onsdag 29 februari 2012

När jag var "normal"

Fortsätter på temat normal idag. Jag kan inte låta bli att fundera på arv och miljö, kropp och knopp, rutiner och betingning. Det fanns en tid för inte allt för längesen som jag åt Mamma Scans köttbullar, ketchup och pasta i min matlåda och inte tyckte det var ett dugg konstigt. Inte fick jag sug av det heller. Att jag sedan dövade känslor och ångest med mat var en annan femma men det var inte kopplat till mina måltider, vikt eller träning. Jag kopplade inte min mat till överätning eller bantning eftersom mat aldrig har varit mitt problem, det är socker som är min drog.

Försöker att minnas hur det var. När jag åt grovt bröd och fil till frukost, pytt i panna med rödbetor till lunch, en dammsugare till fikat och pasta med baconsås till middag. Hur mådde jag då? Visst hetsåt jag ibland, men inte fick jag sug av maten, det var av ångest och oro som suget kom. Vi vet ju att denna sjukdom är progressiv, det blir aldrig bättre, bara sämre och det är väl detta ett bevis på. Idag kan jag inte äta en frukt utan att få sug.

Idag kan jag inte träna eller äta spontant. Allt är inrutat och jag vet inte hur man gör när man bara "sticker ut och springer" eller "tar ett mellanmål för att jag är sugen". Det finns inte på kartan. Jag vet inte hur man gör. Vad är en normalportion, hur mycket kolhydrater, fett och protein är normalt att äta? När ska man äta och vad gör man om man bli hungrig eller får sug mellan måltiderna? Det är därför jag har en matplan, för att slippa tänka på detta. Men jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk på kollegor som kan äta och träna spontant.

Då brukar jag tänka att vissa kanske inte kan sova lite hur som, de behöver rutiner och tider för att klara sömnen. Och andra kanske inte kan göra spontana saker för att de inte klarar den stressen. Saken är den att alla har vi något. Nu råkar jag ha problem med mat och tur är väl att det finns hjälp att få ;)

En klapp på axeln

Chefen är den viktigaste personen för mig i mitt jobb. När det inte funkar med henne trivs jag sämre. Just nu går min chef igenom en tuff period privat och det påverkar hela avdelningen. I måndags på mötet sa hon "bra jobbat" och log frånvarande till en kollega som berättade att hon jobbar 10 timmar om dagen, helger inkl. Det är inget beteende som en chef ska uppmuntra, speciellt inte när kollegan sa det med desperation och gråt i halsen. Men även chefer är människor med fel och brister. Tyvärr på påverkar hennes frånvarande beteende oss andra.

Jag har tänkte lite på att byta jobb. Älskar det jag gör men känner mig inte uppskattat och alla här stressar för mycket. Det är ingen trevlig stämning helt enkelt. Men så tänker jag; handlar det om mig och mina demoner? Kommer jag inte att trivas någonstans till jag lärt mig att hantera ångest, prestationskrav och stress? Gör jag kanske klokast i att sitta lugnt i båten medan jag jobbar vidare i OA och med mig själv?

Det krävs så lite. Tänk på det om du är chef. En klapp på axeln och en uppriktigt ställd fråga om hur det är. På det kommer man långt. Att vara närvarande, synlig i det dagliga arbetet är också en nyckel. Vi har alla bekräftelsebehov, oavsett om vi är beroendepersoner eller inte, och behöver bli sedda på jobbet. Att det är kul med löneök och offentligt erkännande är självklart men det är de små sakerna i jobbvardagen som gör att man trivs på sitt jobb.

Trött på bokstavskombinationer

Idag har jag en sån där dag när OA och LCHF känns tröttsamt och jobbigt. GB, GI och KBT känns mer lockande. Att ta den enkla vägen, vara som "alla andra" och inte behöva tänka så mycket. Varför kan jag inte bara äta en normal lunch som mina kollegor och sen är det bra? Den frågan vill inte lämna mitt huvud. Jag vet ju svaret men idag har jag en offerkofta på mig, så är det vissa dagar helt enkelt.

Jag är trött på att vara beroende. Vill inte vara det idag. Det faktum att jag alltid kommer att vara sockerberoende, sjuk, stör mig mer idag än tidigare. Att acceptera. Eller förändra? Ja att förändra min biokemi blir ju lite svårt haha. Så ja, att acceptera är väl det som står på agendan idag. Tänk vad mycket god mat jag får äta, vad skönt det är att veta hur och vad jag kan äta utan att få sug och hur underbart det är att ha OA-vänner som alltid ställer upp. Det är få förunnat så egentligen borde det vara de andra som har offerkoftan på sig, inte jag.

Vet inte vad det är som driver fram dessa tjurskalliga tankar. Våren, umgänget eller bara sjukdomen? Nu ska jag i alla fall äta en god lunch bestående av lax- och spenatpaj. Är riktigt sugen på att prova Åses pajskal framöver också. Där har ni en tjej som sätter guldkant på den sockerfria tillvaron och som jag inte en enda gång sett skriva något som offerkofta eller trots. Det handlar om inställning. Och en dålig dag från min sida.

tisdag 28 februari 2012

Bästis på besök

Imorgon kommer min fina vän på besök till min stad. Vi som pluggade tre år ihop och bodde grannar har nu vant oss av med att kunna ses varje dag och njuter av de gånger vi kan umgås. C håller ett seminarium i min stad i morgon kväll och passar sen på att sova hos mig och jag i min tur tar sovmorgon från jobbet på torsdag (det blev ingen ledighet för mig denna vecka). Ska bli skönt med lite kvalitetstid.

Funderar på om vi ska gå ut och äta efter hennes föredrag eller om jag ska mata henne med min lax- och spenatpaj (utan skal) som jag slängde ihop idag. Åtta (!) portioner blev det så mat finns hehe. Hon får bestämma!

Som vanligt slår jag bakut när någon föreslår att vi ska ändra på matplanerna. Nu var det C som ville äta frukost ute. "Det går inte för sig", sa jag bestämt. "Vi äter hemma." Att hon ens kunde komma på en sån idé, tänkte jag irriterat. Haha, nu skrattar jag åt det för det var ju inte som att hon föreslog att vi skulle springa 10 mil, hoppa från ett hus eller sova utomhus. Hon ville bara äta frukost ute för att jag inte skulle behöva fixa. Det var av omtanke som förslaget kom från en icke matstörd person. Och jag som matstörd reagerar direkt tokigt.

Självklart gör vi det som passar mig bäst eftersom jag har speciella behov och det älskar jag mina vänner för. För dem är det ingen uppoffring men för mig betyder det allt. Nu när jag låtit det landa lite kanske jag kan tänka mig att äta frukost på det fina hotellet på väg till jobbet. Eller i alla fall middag ute imorgon kväll. Fira att C är i stan :) Och släppa lite på mina tyglar och relger ;)

Så här såg det ut sist C var hos mig på middag och sleep over.

10 000 kr-frågan

Äter vi socker för att vi är irriterade och oroliga eller är vi irriterade och oroliga för att vi äter socker? Vad tror du?

Jag har funderat en del på det här med känslorlägen och vad det spelar in i sockerberoendet. Hur livet ser ut och vad man sätter för beting på mat och socker, är det relevant? Eller är vi helt enkelt alltid lika känsliga?

Vi måste skratta mer, del 3

I Sverige har vi nästan inga slavar längre. De få som finns är lärare.
Anton, 6 år.

Jag ar bästis med en invandrare, men jag tror inte att han vet att han är invandrare. Jag har i alla fall inte sagt något.
Samuel, 7 år.

På Sveriges nationaldag släpper de ut kungen från Skansen. Han vinkar till människorna och tycker det ar roligt att få se sig omkring.
Lissi, 6 år.

Mamma säger att jag ar svartsjuk på Simon, men det ar inte sant. Det är bara helt vanligt hat.
Ingrid, 8 år.

Skillnaden på könsorganen blir mindre och mindre på grund av jämställdhetslagen.
Merete, 9 år.

Jag tycker att sagor är fina, för då sitter mamma still en liten stund.
Line Marie, 8 år.

Min mamma säger att jag går henne på nerverna fast jag står alldeles stilla.
Sigurd, 6 år.

Min pappa vill att vi ska gå med i EU. Det vill inte min mamma. Men det blir alltid som min pappa vill.
Christina, 7 år.

Min mamma bara jobbar och jobbar för att tjäna pengar till mat, ändå är jag nästan aldrig hungrig.
Matilda, 6 år.

Jag kanske ska bli bög, för jag tycker inte så mycket om flickor.
Henrik, 8 år.

Det är väldigt många som vill avliva hela kungahuset.
Marie, 8 år.

På många sätt liknar politiker vanliga människor. Det är för att man inte ska genomskåda dem.
Hilde, 10 år.

måndag 27 februari 2012

Lillgammal martyr

När jag var liten var jag väldigt klok för min ålder. Har inspelat på film när jag öppnar presenter på min femårsdag på landet. Det stora paketet visar sig innehålla ett dockskåp. Det första som kommer ur min mun är "hur ska vi få hem det här då?". Haha, lite kul också men väldigt målande för hur jag var. Och med en mamma som gillar att spela martyr blev jag som vuxen som en litet tant.

