig sjuk. Kanske behövde jag detta återfall för att inse att jag vill vara med i OA, jag vill bli frisk, jag vill äta på min matplan, jag vill jobba på mina karaktärsfel och jag vill framför allt leva.