Känner mig arg. Arg på att jag har den här sjukdomen. På den fysiska biten för den går inte att jobba bort. Om jag äter socker kommer kroppen att vilja ha mer. Så är det. Jag kan ta bort betingen mellan socker och lugn, socker och fly verkligheten och socker och mys men om jag får i mig det jag inte tål kommer jag alltid att välja bort vänner, kärlek och livet framför en bytta glass och ett paket dammsugare. Tragiskt men sant. Har jag väl börjat vill jag inte sluta.
Det är som om den insikten drabbar mig just nu. Som om det inte riktigt sjunkit in vad år av missbruk satt för spår i min hjärna. Det positiva med OA och självutvecklingen har fått mig att nästan glömma att jag är sjuk. Jag som inte vill vara annorlunda har lärt mig att hantera de flesta sitationerna men när det kommer till mig själv är det svårast. Att för mig själv förklara att det inte går att äta som andra, att jag inte fixar socker och att det inte kommer att gå över. Jag kan låta hur trovärdig som helst inför andra men det är vad jag säger till mig själv som i slutänden räknas. Jag måste acceptera den fysiska biten av sjukdomen fullt ut. Det handlar om liv och död.
Känner verkligen igen mig. Ibland blir jag arg och tycker att det är orättvist! Vi måste komma ihåg att det är en sjukdom som måste behandlas varje dag - som diabetes eller vilken annan sjukdom som helst.
SvaraRadera