Nu tar jag i, men faktum är att nu när jag tillfrisknar och ser på mig själv ser jag en lillgammal martyr som inte lever livet fullt ut. Jag har hela mitt liv lagt pengar på hög för sämre tider, bantat konstant och hamstrat semesterdagar, mat och finkläder istället för att använda dem och njuta av dem. Till vilken nytta? Tänk om jag dör imorgon, vilken glödje har jag då av pengarna på banken, äventyr jag valt bort på grund av vikten eller de semsterdagar som jag sparat? 

Nu säger jag inte att man ska sätta sprätt på lönen den 25:e, äta hejdlöst med mat eller ta ut alla semesterdagarna på en gång. Vi beroendepersoner tenderar att se allt i svart eller vitt. Det jag menar är att jag behöver våga leva lite. Släppa loss och inte spela martyr, det kommer ingen att tacka mig för.

Så på torsdag och fredag kommer jag att ta ledigt. Vad jag ska göra vet jag inte - det visar sig :)

söndag 26 februari 2012

The law of attraction

I morse författade jag mina affirmationslappar som nu sitter på kylen. Vi börjar med fyra stycken. Centrala saker i mitt liv. Att jag sedan tänker mycket på bilköp och inredning just nu, ja då kommer det väl till mig också misstänker jag ;)

Har tidigare skrivit om tankens kraft men inte kunde jag ana då att den skulle vara så stakt som den är. The law of attraction, att man drar till sig det man tänker på, stämmer verkligen. Sedan jag började tänka på detta i torsdags har det verkligen satt sig och jag kan med en tanke göra mig själv glad och nöjd. Eftersom hjärnan inte kan skilja på verklighet och fantasi tror den att jag just, t ex, träffat mannen i mitt liv och blir så klart överlycklig.

Så jag vill skapa en god spiral. Dra till mig positiv energi och härliga människor. Ni vet att jag mådde så bra i morse? Så mötte jag upp en vän för lite shopping och en salladslunch på en uteservering i solen. Lät som en jättebra idé men allt eftersom eftermiddagen fortgick kände jag hur hon gjorde mig mer och mer obekväm. Prat om andras negativa sidor, kroppsnoja och problem sänkte mig. Fick mig en tankeställare att jag måste vara noggrannare med vem jag vill dela min nya energi med.

Nu ser jag fram emot att prova mina nya "krafter" i vardagen. Är lite ängslig inför att be chefen om ledighet torsdag och fredag (känner att jag vill och behöver vara ledig lite) men det ska jag lämna över samt affirmera kring det så blir det som det är menat. Sov gott mina vänner!


Mina affirmationer som ska göra tanke till verklighet.


Vilken härlig helg!

Det var längesen jag var så här glad och harmonisk. Vilken helg! Fredagkväll hos familjen och fira lillebror. Fick sova i en tältsäng men sov bättre än på flera veckor. Lung och ro, lite irritation i familjen som gjorde mig nervös kände jag men överlag en trevlig visit. Köpte en tv-bänk till lägenheten på vägen hem. Kommer nästa vecka :)

Väl hemma drog jag ihop ett härligt gäng tjejer - en salig blandning från min bekantskapskrets - som inte kände varandra. Fem skrattande tjejer hemma hos mig på middag och efterrätt (!) visade sig vara precis vad jag behövde. Vi skulle kolla Mello men tv:n sattes aldrig på, vi hade så trevligt. Klockan halv ett lämnade de sista och jag var rejält trött hehe. Men glad :)


Skönt att äntligen bo så stort så att jag kan bjuda hem vänner till mig!


Till efterrätt gjorde jag sockerfri äppelpaj. Stekte äppelbitar i smör och kanel, la i en form
och hällde över smör blandat med mandelmjöl och krossade cashewnötter (blev som smulpajsdeg). Varva äpplen och mjölblandningen och toppa med "smulor". Serverade med vispad grädde med vaniljstång i. Succé för mig men gästerna tog lite honung över för att hitta den "vanliga" smaken hehe.
Sov hela natten. När jag vaknade utvilad i morse var jag så lycklig att jag inte visste var jag skulle ta vägen. All denna energi som man kan få av sömn och vad det förstör att vara sömnlös. Lycklig, lugn och tacksam känner jag mig idag. Lägenheten börjar ta form (köpte gardiner till vardagsrum i går innan gästerna kom), mycket inom OA som faller på plats och affiramationerna funkar verkligen. Jag känner mig gladare!

Härligt att äta frukost utvilad!

Det kommer upp och nergångar i livet. Om denna känsla endast varar för idag är jag nöjd. Jag har lämnar över min lycka till min högre makt för den skrämmer skiten ur mig. Jag är verkligen ovan att vara lycklig och vet inte vad man ska göra med de känslorna. Är van att kämpa, vara martyr och se framåt. Nu vill jag vara här och nu - för just nu är jag lycklig.

lördag 25 februari 2012

Nya steg i OA

Idag ringde jag in på telefonmöte. Har varit lite frånkopplad från OA denna vecka, det har varit mycket med det "vanliga livet". Visst har jag bett varje dag, ringt min sponsor och ätit på matplanen men inte så mycket mer än det. Inredning av lägenhet, umgås med vänner, jobb och träning är det som varit centralt. Därför var det skönt att få en OA-dos idag. Har även fått två glädjande nyheter på telefon som ska bli spännande att se hur det utvecklas :)

Nu packar jag ihop mina saker och beger mig hem. Har precis ätit en härlig köttfärssås med sallad och är redo för eftermiddagen. En vän hörde av sig igår och ville komma över ikväll. Troligen kommer det lite fler folk också så för dem som vill bjuder jag på middag och efterrätt. Mello och mys står på schemat och kanske vissa vill ta en sväng på stan efter det?

Lämnar över till Gud. Blev först stressad av min väns intåg och började direkt nojja över maten. Vad ska jag bjuda på? Hur blir det med efterrätt, klarar jag av det (sockerfri så klart)? Ska hon sova över, jag som inte har nån mat hemma! Men sen lugnade jag mig. Fokus på sällskapet - hon vill ju umgås med mig, hon kommer inte dit för att äta Nobelmiddag. Färdiggrillad kyckling, blandsallad i påse, ask cocktailtomater och nån sås. Klart!

fredag 24 februari 2012

Jag visste det!

Vårkänslor

På väg hem till familjen för att fira lillebror 16 år. Har med mig ett paket smör, två avokado och en lunch i matlåda med mig. Känns bra i magen men vet att jag inte ska ha för höga krav när det kommer till familj och välmående.

Himlen lyser i rosa och guld. Det känns som vår ute och det händer något inom mig. Vill vara spontan, träffa nya människor och skratta. Samtidigt kommer kraven på att vara lyckad, ha kul och vara smal. Våren gör mig kluven men en sak är säker - utan OA hade jag inte haft någon vår att se fram emot.

Fröken duktig tänker sig lycklig

Läser en bok av Annika Sjöö - Fröken Duktig. Började läsa den efter jul men kände att den inte tilltalade mig så som jag trott. Eftersom jag är fröken duktig trodde jag att det skulle vara som att läsa om sig själv. Dock läste jag på Annikas blogg att hon även tar upp matfrågan i relation till duktighetskomplex i boken och valde att plocka upp den igen och fortsätta att läsa.

Igår kväll kom jag till ett mycket intressant stycke. Om att tänka sig till det man vill ha. Annika hade satt upp lappar där det stod "Jag är så glad att jag träffat mannen som jag ska gifta mig med och skaffa barn med" eller "Jag är så glad att jag har vinnnit Let's dance". Genom att tänka på det man vill ha drar man till sig det. Oavsett om det är negativt eller positivt. The law of attraction kallas det. Annika tipsar om en bok som heter The Secret - hemligheten och även finns som film. Den ändrade hennes sätt att tänka och hon insåg att hon var sin egen lyckas smed.

Jag blev väldigt intresserad av detta när jag läste om det. Tittade på en snutt ur filmen men blev sömnig och ska titta vidare i helgen. Tror du på detta? Att man drar till sig det man tänker på?

Jag ska hem och sätta upp lappar nu! "Jag är så glad att jag har en kropp som är frisk och som jag trivs med", "Jag är så glad att jag trivs på mitt jobb och har kul när jag är där" och "Jag är så glad att jag delar mitt liv med en man som jag älskar och som älskar mig". Vad är dina affirmationer?


Läs den!!


torsdag 23 februari 2012

Världens snabbaste och enklaste lunch

Omelett! 2 ägg, 1/2 dl grädde, salt och svartpeppar. Stek i smör och servera med grönsaker och en klick smör.

onsdag 22 februari 2012

Hjälp mig "komma ut"

Nej jag är inte gay utan vill "komma ut" på jobbet och berätta om mitt sockerberoende. Tror att det skulle underlätta att kollegorna vet så att de kan hjälpa istället för att själpa. Kanske kommer det att föra oss närmare varandra eller så tycker de att jag är knäpp. Det kvittar, bara jag slipper vara någon jag inte är.

Så snälla kan ni inte berätta om hur ni "kom ut" inför vänner, familj och kollegor? Det skulle hjälpa jättemycket!

Hittills funderar jag på en formulering som en OA-vän använder: "När det kommer till socker är jag som en alkis, jag kan inte sluta om jag väl börjat äta". Inga kostigheter egentligen utan en bra förklaring som jag tror att de flesta kan ta till sig. Sen kommer väl följdfrågorna haha.

