Semester

Far mellan Sveriges vackra städer denna semester och är inte hemma vid datorn värst mycket. En vecka till av njutning sedan bär det av till jobbet igen. Efter en lång sommar ser jag fram emot höstkläder, svalare vindar och nya utmaningar. Men först en vecka till av sol och bad. Troligen hemma i min stad men även en tripp till landstället för att plocka kantareller med farmor. Mys!

Lugnet

Idag har jag ett annat lugn i min själ. Det är skönt. Vet inte om det beror på att sockret sakta men säkert börjar avlägsna sig från min kropp eller om det bara är en tillfällighet. Vilket som är det underbart. Det går lättare att lämna över idag och jag vet att det som är menat kommer att ske. Kan låta flummigt men det är en sån skön inställning och det dödar kontrollbehovet som annars leder till hetsätning.

Nu ska jag och en OA-vän gå på ett öppet AA-möte. Är lite spänd och får se hur det är. Kommer vi matmissbrukare att känna igen oss? Är det en gemenskap för oss också eller kommer fokus på alkohol skymma programmet? Det visar sig :)

Smarrig pizza

Ikväll blev det lördagsmys i form av pizza. Det får mig att längta efter en liten familj. Men först måste jag tillfriskna från mitt sockerberoende (eller rättare sagt lära mig leva med det för frisk blir jag aldrig). Små steg i taget är det nu. Inget sug just nu och hoppas att det kan hålla sig borta under kvällen.

Bjuder på mitt pizzarecept som var lite "tager vad man haver" idag. Ska åka på semester och behövde tömma kylen så det som fanns där fick ligga på pizzan hihi.

Pizza 3 pers.

1 dl pofiber
2 msk rapsolja
2 tsk fiberhusk
1 tsk bakpulver
2 dl riven ost
1 dl vatten
Oregano och dragon
Salt

Tomatpuré
Bacon
Lök
Grön paprika
Mozzarellaost
(Tomat)

Blanda ingredienserna till botten och låt svälla i 10 min. Bred ut smeten på bakplåtspapper och grädda i ugn på 225 grader i ca 10 min (har du varmluft blir nog botten krispigare). Ta ut botten och låt den svalna lite. Bred på tomatpuré och fyll sedan pizzan med valfritt tillbehör, grunda med mozzarella riven i bitar. När du är nöjd med tillbehören skjutsar du in pizzan i ugnen igen och gräddar tills den fått fin färg.


Mums!



Vita knogar

Jag vill leva ett bra liv och det innebär att jag begöver vara abstinent. Så långt är jag med. Men så kommer kvällen och det verkar så frestande med en påse godis eller en bytta glass. Tuggor som andra tar ostraffat men som för mig leder mig rakt in i missbruket och allt vad det innebär. Isolering, gravidmage, illamående, huvudvärk, ont i magen och ofokuserad. Jag blir fattig och en dålig vän. Jag kan helt enkelt inte ta den där första tuggan som andra kan. Abstinens är enda alternativet.

Min sponsor peppar mig att hålla mig abstinent och det jag lär mig av henne är det som många gånger hindrar mig från att ta den där första tuggan. "Det är inget fel på vita knogar i början. Vas som än håller dig abstinent är bra", säger hon. Villigheten kommer i och med att suget försvinner och det tar tid. Tills dess är alla medel tillåtna som håller mig borta från sockret.

I varje situation måste jag fråga mig själv: är detta bra för min abstinens? Inget är viktigare än min abstinens. Det handlar inte om att vara självisk utan tvärtom. Det är när jag inte är abstinent som är jag självisk. Då avskärmar jag mig från resten av världen, finns inte där för mina vänner, kan inte umgås med min familj och kan inte sköta mitt jobb. Inget kan vara viktigare än att leva. Leva utan socker.

Tack för en abstinent dag

Dag 3 har kommit till ett slut. Jag tackar för en abstinent dag. Det är inte lätt men med hjälp av 12-stegsprogrammet går det. När jag har fått sug under dagen har jag ringt en OA-vän, bytt sysselsättning och även provat att lägga mig några minuter på spikmattan.

Vad som än krävs, om det så är vita knogar i början, för att vara ren från socker. Efter ett tag blir det lättare när suget avtar. Det kommer att ta några dagar till innan sockret är ur kroppen och tills dess gäller det att vara extra försiktig. Använda alla verktyg; matplan, telefon, litteratur, skriva, sponsor, möten, anonymitet och service. Jobba i stegen och ta hjälp när villigheten tryter och suger är starkt.

Sinnesrobönen betyder mycket för mig och får ständigt ny innebörd
beroende på var livet tar mig.

Semester utan socker

Vanor sitter djupt inom oss. Glass på sommaren och drinkar på semestern är två saker som följt mig länge. Nu är det första sommaren utan socker och hur lever man då? Började min semester i måndags och är nu inne på min tredje abstinenta dag. Så visst har det blivit glass i sommar men endast hemma, i smyg, inte med vänner ute på en brygga.