Min bästa tid är nu

Jag fyller 27 i sommar. Min bästa tid är nu. Ändå känns det som om många år har kastats bort på grund av sjukdomen och som om jag fortfarande inte vågar leva fullt ut. Att min bästa tid är nu stressar mig att leva ett perfekt liv. Men då är det bra att jag har min högre makt och kan stanna upp och lämna över. Vem bestämmer om min bästa tid är nu? Bara jag själv.

Det finns en massa förväntningar och föreställningar om hur livet ska vara. På sommaren ska det vara en Pripps Blå-reklam och på vintern ska man mysa, dricka varm choklad och göra snöänglar. Julen är kolan och knäckens tid, följt av påskägg och jordgubbstårta till midsommar. Livet och traditionerna är mer än mat. Det lär man sig efter att ha gått igenom ett år med OA och matplan. Det är kärlek, mys, vänskap, gemenskap, nya vänner, förändrade relationer, hopp och framtidstro men också misströstan, tvivel och sorg.

Livet blir bara vad jag gör det till. Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger. Ändå är jag rädd, något håller mig tillbaka och hindrar mig att leva fullt ut. Om det bara behövs lite tid eller en spark i baken vet jag inte ... ;)

Vad vill du läsa om?

Tyck gärna till vad du vill läsa om!

Matplan - min frihet
OA - vad är det och hur funkar det
Återfall - ta sig ur och undvika
Tolvstegsprogrammet och tillfrisknande
Allergin - vad tål jag och inte?
Sorgen att vara annorlunda
Sug, sug, sug efter socker!
Vanor är svåra att bryta
Det finns en lösning
Gud och min högre makt

Önska fritt och tyck gärna till! Varje kommentar värmer i hjärtat <3

Rör inte mina rutiner

Jag är en effektiv person som gillar när saker händer och vänjer mig snabbt vid rutiner, även om jag inte gillar förändringar. När någon kommer och stör mitt livstempo känns det som att jag inte kan andas. Det hände idag.

Tog med en vän till träningen, min oas, och hon hade inte alls samma uppfattning om tider, tempo och matvanor i samband med träning. Denna underbara person som skänker mig så mycket glädje i vanliga fall irriterade mig till tusen nu. Hon rörde om i mina rutiner. Jag insåg hur mitt liv är uppbyggt att passa endast mig. På gott och ont. En tankeställare.

Nu är detta min bästa vän. Hon skrattade och sa; du är lite stressad av att jag är med va? Vill du gå hem och äta i förväg? Men vi tog sällskap och allt gick bra. Dock tycker jag att det var lite extra skönt nu när hon gått hem mot vad jag brukar tycka ;)

tisdag 21 februari 2012

Äter du semla idag?

Det gör inte jag. Gillar egentligen inte semlor, är svag för mandelmassa men grädde och bulle tillsammans är lite konstigt tycker jag. Dock hade vår assistent beställt semlor till kontoret och kollegorna var stissiga och tryckte förväntansfullt i sig. Jag som inte brukar bry mig orkade inte sitta med. När de ska fika bara för att äta socker, bara prata om hur bullen smakar och jag riskerar att bli ifrågasatt hoppas jag hellre över fikarasten.

För mig handlar det om hänsyn till mig själv. Att inte utsätta mig för onödigt mycket olust om jag inte måste och att se till att jag mår bra. Tog en kopp kaffe tillsammans med en trevlig kollega från en annan avdelning lite senare på eftermiddagen och toppade det hela med att springa 4 km på löpbandet innan jag tog mig hem. En bra FETtisdag med andra ord ;)

Argsint tjej på kvällskvisten

Känner mig arg. Arg på att jag har den här sjukdomen. På den fysiska biten för den går inte att jobba bort. Om jag äter socker kommer kroppen att vilja ha mer. Så är det. Jag kan ta bort betingen mellan socker och lugn, socker och fly verkligheten och socker och mys men om jag får i mig det jag inte tål kommer jag alltid att välja bort vänner, kärlek och livet framför en bytta glass och ett paket dammsugare. Tragiskt men sant. Har jag väl börjat vill jag inte sluta.

Det är som om den insikten drabbar mig just nu. Som om det inte riktigt sjunkit in vad år av missbruk satt för spår i min hjärna. Det positiva med OA och självutvecklingen har fått mig att nästan glömma att jag är sjuk. Jag som inte vill vara annorlunda har lärt mig att hantera de flesta sitationerna men när det kommer till mig själv är det svårast. Att för mig själv förklara att det inte går att äta som andra, att jag inte fixar socker och att det inte kommer att gå över. Jag kan låta hur trovärdig som helst inför andra men det är vad jag säger till mig själv som i slutänden räknas. Jag måste acceptera den fysiska biten av sjukdomen fullt ut. Det handlar om liv och död.

Att bevara anonymiteten

En av OA:s viktigaste grundstenar är att vi alla ska ha rätten att vara anonyma. Det jag säger på möten, till OA-vänner och till min sponsor ska jag vet stannar där. Visst kan man ge vidare kloka råd och återberätta anekdoter men uppge aldrig namn på vem som sa det. Låt det du hör inom OA stanna där och i ditt hjärta.

Jag har märkt att ju mer jag simmar i denna ankdamm desto tydligare blir det vilka alla är. Namn återkommer och sponsor/sponsee-band nystas upp. Det är inget fel i det men det blir svårare att behålla anonymiteten.

Går jag och lunchar med en OA-vän och stöter på en kollega kan jag inte bara säga att vi känner varandra genom OA. Kanske vill min vän inte vara öppen med att hon går på OA. Hur gör jag då, drar en vit lögn om gemensamma bekanta osv? Hur gör du?

För mig har det varit viktigt att bevara en del av min anonymitet här på bloggen. Om jag ska kunna skriva det som ligger mig närmast om hjärtat behöver jag det. Minna är ett smeknamn som min farmor och farfar gav mig när jag var liten och som suttit i men som knappast fler än dem använder. Nu kom det väl till pass när jag startade bloggen och värnade om min integritet och önskan att kunna vara helt ärlig.

Matglad = rolig?

Visst är det charmigt med de som gärna tar en kaka till och som äter precis allt som de blir bjudna på? De som gärna är smala och söta men som till synes kunna trycka i sig vad som helst utan att det syns på dem? Såna är trevliga att bjuda på fika, eller ja, överlag att umgås med. Så verkar steriotypen se ut. Du ska äta allt, gärna ta om, och uppskatta socker men du får inte gå upp i vikt eller banta, då är du tråkig. Tackar du nej är du tråkig och är du tjock är du inte heller kul att umgås med.

Hur ska man kunna leva upp till detta? Jag skriver man för att jag har vänner som faktiskt passar in i denna mall, som helt oprovocerat fötts med bra gener och som inte ens kan stava till ätstörd men ändå äter socker till det kommer ut genom öronen på dem och drar storlek 26 i jeans. Hur är det möjligt frågar jag mig. Jag som går upp i vikt bara av att titta på en bulle. Och som gladerligen tar tio bullar men då också kommer att fortsätta att äta när ingen ser. Men jag är in´t bitter! ;)

Det finns så mycket som mina smala, matglada vänner saknar som jag har. De har andra problem i livet som inte kan lösas med ett tolvstegsprogram. De är olyckliga ibland även om de är smala och de tycker inte om sina kroppar alla dagar heller. Vad jag vill säga med detta är att vi måste gå bortom maten och kroppsidealen och faktiskt inse att det är underbart att det finns en sån bra hjälp att få på våra problem. Det finns dem som lider av saker som det inte går att hantera, som gör livet nattsvart för dem - du behöver inte vara en av dem. Du kan bli både rolig och matglad igen, bara inte på samma sätt som tidigare.

måndag 20 februari 2012

Helgplaner räddar veckan

Planerar stort för helgen. Minsta lillebrorsan fyller 16 år på fredag så då bär det av hemåt. Längtar faktiskt lite, var längesen jag var hem till småstaden, landet och familjen. Sova ut, ta en prommis med mamma, låna bilen och bara vara - det låter väl inte helt fel? Sen hem och öppna upp den halvfärdiga lägenheten för tjejgänget. Nu får det vara nog med ensamkvällar!

Får se vilka som vill och kan komma över. Det blir en spontankväll men Mello och lite rosa skumpa känns givet. Har även planer att bjuda dem på ett sockerfri efterrätt som jag velat prova ett tag och nu får en bra anledning till det :)

Jag som älskar vardagen och hellre lägger pengar på den än en långresa brukar inte ha bråttom till helgen men kanske är det ett tecken på att jag börjar släppa jobbet lite. Hoppas det.

Just nu känns det rätt bra att vara jag men jag vet också att så inte alls behöver vara fallet i morgon kväll. Livet pendlar fort så ta vara på de bra stunderna!

Det ligger nåt i det...

Läste en träffande artikel i SvD idag. Förvisso en gammal artikel men som en vän hade länkat upp på Facebook. Vi gick i samma klass och de som nu ett år efter examen fortfarande inte har ett jobb skäms ögonen ur sig när vi ses eller drar sig undan helt och hållet. Pressen är enorm och även jag som fått ett av de bästa jobben i klassen känner av pressen att vara perfekt. Jag har skrivit om det förr men det är mer aktuellt än någonsin.

Att få bukt på matproblemen är bara en del. Sedan krävs att du går på djupet med dina demoner, problem och relationer - det som fick dig att börja hetsäta till att börja med. För mig har det varit ett stort steg att inse att jag inte är, och aldrig kommer att bli, perfekt. Dumt att tro det men det är de krav jag känner på mig själv och vill leva upp till = omöjligt och så straffar jag mig själv för att jag inte är en superkvinna. Endast Gud är perfekt och vi är ju inte Gud, som min sponsor brukar säga.

Vi måste skratta mer, del 2

En kvinnas hämd

Hon tillbringade första dagen med att packa sina tillhörigheter i kartonger och väskor. Andra dagen kom flyttfirman och hämtade sakerna. Tredje dagen satte hon sig för sista gången ned vid deras vackra matsalsbord med levande ljus, satte på lite lugn bakgrundsmusik, och festade på ett halvkilo räkor, en burk kaviar och en flaska Chardonnay.

När hon ätit färdigt gick hon runt i varje rum och stoppade in halvätna räkskal doppade i kaviar inuti alla gardinstänger. Sen rengjorde hon köket och lämnade huset.

När maken återvände med sin nya flickvän var allt lycka och glädje de första dagarna. Sen började, sakta, huset att lukta. De försökte allt, dammsög, torkade, tvättade golven, vädrade med fönstren vidöppna. Ventilationskanalerna kollades för att hitta eventuella döda gnagare, mattorna kemtvättades och luftrenare och doftblock hängdes upp överallt.
Anticimex kallades in och satte in gasbekämpningsmedel varvid det nu inte så lyckliga paret tvingades flytta ut några dagar. Till slut revs de dyra tapeterna av ull ut och ersattes. Inget hjälpte. Folk slutade komma på besök.. Hantverkare och reparatörer vägrade arbeta i huset. Hembiträdet slutade. Slutligen stod de inte ut med stanken längre utan beslöt sig för att flytta.

En månad senare hade de inte fått huset sålt, trots att de halverat priset.

Ryktet gick och till sist vägrade de lokala fastighetsmäklarna att svara på deras telefonsamtal. Till slut var de tvungna att ta ett stort banklån för att betala sitt nya hus. Exhustrun ringde mannen och frågade hur allt stod till. Han berättade hela historien om det ruttnande huset. Hon lyssnade artigt och sa att hon saknade sitt gamla hem förskräckligt mycket och skulle kunna tänka sig att köpa huset.

I tron att hans exfru inte visste hur pass illa huset luktade gick han med på att sälja till henne för tiondelen av marknadspriset, på villkor att hon skrev på samma dag. Det gick hon med på.

En vecka senare stod mannen och hans flickvän leende och såg flyttfirman komma och hämta allt för transport till den nya bostaden.

Inklusive gardinstängerna.

Vi måste skratta mer, del 1

Livet är för kort för att ha tråkigt. Jag behöver skratta mer, speciellt i vardagen. Sen om det är bra eller dålig humor spelar mindre roll ... ;)


söndag 19 februari 2012

Åh Dirty Dancing!

Denna gamla, underbara film lyser upp min kväll. Planer på att stanna uppe sent och bli riktigt trött så kanske jag kan sova. Toppen att det är bra på tv då ;)

Baby med den lilla kroppen är min förebild. Korta ben och små bröst, det är inte vanligt i Hollywood det. Precis som jag. Och jag älskar också att dansa, även om jag inte gör det lika bra hehe ;)

Välbeprövade knep

Få råd är så bra som "sov på saken" och "prata med mamma om det". Nu faller det sig så att jag pratade med mamma om att jag inte kan sova. Haha, lite lustigt. Har känt mig stressad över måsten och förväntningar utan att veta varför. Så jag satte mig och skrev ner vad som stressar mig. Inreda lägenheten klart och att inte räcka till på jobbet var det som stack ut.

Eftersom min sömnlöshet efter fem veckor inte gett med sig bestämde jag mig för att reda ut varför. Efter att Google fått förklara för mig att det kan vara magnesiumbrist (äter kosttillskott RDI så tror inte det), problem med levern (hoppas inte) eller stress, stress och stress så var det bara att gå till botten med vad stressen beror på. Som sagt var det två saker som stacka ut.

Inreda lägenheten klart
Kan låta löjligt men alla listor över saker som ska inhandlas, sättas upp och budgeteras för stressar mig. Lika så stressar det att leva i flyttkartonger, vara i rum som ekar, inte är mysiga och som inte får mig att känna mig hemma. Utan bil tar allt lite längre tid så jag bad om hjälp. Mamma och styvpappa kunde troligen inte komma till helgen men nästa helg gör vi ett försök att få upp lampor, få hem de sista möblerna från Mio/Ikea samt borra upp hyllor m.m. Sen får det vara nog! Under tiden ska jag fundera på färger och titta på gardiner, sånt som jag kan göra även i stan utan bil ;)

Att inte räcka till på jobbet
Mina gamla demoner prestationsångest och kontrollbehov har vaknat till liv av allt det nya på jobbet. Det måste hejdas! Mindre press, ta hjälp och ha kul. Inget att argumentera mot. Räcker jag inte till fast jag gör mitt bästa är det fel på upplägget och då måste jag prata med chefen om det. Nu är allt nytt fortfarande och en ingångsperiod av stress innan allt är på plats är att räkna med men i långa loppet kan det inte få vara så här. Jag är värd bättre.

Så nu ska det bli andra bullar. Utan sömn funkar inte jag. Det märker jag tydligt efter så många veckor. Sug som jag inte brukar ha, irriterad och lättretlig som jag inte brukar vara och energilös trots träning och nya utmaningar. Snälla Gud, låt mig sova!

lördag 18 februari 2012

Underbar blogg

Det blir en lugn hemmakväll för mig. Önskar att jag hade en liten familj att mysa med men så ser inte min livssituation ut. Ett glatt gäng tjejer skulle passa bra att bjuda över till Mello men eftersom jag har varit så velig idag med vad jag velat göra blev det inte så. Det gör mig gott att vara själv men kan också känna mig lite ensam.

Surfade runt lite och hittade denna underbara blogg. Ett citat som verkligen stämmer är detta:

"En upprörd känsla, ett sug eller tillstånd går alltid över om vi stillar oss en stund och inte slåss emot den. Istället kan vi iaktta den och känna hur vattenytan sakta slätar ut sig. Allt är precis som det ska vara."

Jag har både haft sug, kännt glädje och tacksamhet, varit stolt över mig själv, blivit irriterad på andra och lyssnat på mig själv idag. Precis som livet är som mest - det går upp och ner. Det gäller bara att hitta ett förhållningssätt till det som passar dig. "Att acceptera det jag inte kan förändra och mod att förändra det jag kan" passar mig bra.

Gör det jag känner för

Kände obeslutsamhet för vad jag skulle göra med min dag. Bad Gud om råd och vägledning. Lämnade över, ringde in på ett underbart möte (det blev ett på det gamla numret eftersom det nya strulade) och då kom det till mig; jag ska ta en promenad. Bara för att jag kan göra det kl. 10.23 när det är dagsljus och jag är ledig mitt på dagen. Det kan låta som en liten sak att bestämma men det gav kraft att följa Guds röst.

Jag drog på mig träningskläder och gav mig ut. Det var kallt så jag tänkte få upp värmen genom att jogga lite lätt. Det blev en joggingrunda istället för en power walk. Jag sprang längre än jag någonsin sprungit utomhus. Nu har jag både distanser inne och ute att jobba efter när jag sätter nya mål. Var noga med att lyssna på kroppen, den orkar, men det gör inte mina stackars skadade fötter. Om de ska hålla för mitt mål måste jag ta det lugnt.

En sak i taget. Nu har jag lagat mat och känner efter vad eftermiddagen har att erbjuda. Ska ta bussen till shoppingcentret utanför stan. Än så länge har jag ju ingen bil.

Köpte ett fint durkslag på Ikea. Kokar ju ingen pasta så då kan man skölja sallad i det.

Fläskfilégryta med sallad. Inga konstigheter!

Vem hänger med på telefonmöte?

Klockan 9.00 kör vi! Ring 08-5000 1500 och slå koden 359194.

Vaknade alldeles för tidigt och kan som vanligt inte sova. Det börjar bli lite tröttsamt (haha). Tror att det nog är stress som gör att det maler i mitt huvud fram på småtimmarna och gör att jag sover ytligt och vrider och vänder på mig. Ska ge meditation en ny chans och verkligen gå in för det. En liten stund, vi börjar med någon minut, på morgonen och sen detsamma på kvällen. Är ni med mig? Vi peppar varandra!

Uppdatering: Det verkar som att telefonnummret till OA:s telefonmöte inte fungerar. Tyvärr blir det nog inget möte. Undrar vad Gud vill säga med detta?

fredag 17 februari 2012

Vissa fikaraster värre än andra

Har just suttit med på avdelningens fredagsfika. Min praktikant slutade så vi bjöd tillsammans på fika. Hon hade bakat cupcakes och jag köpt gifflar. Vems fika tror ni gick åt hehe? Förr spenderade jag timmar på att baka gott till avdelningsfikat när det var min tur. Mina kreationer var omtalade och nu när det inte finns mjöl och socker i mitt hem blir det inte hembakt från mig längre. Ingen säger nåt och jag tror att det mest är mina demoner som spökar men denna fika tärde mer på mig än vanligt.