Det gäller att fokusera på relationerna och gemenskapen. När vi är inne i missbruket får vi visserligen ta en glass tillsammans med vännerna men hur mycket fokuserar vi på dem egentligen? Oftast är vi matmissbrukare helt uppslukade av sockret och tänker mest på hur vi ska få i oss mer utan att någon misstänker något. Vännen bredvid dig är sekundär. Så vill jag inte leva. Då är jag hellre utan glassen och är närvarande i mötet med min vän.

Krämig kyckling i ugn med blomkålsris

Åt en underbart god middag. Lättlagad, snabb och ger många matlådor. Här kommer receptet.

Krämig kyckling 6 portioner

Ca 900 g kycklingfilé
Ett blomkålshuvud
Cocktailtomater

Sås
3 dl grädde
1 dl creme fraiche
2 msk tomatpuré
1 msk sambal oelek
1 tsk dijonsenap
2 msk hackad persilja
1 tsk oregano
2 tsk lökpulver
1 tsk vitlökspulver
1 tsk chilipulver
1 tsk cayennepeppar
2 tsk paprikapulver
Salt och vitpeppar
Riven ost

6 msk smör

Sätt ugnen på 200 grader och fyll en kastrull med vatten och koka upp. Blanda ingredienserna till såsen i en bunke och rör med visp. Bryn kycklingfilén i en stekpanna så att den får färg och lägg filéerna sedan i en ugnsfast form. Häll över såsen och skiva i cocktailtomater och klicka i 6 msk smör i formen. In i ugnen i ca 15 min.

Medan kycklingen är i ugnen river du blomkålshuvudet på den grova delen på ett rivhjärn så att det blir som ris. Häll i "riset" i lättsaltat kokande vatten och låt koks tills kycklingen är klar. Servera och njut!

Abstinent morgon

Det är så skönt att vakna utan socker. Åt en abstinent frukost och känner mig stark i kroppen. Dag 2. Fortsätter resan mot ett sockerfritt liv men är medveten om att sockerdjävulen kan dyka upp när som helst och fälla mig. Därför har jag inga pengar hemma nu och jag har inte planerat in något särskilt eftersom jag inte vet hur jag kommer att må den närmsta tiden.

Jag vill leva utan socker och är villig att leva i 12 stegsprogrammet för att tillfriskna.

Lägesrapport

Har lite sug nu efter middagen för första gången på hela dagen. Men jag har varken plånbok (lämnade den hos en vän i morse och får tillbaka den om ett par dagar då den värsta abstinensen gått över) eller villighet att överäta. Bara att lugnt vänta ut suget, det kommer hålla i sig i några dagar.

Har haft lite olika känslor som bubblat upp som jag skrivit ner under dagen. Få det på pränt och få ut känslor, tankar och harm i ljuset så brukar de försvinna eller i alla fall blekna. Jag ska för första gången sätta mig och gå igenom sådant i kväll och tänkte då skriva ner mina känslor, tankar och harm för idag. Som en miniinventering dag för dag för att inte gå och bära på gamalt groll utan lämna över det till min högre makt.

Nu väntar en lugn kväll med en kopp te och tv-tittande. Tackar för regnet som smattrar på rutan - det ger min rastlösa själ ro att vara inne ensam och vila ikväll.

Min favoritkopp symboliserar abstinens, mys och egentid.

Villighet är A och O

Jag är redo idag. Vill inte leva med Herr Godis och Fröken Glass längre. De behandlar mig inte väl. De ser till att jag blir tjock, känner mig ful, inte tänker klart, ljuger för mina nära och trycker ner mig själv. Det säger sig väl själv att man inte ska omge sig med sådana typer?

Jag kan ärligt säga att jag har saknat villighet. Jag har inte varit villig att vara abstinent, det andra har lockat mer. Nu när jag nått botten är jag villig. Så här kan jag inte fortsätta. Jag låter livet passera mig förbi och det gör ont.

Jag är villig nu. Villig att göra allt för att vara abstinent och återfå mitt liv. Mogen att ta vissa steg för att uppnå detta. De 12 stegen närmare bestämt. Har en ny sponsor och ska fortsätta i Steg 4 nu samtidigt som jag ska börja läsa Stora boken från början för att verkligen komma in i stegarbetet igen. Det känns så skönt och jag är mer motiverad att göra stegen nu eftersom jag vet vad de betyder för mig. Utan självutveckling kör jag i diket direkt. Jag kan inte hantera de där höga växlarna än och måste ha en körskolelärare i form av en sponsor med mig när jag kör bil den första tiden. Livet är vägen och stegen är bilen. Jag måste lära mig köra på nytt.

Inträngd i ett hörn

Jag har berättat för alla i min närhet om mina problem. Jag har varit öppen och ärlig, även med mina snedsteg och återfall. Nu när jag hetsäter igen tränger de in mig i ett hörn. De ringer hela tiden, håller koll och hotar att komma över. Det är ju det jag vill innerst inne men nu är det så irriterande när jag bara vill vara í fred och missbruka.