Jag fikar aldrig med annat än en kopp te på jobbet. Och det har de andra lärt sig. Ingen ifrågasätter högt men ibland kan även blickar och mina förutfattade meningar ställa till det. När jag gick ut från fikat nu kände jag hur hjärtat bankade. Jag ville gå och gömma mig, eller ännu värre - äta på ångesten.

Vem skulle be en alkis att plocka undan vin och sprit från festen och hälla upp det i tillbringare så att vi kunde spara tills nästa vecka? När jag stod med socker på hela händerna och la de överblivna gifflarna i påsar slogs jag av den tanken. Men berättar jag inget för dem får jag lite skylla mig själv.

torsdag 16 februari 2012

Sprang längre än jag någonsin sprungit

Löpbandet och jag är nya vänner. Vi håller på att lära känna varandra. Vi är lite nykära. Eftersom jag har gjort slut med min förra kärlek Socker var det på tiden att jag träffade någon som kan pigga upp mig, fast utan biverkningar.

Idag bad Socker om en andra chans och ville komma tillbaka in i mitt liv. Vi hade det ju ganska mysigt, mindes jag. Men Socker bedrar mig, får mig att må dåligt och känna mig ful. Inget jag vill ha tillbaka. Så jag gick till Löpbandet och sprang längre än jag någonsin sprungit förr. För andra kanske inte 4km var långt men för mig var det en seger. Eller kanske är det valet jag är mest stolt över?

onsdag 15 februari 2012

Köpa sig frihet

Den här kvällen har tagit en helomvändning. Från toksug och ångest till glädje, tacksamhet och hopp. Om man bara sträcker ut handen, ber om hjälp och tror på andra så får man tusen gånger tillbaka. Har pratat med underbara vänner och känner att livet är aldrig mer än vad jag gör av det. Visst går det att ta ensamtid, tänka och bara vara när man känner att man behöver men det är handling som tar dig framåt. Kanske går du på några fler smällar men du kommer aldrig få något om du inte vågar satsa. Bara den som vågar vinner, var det va? ;)

Jag har känt ett tag nu att något fattas. Trots ny lägenhet, nytt jobb och abstinens så är det något som skaver inom mig. Jag saknar frihet. Jobbar duktigt (och för mycket), dricker inte (mer än nåt glas vin ibland), sover mina timmar, äter bra mat och är kärleksfull. Jag har allt jag kan begära utom en kärlek och jag tror inte att det är där skon klämmer. Jag behöver släppa loss. Få vara en sprallig 26-åring vars bästa tid är nu. Måsten, borde och spara ska inte få hålla mig tillbaka.

Jag har aldrig varit någon våghals. Är den klassiska storasystern som är förståndig och gör allt rätt. Tillåter inte mig själv att göra misstag eller sänka min gard. Men det finns tider i livet då jag har gjort det. Och ph så bra jag har mått! Och maten har helt mirakulöst funkat under den tiden också. Jag behöver känna. Alla mina känslor är okej. Jag är okej. Jag vill vara fri och leva nu.

Hur ska jag göra det då? Jag har inga svar men jag måste våga prova mig fram. Gå på en blind date, säga ja till mer, umgås med dem som får mig att skratta tills jag inte kan andas, tillåta mig att släppa loss och inte ställa så höga krav på mig själv. Jag är inte perfekt och kommer aldrig att bli. Det är inte målet. Perfekt är bara Gud och återigen, jag är inte Gud. Jag får lämna över min lycka till honom. Men det finns något som jag kan göra, som är den ultimata friheten för mig. Jag vill köpa en bil. En liten skitbil som tar mig från A till B men som bara är min att ta när jag känner för det. Som tar mig till alla mina vänner runt om i landet, som jag kan åka och handla med och som jag kan köra utan ett mål med. Jag ska köpa frihet.

Sug till tusen

Åh vad det suger i magen. Sitter på händerna, det gör jag verkligen. Vill inget hellre än att ge mig ut och köpa socker. All min motivation att vara abstinent är som bortblåst av lite naturgodis med yoghurtöverdrag igår. Visst är det skrattretanden? Kunde välja vad jag ville i hela butiken och valde nötter. Haha. Men nej det är inte kul. Inte alls.

Att inte vara villig är det värsta.

Jag vill äta. Det är det som är det västa, att jag vill äta. Vill inte vara abstinent. Men vad skulle jag vinna på att äta socker? Vad kommer det att ge mig ikväll? Dåligt samvete att jag inte svarar när vänner ringer, tvinga mig att vara oärlig eftersom jag inte kommer att ha tillräckligt många abstinenta dagar för att leda möte och dimhjärna som inte kan se saker klart. Det vill jag ju inte.

Vill äta. Det är det som är det västa att jag vill äta. Vill inte vara abstinent. Men vad skulle jag vinna på att äta socker? Vad kommer det att ge mig ikväll? Dåligt samvete att jag inte svarar när vänner ringer, tvinga mig att vara oärlig eftersom jag inte kommer att ha tillräckligt många abstinenta dagar för att leda möte och dimhjärna som inte kan se saker klart. Det vill jag ju inte.

Morgonen efter

Vaknar upp till "hej mitt vinterland" ute med den första tanken i mitt huvud att jag vill vara sprallig. Jag vill vara en sorglös 26-åring som inte använder ordet socker och sockerberoende i varje mening. Jag vill inte alltid vara så förståndig och duktig. Jag vill känna känslostormar, skratta tills jag gråter och älska villkorslöst. Umgås med dem som får mig att må bra, inte med dem jag "borde".

Allt detta bottnar i min prestationsångest på jobbet. Sen jag för två veckor sedan fått nytt jobb har det bara gått utför. Kraven, ångesten och stressen är större än någonsin. Det går över, har jag tänkt, men har jag tid att vänta efter vad som hände igår?

Vill ta ledigt från jobbet, stänga av mobilen och låsa om mig hemma. Tänka ut en lösning och få vara i fred. Men det går inte att leva livet genen att tänka, man måste handla. Det är handlingar som leder framåt, inte tankar.

Äter mackor (LCHF så klart) till frukost. Mäktar inte med ägg och smör denna morgon. Tog även en extra d-vitamin.

tisdag 14 februari 2012

Livet går upp och ner

Svar på frågor

Tänkte ge svar på de frågor som kommit in efter frågestunden.

Hur går man med i OA och kommer igång med stegarbetet?
Gå in på OA:s hemsida och läs lite. Ring in på ett telefonmöte eller gå på ett möte i din stad om det finns. Möteslista hittar du på hemsidan. Fråga på mötet efter lediga sponsorer så hjälper de dig igång med stegarbetet.

Hur vet jag vad jag kan äta och hur mycket? Det pratas om matplan, vad är det?
Vi som har problem med mat och socker har ofta svårt att veta vad en normalportion är och hur livet är utan att banta och hetsäta. Vad är normalt? Jag kan inte avgöra det på egen hand och fick därför hjälp att förstå vilka livsmedel jag kan äta och hur mycket av grönsaker, fett och protein jag ska få i mig till varje måltid. Då kan jag fokusera på annat än mat. En matplan kan du få via Valet.

Jag kan inte låta bli att äta godis och kakor varje kväll. Har försökt att banta och låta bli att äta socker men det går inte. Hur gjorde du?
Jag gav upp. Jag åt också kakor, glass och godis varje kväll och till slut var det varken mysigt eller roligt längre. Så jag kapitulerade, insåg att jag har en sjukdom och sökte hjälp via OA. Fick en sponsor och började ta tag i problemen. Det går inte att lösa på egen hand, vi är många smarta personer som lyckas med mycket i livet men som inte kan hantera maten. Det är inget att skämmas över.

Du pratar ofta om Gud och det känner jag inte mig bekväm med. Måste man tro på Gud för att vara med i OA?
Det är som är så bra med 12-stegsprogrammet är att man får ha sin egen version av Gud. Så som du uppfattar honom. Bara du tror på en kraft större än du själv. För mig var det i början ödet och det goda i människor. Jag kunde inte säga Gud när jag skulle be utan sa det jag skulle bara. Men allt eftersom har det kommit att ändras och nu ber jag till Gud, min Gud, och växer in i det allt mer. Du behöver tro, det är en av nycklarna, men du väljer din egen tro.

Hur länge håller man på med OA och matplan?
Frisk blir jag aldrig men jag kan tillfriskna. Lära mig hantera sjukdomen sockerberoende och för det behöver jag OA och en matplan. Så mitt svar är att det är ett livsprojekt.

Kommer jag aldrig mer att kunna äta godis, glass och annat som triggar mig? Jag vill kunna vara som andra och bli frisk från det här konstiga som jag håller på med nu. Gå ner i vikt och sen kunna äta "normalt". Går det?
Det är en sorg att inse att man inte är som andra. Sörj och njut sedan av att det finns en lösning. Det hade kunnat vara värre än att du inte kan äta godis mer, eller hur? Ingen människa vill vara onormal men att ta första steget är viktigt. Vi är som personer som mist ett ben, de växer inte ut nya igen. Vi får lära oss att leva med det. Du är inte ensam. I OA är du "normal" ;)

Jag vill inte göra allt som min sponsor säger och tycker att hon är för sträng. Vad ska jag göra?
Att kapitulera inför maten och sjukdomen innebär att göra saker som man inte vill. Om jag fick som jag ville skulle jag sitta och äta godis hela dagarna, det vore jätteskönt att vara i den dimman. Men jag måste jobba för att få in pengar, kan inte låta viken skena för det mår jag inte bra av och jag har heller inte råd att hetsäta varje dag. De som har gått före vet vad de pratar om även om det kan låta konstigt och tokigt så prova. Du har ju provat allt annat och inget har funkat, eller hur, så varför inte? Ingen vill ge upp sin egenvilja men vi vill ju ha livet tillbaka eller hur? Då är det bara att göra som du blir tillsagt och se om det funkar. Det är ett handlingsprogram.

Faller åter - återfall

Jag ska vara ärlig med er. Skriver från hjärtat här. Detta är min dagbok och jag är glad för att ni vill följa med mig på resan. Varje kommentar värmer i hjärtat och därför vill jag vara uppriktig.

Jag åt socker idag. Efter tre månader och en vecka. Exakt. Började med två chokladbitar på jobbet. Svag, stressad, kände krav och ångest. Det stod en chokladask där på bordet och jag tog ett litet hjärta. Och sen ett till. Det pirrade till i kroppen av sockret. Ställde in kvällens aktiviteter och tankarna på mer började ta form. Vad ville jag ha?

Avslutade jobbet och gav mig iväg till ICA. Det konstiga var att jag bara ville ha nötter. Inte socker, inte glass, godis eller bullar. Jag gav mig själv ett frikort och jag ville inte ta det. Visst, jag ska inte köpa nötter heller men det är ju betydligt bättre än Delikatobollar, Marabou, Ben&Jerry’s och Ceneterrullar som är min vanliga hetsätningsmat. Plockade på mig mycket lösnötter och toppade påsen med bananer med yoghurtöverdrag. Socker.

Åt ur påsen redan på vägen hem. Girigt satte jag i mig så mycket jag kunde. Nu i efterhand kan jag se hur stark ångesten var. Hem, på med mysbyxor, ner i soffan med påsen och på med tv:n. Hade jag inte kunnat slappna av på samma sätt utan naturgodiset och med en kopp te istället? Jo absolut! Men det är som att om jag beter mig svinigt och sjukt genom att äta socker är det okej att ställa in planer och skita i att ta samtal. Då är det sjukdomen och inte jag som gör det. För jag är en duktig flicka och gör det jag ”borde” och ”måste”. Ställer inte in och ställer alltid upp. Men den sockerberoende tjejen hon tar sig friheter, ljuger och är självisk.

Nu sitter jag här i soffan och skriver. Jag har ätit en halv portion av min abstinenta middag och slängt det som var kvar av naturgodiset. Det var bara gott i början. Nu har jag ont i magen och vill mest av allt gå och träna. Tycker inte särskilt mycket om mig själv just nu men försöker att inte slå på mig själv allt för mycket …


Usch. Finner inga fler ord.

måndag 13 februari 2012

100 procent mig själv

Sömnlösheten är tillbaka. Irriterad, trött och sugen kom jag hem. Men åt ändå middag enligt matplanen. Helt otroligt. Sedan ringde en fin OA-vän som startade en kedjereaktion i mig och gjorde så att jag ringde till tre andra OA-vänner och nu är jag inte alls irriterad, trött eller sugen. Ja, förutom att jag harmas lite på mig själv. Mitt beteende under dagen har inte varit det bästa. Snäst åt jobbarkompisar, visat noll engagemang på möten och sett allmänt hängig ut. Det är inte bra när sjukdomen går ut över andra som inte förtjänar det. Antar att jag får göra gottgörelser imorgon...

Men hörrni, vilken energi vi kan ge varandra! Från att ha suttit med offerkoftan på under eftermiddagsfikat när de andra mumsade äppelpaj och vanlijsås till att nu studsa runt hemma, baka bröd och måla tånaglarna härligt röda. Med er i OA känner jag mig aldrig onormal eller konstig. Då kan jag för en gångs skull vara mig själv till 100 procent.


Köpte en fin skål till mig själv idag. Äter man inte frukt så funkar avokado, rödlök och tomat för att lysa upp :)

Det blev även en fin silverram. Men vad ska jag ha i den?

Lyckades också döda en krukväxt. Kan inte hålla dem vid liv! Tips någon, snälla?

söndag 12 februari 2012

Peppad inför en ny träningsvecka

Johanna inspirerar mig med sin löpning. De där endorfinerna hon skriver om skulle jag gärna vilja ha och vet ett säkert sätt att få dem - genom att löpa! Jag har aldrig varit en löparmänniska men det senaste halvåret har jag börjat få löparbegär och velat prova. Intervaller på bandet och varva en power walk med lite jogging är så långt som jag har kommit. Med traiga fettkuddar i hälen och behinnor som spökar tar jag det lugnt med löpning men är bra sugen nu faktiskt.

Imorgon kväll blir det Body Pump som är en av mina bäst träningsformer. Många säger att det inte funkar så bra eftersom det är långa pass på samma muskel och man då tränar mer uthållighet än styrka. Det må vara sant men jag lägger på extra vikt på en muskelgrupp varje gång och det har börjat ge resultat tycker jag :) Och så är det ju så kul och peppande!

Storkok på köttfärs

Köpte två kilo köttfärs på affären igår. Till lunch blev det tacos eftersom att jag hade en avokado och lite sallad som såg ut att snart vara redo för soptunnan om ingen gjorde en make over på dem illa kvickt.


Så enkel och såå gott! Kan göras i storkok och det uppskattas i det här hemmet :)

Klassisk tacotallrik för mig. Köttfärs med egen krydda, blandsallad och "gucca".

Vet ni, idag har jag haft sug hela dagen. Känslor ligger bakom. Gårdagens energilöshet har bytts mot ensamhet, offerkofta och matthet. Bakom detta ligger sug och lurar. Vill fram, vill ha utrymme, vill få mig att äta socker - för det är ju så mysigt. Det som räddar mig är träningen. Om jag äter socker kan jag inte träna, då blir musklerna förvirrade och trötta eftersom de nu går på fett. Omställningen för att komma tillbaka är inte värt det. Sedan har vi ju den lilla aspekten om att jag inte kommer att kunna sluta om jag väl börjar äta socker. Tar Steg 1 om igen. Jag kan inte och jag vill inte äta utanför min matplan.

Nu gör jag lasagne á la LCHF för första gången, på zucchini. Det finns en massa recept på "riktig" lasagne nu eftersom många bloggare börjat göra pasta som passar oss som äter LCHF. Hade ingredienserna hemma och slogs av tanken att prova men hejdade mig. Det är bäst att hålla mig till det jag bestämt när det gäller mat. Jag kan prova "pastan" vid ett senare tillfälle, nu blev det med zucchini. Ni kanske tycker att det låter konstigt? Men en liten sak som att ändra, prova nya saker i matväg, kan få mig att trilla av stolen om jag redan är lite känslig och har sug. Då är det back to basic och bara gör som gäller.

Still cocking...
Det blev även två portioner köttfärssås som åkte direkt in i frysen, toppen att ha när det krisar.

Musik som berör

80-talsnörd som jag är tycker jag att det är väldigt sorgligt att Whitney Houston gått bort. Så mycket fin musik hon gett oss. Musik Kan ge så mycket, sätta ord på känslor och skänka så mycket glädje, men också sorg.

Musik för mig kan verkligen vara ett bra verktyg. Om jag känner för att hetsäta kan en låt få mig på andra tankar. Den kan få mig att inse att det inte är värt det, att jag vill leva mitt liv istället för att titta på det utifrån och att jag är värd bättre än svullen mage, trötthet och ångest. Musik kan ge mig livet tillbaka.

Det ska vara enkelt

Tolvstegsprogrammet är ett enkelt program som kommer att förenkla ditt liv om du följer det. Det finns vissa grunder som måste följas, närmare bestämt 12 steg att ta, men de är inte komplicerade utan helt vettiga och kommer i en logisk ordning. När jag ser på det är det väldigt kloka människor som utvecklat programmet och det finns hundra tusentals berättelse från beroendepersoner som vittnar om att det fungerar.

Är jag mitt i en hetsätning känns allt i livet svårt. Jag är tjock, trött och ful, jobbarkompisar och vänner är dryga och påträngande - fattar de inte att jag bara vill vara ifred och äta? Ekonomin skadas av allt socker som ska köpas hem, mitt hem förfaller för jag orkar inte ta tag i något och det som jag annars tycker är roligt känns bara som måsten. Det är svårt att vara jag då.

När jag äter på min matplan, ber och lämnar över till min högre makt och är ärlig och kärleksfull i livet löser sig resten av sig själv. Det är helt galet egentligen  men det är sant. När livet börjar kännas rörigt och jobbigt rannsakar jag mig själv och kommer nästan alltid på då att jag ber för lite, slirar lite på mängderna på matplanen eller försöker att kontrollera mitt liv på egen hand, utan Gud. Då är det back to basic som gäller. Och allt känns på något mystiskt sätt bra igen. Det blir enkelt att leva.

lördag 11 februari 2012

Lätt lunch och mysig kväll

Efter träningen gick luften ur mig. Jag bad Gud om att visa vad jag behöver. Gick hem, "lagade" en lätt lunch och kraschade i soffan. Efter en riktigt tuff vecka känner jag mig som en urvriden disktrasa och då är det viktigt att lyssna på kroppen. Kände inte den vanliga träningsglädjen under step-passet och då vet jag att det är något fel i kroppen. Vila är det som behövs. Byta miljö eller kapa alla måsten. Jag valde det senare.

Har varit hemma, haft besök av en vän som kom över för att dricka te, monterat ihop lite saker till lägenheten och nu är det myskväll framför tv:n som gäller. Laddar batterierna, tvättar och tar det lugnt. En kväll för mig själv är precis vad jag behöver.

Imorgon ska det inte finnas ett enda måste. Har en massa saker som jag vill göra men när och om det blir i morgon ska lusten få styra över.

Fastnade för denna kombo i Rom. Men mozzarellan här i Sverige är inte riktigt lika god haha.

För att måltiden skulle bli komplett enligt matplan åt jag en skinkmacka med avokado.

Så tacksam!!!

Efter att ha börjat dagen med ett underbart OA-telefonmöte ska jag nu bege mig till ett step-pass på gymmet. Tog fram ett nytt träningslinne i vårig grön färg och njuter av att det är lördag. Tacksam för OA, min abstinens, min Gud, alla underbara människor i mitt liv, den nya lägenheten, att jag kan be om hjälp, att jag lyssnar till vad jag behöver och att jag har idag, om så bara för idag.

Prova gör en tacksamhetslista, det ger kraft! Vad är du tacksamför idag? Vad har du gjort bra och vad vill du tacka dig själv för? Att skriva ner det ger mer än att bara tänka det. Prova!

Alltid lite extra kul att träna när jag har nya kläder!

Alltid på jakt efter socker

Jag minns hur det var. Efter varje måltid letade jag ursäkter att äta socker. Så att ingen skulle märka hur manisk jag var att få i mig det söta giftet. Smög, gömde och trugade. Jag var alltid på jakt efter socker. Fick aldrig nog. Tog varje tillfälle att fira med godis, glass eller kaka. Tyckte inte att det var konstigt att gå på ICA och köpa 700 g lösgodis en tisdagseftermiddag för att trycka i sig efter x antal varma mackor till middag. Skräpmat hela tiden. Som mycket när det gäller mig - svart eller vitt. Tokträna och äta på diet, slappa och hetsäta när jag ville, jobba till väggen var nära eller skita i att engagera mig och bara göra det jag måste. Ja ni förstår.

Nu är det så skönt att jag har en matplan som jag vet inte triggar mig på socker. Det jag äter på den vet jag inte kommer ge mig sug. Håller jag mig till mängder och produkter jag tål kommer jag att må bra fysiskt. Att jobba med den andliga och känslomässiga biten av sjukdomen det är ett annat kapitel.

Den viktiga balansen

Jag lämnar över min dag, min kväll och mitt liv till Gud varje morgon. Jag lägger mitt liv i hans händer och litar på att han vet vad som är bäst för mig och vad jag behöver. Om jag ändå börjar styra föreställningen eller oroa mig är det som att jag tar tillbaka min överlämning. Det kan jag fortfarande göra om det är något stort och jobbigt. Kämpar på med att inte styra och leka Gud men är så van sen förr. När jag lyckas överlämna mig helt är det så skönt. Vilken frihet! Jag slipper oroa mig, styra och vara arg för att saker inte blir som jag vill - det blir som det är menat. Självklart.

Dock har jag märkt att som allt annat i livet måste det finnas en balans. Ett tag lämnade jag över allt till Gud i den grad att jag slutade att förbereda mig och se min del i det hela. En viktig presentation lämnade jag över till Gud och glömde att förbereda mig. Eller på helgen, då är jag expert på att blåsa ur huvudet och inte tänka på jobb eller kommande veckan, vilket är skönt. Men när sedan måndagsmorgonen kommer får jag en chock - totalt oförberedd inför alla möten, åtaganden osv. Inte så bra. Så en balans mellan att lämna över till Gud och ta eget ansvar är nog bäst.

fredag 10 februari 2012

Hemmakväll med pannkakor

Satt i valet och kvalet om jag skulle ta en after work med vänner och äta ute eller slappa hemma och tvingas laga mat. Hade ingen energi efter jobbveckan men försöker att vara snäll mot mig själv och inte gör det jag inte känner för. Så det fick bli hemmakväll för "bara den som vågar vinner" betyder inte bara att man ska vara modig och anta utmaningar, det betyder också att man ska våga stå utanför mängden, stå upp för sig själv och följa sitt hjärta. Det är kanske än viktigare än att våga prova nya saker.

Fläskfilégryta med blomkålsris stod på menyn men bara tanken av det gjorde mig frestad att köpa en påse nötter och skita i middagen. Så jag gjorde pannkakor med sylt - på mitt vis.


Pannkakorna blev riktigt frasiga i gjutjärnspannan tillsammans med smör!

Barnsligt gott!

Fick till den perfekta smeten och riktigt frasiga pannkakor. Gjutjärnspannan gjorde också sitt.

Pannkakor för en person
2 ägg
0,6 dl grädde
1 dl vatten
1 msk kokosnötsmjöl
1 tsk fiberhusk
1 msk smält smör
1/tsk salt

Det blev 5 pannkakor som var underbart goda! Till dem serverade jag egenplockade blåbär som åkt ett varv i mixern.

P.S Fläskfilé och blomkål lagar jag imorgon. D.S

Var inte en soptunna!

En soptunna är rund och kan inte skydda sig mot de rester av mat vi slänger i den. Hur många gånger har du inte behandlat dig själv som en soptunna? Att stå vid diskbänken och sleva i dig det sista för att du inte ville slänga maten. Eller köpa dåliga lågprisalternativ och trycka i sig under en hetsätning, då är det kvantitet och inte kvalitet som gäller. Inte kunde vi då komma ihåg att vi skadar oss själva med det beteendet. För att inte tala om alla gånger jag har gått tillbaka till soptunnan och ätit upp det som jag redan slängt. Socker, socker och socker - fanns det i huset, om det så låg i soporna skulle jag ha det.

Vad kan du göra istället då? Tillaga inte mer mat än du ska äta. Eller frys in överbliven mat. Det gör jag. Om det så bara är en halv pannbiff fryser jag in den och vipps kommer den till användning när tacoköttfärsen inte räcker till en annan kväll.

Det är bättre att slänga lite mat än att bryta abstinensen - som är det viktigaste i våra liv!

Vad kommer hetsätningen att göra för dig?

Ett bra tips är att alltid ha papper och penna redo - i köket, på jobbet eller varför inte skriva i mobilen? När suget kommer skriv ner vad du känner, vad den extra mängden mat kommer att göra för dig, vilka resultat du kommer att få av hetsätningen och hur du känner en timme senare. Illusioner om att det är så mysigt att äta socker och att det är så gott eller varför inte tankar om att alla andra kan och varför får inte du spelar oss ofta ett spratt.
Om du skriver ner vad du känner när du har sug kommer du att se ett mönster av vilka känslor som gömmer sig bakom sug och hunger. Kanske är du arg, ensam eller rädd. Skriv ner känslorna och skriv ner konsekvenserna av att äta på dem.

Glöm aldrig bort vad den första tuggan leder till.

onsdag 8 februari 2012

Bara den som vågar vinner

Har funderat lite på en väggtext i hallen. Först ville jag ha nåt som visar vem som bor här men sen ändrade jag mig och ville ha nåt peppande. Så det fick bli: Bara den som vågar vinner. För att peppa mig själv när jag går utanför dörren på morgonen. Ta mig utanför min trygghetszon och våga utmana mig själv. Om jag inte vågar kommer jag aldrig att vinna. Så är det.

Väggtext beställd på nätet. Ca 300 kr och så kan jag byta till något annat om jag ledsnar. Toppen!

tisdag 7 februari 2012

Frågestund

Firar mina tre månader som abstinent med en frågestund! Maila mig på steg_for_steg@hotmail.se med dina frågor, funderingar och nyfikna undringar. Nu kör vi!

måndag 6 februari 2012

Sjukan tog mig inte

Äntligen frisk och ser saker klart igen. Läste igenom det jag skrivit när jag var sjuk. Ingen munter historia direkt ;) Baciller tär mer på psyket än kroppen tror jag. Nu när jag är ute på andra sidan känns det bättre än någonsin. För livet kommer att vara så här; jag kommer att bli sjuk igen, hjärtat kommer att krossas, jag kommer att byta jobb och flytta flera gånger om. För varje prövning jag klarar blir jag starkare.

Nu klassar jag mig själv som frisk och lägger i en extra växel med träningen och lära mig det nya jobbet är också prio. Men jag fick mig en tankeställare i morse när jag läste detta. Mindre fokus på jobbet men framför allt se till att ha kul när jag är där. Det har jag tänkt på idag när jag skickade ut fel årtal i en rubrik på ett meddelande från vår vd till alla tusentals anställda. Alla kan göra misstag, vissa är bara mindre roliga att göra ... ;)






Reba McEntire – Myself Without You

Det är dags

Jag känner mig sällan redo för förändringar. Det är inte min grej. Jag vill hålla fast vid det trygga men ändå har jag kommit långt i livet och har en vilja av ren stål. Motiverad och målinriktad kallar mina vänner mig. Men vi vet ju alla att när det kommer till maten är jag chanslös trots vilja, mål och motivation. Utan OA är jag ingenting.

"Jag är redo" funkar sällan för mig utan jag är mer åt "det är dags"-hållet. Redo får jag vänta länge på att bli. Då har alla tåg redan gått och jag missat poängen. Men jag kan känna när det är dags. Dags att gå vidare trots att det gör ont, dags att flytta till något större trots att den lilla lägenheten är fin eller dags att byta jobb eftersom jag bara kollar på klockan hela tiden. Redo kommer jag aldrig att bli. Jag har för mycket separationsångest.

Nu är det i alla fall dags för en ny fas i livet. Jag är i Steg 12 och ska bli sponsor. Om jag är redo? Nej men det är dags.

Starta om

Tv-boxen strulade. Lösning? Dra ur kontakten och starta om. Fixat. Lite så tänker jag att det är med livet och maten också. Är det något som är fel så starta om. Back to basic. Väg maten noggrannt, ring ut mer, be och meditera - på något sätt löser det sig av sig själv då.

Jag är hög på träning just nu. Efter en timmes body pump blev det 15 intensiva minuter på en trappmaskin bara för att höra på min kompis skvaller från lördagskvällen hehe. Då känns det inte lika jobbigt även om vi båda står där och flåsar så mycket att vi knappt kan hålla ett samtal ;) Träning är livet!

Åt en så god baconröra till middag som jag måste tipsa om. Det är samma bas som jag nästan alltid använder; creme fraiche, grädde, smör, tomatpuré, sambal oelek, kryddor, salt och peppar. Till det fräste jag bacon, purjolök, lök och tomat (tog det jag hade hemma). Blanda i sås och servera med blandsallad (eller smörstekt vitkål, blomkålsris eller strimlad zucchini).

Jag mäter fettet (smör, creme fraiche och grädde) så att det motsvarar antalet portioner jag lagar. Detsamma med proteinet och grönsakerna innan jag blandar ihop allt. Sedan delar jag det färdiga resultatet på antalet portioner. Antingen väger jag allt och får en siffra till varje matlåda eller så tar jag en slev och ger varje matlåda lika många slevar. På så sätt går det att äta grytor på matplan :)

Köpte en arabisk krydda på en marknad i Rom. Användbar i alla grytor!

Intervalla mera

Jag jobbar mycket, vill hinna träffa vänner och familj, prioriterar att lägga tid på matlagning och sömn. Men däremellan är träning jätteviktigt för att jag ska må bra. Då är det toppen att Olga tar fram intervallpass som verkligen känns. Körde detta i fredags eftermiddag, efter jobbet och innan after worken. Ser fram emot att köra det snart igen och bli bättre allt eftersom. Nu var jag tvungen att lägga in 1 minut 6 km/t mellan de två sista intervallomgångarna för att orka. Men här har ni målet!

Intervallerna ser ut så här
2 min uppvärmning
1 min i 9 km/t
1 min 10 km/t
1 min 11 km/t
1 min 12 km/t

Allt detta upprepa 4 gånger.
Näst sista minuten 13 km/t
Sista minuten 5 km/t.

Tungt? ja! Effektivt? Yes!

söndag 5 februari 2012

Nya bekantskaper

Jag älskar mina nära vänner och min familj och de har alla varit ett fantastiskt stöd för mig. Men jag behöver även nya bekantskaper och ett tag trodde jag att det var omöjligt i och med OA-livet. Hur skulle jag berätta om mitt sockerberoende, matplan och programmet? Att jag är annorlunda och alltid kommer att vara det.

I början var det stort att bara berätta för min trygga krets. Och på jobbet och med andra ytliga vänner har jag inte sagt något, det har gått bra ändå eftersom jag vet vad jag kan äta och inte. Och det är ju inga konstigheter. Nödproviant i form av kokta ägg, avokado och kokosfett hänger med i väskan när jag ska på okända äventyr.

Allt eftersom har jag vågat mig ut och träffa nytt folk. Genom vänner har jag träffat nya vänner. Att tala förtroligt med, träna eller festa tillsammans med eller prata mat och fysik med. Olika vänner för olika delar av livet. Och alla fantastiska OA-vänner jag har fått när jag har vågat sträcka ut en hand - helt underbart! Jag är så glad för alla mina nya bekantskaper. Och stolt över mig själv som vågar kasta mig ut. Jag förtjänar det lika mycket som alla andra. Och det gör du med.

Alla nya vänner vet inte allt. Jag tar lite i taget, man ska skydda sig själv. De förstår ändå inte men tycker de om mig kommer de iaf att försöka förstå och vilja mitt bästa.

Det vänder, jag lovar

I början av min "OA-karriär" kändes det som att jag var världens ensammaste människa. Mina vänner försökte förstå men hur kunde de om inte ens jag fattade innebörden av matplan, högre makt och programmet? Den nya gemenskapen som man skulle få i OA kände jag inte heller av eftersom jag inte vågade ringa ut och OA-gruppen i min stad var liten för att sen upphöra helt.

Det tog mig minst en halvtimme att få i mig ett mål mat och om något stressade mig, som en tid att passas, besök eller att någon råvara saknades fick jag panik. Jag ville inte äta med andra och att laga mat ihop var inte längre en kul grej.

Men tids nog blev mängder, maten och måltiderna vanor som satt sig och jag började våga mig ut på restaurang och gick hem till vänner och åt (med de som visste och som jag var trygg med), lärde mig att improvisera med olika råvaror för att inse att måltiderna inte behöver vara perfekta smakupplevelser eller en fröjd för ögat - huvudsaken att jag får i mig det jag ska.

Nu kan jag äta en brunch eller gå ut utan vågen för jag har koll på mina mängder. Kanske blir det inte exakt men det är inte det som är poängen med matplanen utan att slippa dividera med sig själv. Det jag äter ute är en måltid och så är det bara. Punkt. Då går det bra. Vad jag kan äta och hur mycket det ska vara är reflexmässigt nu och går av sig själv efter snart ett år på samma matplan.

Sinnesro mitt i kaoset

Sitter på en tunnelbana in till Stockholm från Hässelby strand där jag sovit hos en vän. Jag som aldrig åkt tunnelbana själv har det senaste dygnet gjort det flertalet gånger, och det har gått bra. Jag lär känna den här staden för att troligen en dag flytta hit. Det känns naturligt men man vet ju aldrig var livet tar en.

Jag tittar ut genom fönstret och känner sinnesro. Trött och sliten men glad u hjärtat efter ett dygn med många kära vänner, mat och fest. Och nu ska jag iväg och fika med ytterligare en. Vi ska testa LCHF-caféet här i Stockhom - spännande :)

Det stärker mig att befinna mig i nya situationer, lämna över och klara av. Mitt i kaoset på tunnelbanan sitter jag och är lycklig och lugn.

fredag 3 februari 2012

Klok eller outsider?

Kom precis hem från en after work med en nyfunnen vän. Efter jobbet möttes vi upp, tränade och sen blev det en dusch hos mig innan vi landade nere på stan för mat och after work. Maten gick bra, tog en räkmacka och lät brödet vara. Ingen sa nåt och så tog jag in en vatten, bara för att ytterligare tänja på gränserna.

Det är förvånande vad en ramlösa med is, lime och sugrör tas för en vodka-lime eller gin och tonic. Dock har jag inte berättat om mitt sockerberoende för min nya vän så hon förstörde lite genom att direkt säga: vi dricker vatten! Tabbe, det är som att säga "hej, jag är tråkig". Säger man inget märker inget nåt för jag skrattar minst lika högt som de andra.

Sen börjar skillnaderna visa sig. Fram emot elva en fredag är jag trött. Jag vill sova och kunna vara pigg imorgon. Så jag gick hem medan de andra fortsatte att dricka och festa. Jag gjorde ett eget val och är glad att jag kan det. Men jag känner mig alltid lite som en outsider.

Imorgon ska jag gå ut i Sthlm och då är det alltid jobbigt att inte kunna gå hem när jag vill (brukar få nog vid 01 på lördagar). Att vara beroende av någon annan är inte kul :( Speciellt inte om man är speciell hehe. Får lämna övet och hoppas att det är så kul att jag inte kommer att tröttna.

Nu ska jag iaf sova i min egen sköna säng. Kanske hörs vi på Telefonmöte imorgon?

Reflexmässiga sug

Det sitter i ryggmärgen. När något jobbigt, obekvämt eller olustigt händer får jag sug. Direkt. Det slår inte fel och jag undrar när det kommer att vända. När kommer kroppen och knoppen att reagera med att jag behöver be, ringa ut eller meditera istället för att äta? Nu äter jag ju inte på dessa sug men jag observerar hur de kommer reflexmässigt. Jag sitter på ett möte och känner mig obekväm - vipps kommer sug. Eller jag känner mig tjock och olustig - och där är sug igen. Ensam en lördagskväll - nej då, sug finns med mig.

Det första är att se klart i vilka situationer som det reflexmässiga beteendet uppkommer. Först då kan du börja ändra på det. Denna tuffa vecka har jag flera gånger varit på väg till godishyllan för att handla lite lugn men hejdat mig med ett förvånat "jag äter ju inte sånt längre". Som om reflexterna styrt och jag glömt matplan, OA och allergi. Läskigt men tänkvärt.