Deras kärlek är en av anledningarna till att jag vill bli frisk. Jag vill inte svika dem men jag kan aldrig bli abstinent för deras skull - bara för mig själv. Jag måste vara villig och den viljan kan ingen ge mig. Det måste komma ininfrån.

Efter ett bra samtal med en ny sponsor och ett varmt OA-möte ikväll känner jag hopp. Jag har mer villighet än på länge men ändå överäter jag. Jag klarar inte det fysiska begäret de första dagarna. Det äter upp mig bokstavligt talat. Jag vill leva mitt liv och har bara två val de kommande dagarna: res bort till mamma ett par dagar tills det värsta är över eller total aktivitet på kvällarna och lämna plånboken till vänner om jag ska vara hemma. Vad är bäst?

Imorgon kväll blir det till att lämna bort plånboken till en vän och hoppas att det fungerar.

Oro, oordning och ouppklarade saker är min fiende

Jag äter för att fly verkligheten, döva ångest och få lugn. Det bästa medlet för att inte hamna i den fällan är att inte lämna saker ogjorda, osagda eller ouppklarade. Ta tag i saker på en gång och låt dem inte ligga och gro tills det blir så stort att jag inte kan hantera det utan måste ta till sockret.

Ibland klarar jag lite kaos utan att det händer något men andra dagar kan ett ostädat hem vara en trigger. Det är sånt här jag jobbar med i tolvstegsprogrammet och som jag sakta men säkert lärt mig hantera utan mat. Men sedan jag förlorade min sponsor för ett par veckor sedan har jag gått tillbaka i utvecklingen. Jag harmas mer på människor, är mer ororlig, tror att jag är "frisk" oftare och har haft ett par återfall. Jag måste skaffa en ny sponsor och ta mig vidare i stegarbetet om jag vill bli bättre.

Jag har tagit ett första steg till det. Jag har hittat en kvinna som jag hoppas ska kunna leda mig på rätt väg och att vi kommer trivas med varandra. Återkommer om hur det går, i veckan ska vi pratas vid igen för att förhoppningsvis komma igång. Tills dess är det tufft.

Jag har städat, diskat och plockat undan hemma. När det är kaos inombords hjälper det lite att ha yttre ordning. Satt på en tvättmaskin och dammsugit. Planerat mat och jobbbat undan papper. Ångesten lättar lite och gör att jag inte behöver maten - inte just nu i alla fall.

Dimmiga tankar

Jag börjar bli ganska trött på mig själv nu. Problemet är att jag inte vet vad jag vill. Kan vara en så bestämd liten dam som ser till att få sin vilja igenom om jag bara vet vad den är. Men vet jag inte det blir det liksom inget gjort alls.

De senaste dagarna har jag levt i limbo. Inbillat mig själv att jag är som alla andra. Inte hetsätit, utan hållit mig nästan helt till matplanen men i huvudet sagt till mig själv att jag kan äta vad jag vill, när jag vill. Så blev det också till slut.

Sitter hemma själv en lördagkväll då jag egentligen skulle varit på fest med vänner. Valde att umgås med Herr Godis och Fröken Glass istället. De är ju så trevliga. Usch.

Att vara normal blev till slut onormalt. Har jag lurat mig själv? Eller var det bara ett sätt att dämpa ångest? Hur ska jag veta vad som är vad? Är det en allergi eller kan det bli bra om jag lär mig hantera jobbiga känslor?

När jag ser tillbaka på dagen var det påfrestande att besöka min f.d stad. Att sedan träffa mitt ex syster gjorde inte saken bättre. Rädd att springa på min stora förlorade kärlek också (därför jag inte åker till den staden längre). Att jag sedan såg jag ut som att jag skulle till stranden, osminkad och rosig höjde inte självkänslan. Visserligen skulle jag ju bada men att åka in till stan och inte känna mig på topp kanske inte var så smart…

Det hela gick över styr och jag började smygäta redan hos mamma (hon som ställt upp så mycket för mig, fy). Nallade i godispåsarna. Ville bara hem och äta mer. Köpte en Snickers på stationen och klämde i mig. Ställde in kvällens planer och hyrde film. Glass och godis. Ont i magen och fantasier om ett bättre (smalare och lyckligare) liv. Hemma i soffan. Sommarnatt. Längtan.

Vill inte leva så här men kan inte acceptera. Hur kan jag gå vidare? Vad vill jag och hur gör jag?

• Jag vill vara aktiv; promenader/jogga, gym/pass och vardagsmotion.
• Jag vill ha kul; utmana mig själv i livet, skratta mer, träffa mer folk, prova nya saker.
• Jag vill känna mig trygg; vara mer med min familj och de vänner som får mig att må bra, flytta in i min nya lägenhet, trivas med min kropp.
• Jag vill älska; träffa mannen i mitt liv, visa mina nära att jag älskar dem, älska och respektera mig själv.
• Jag vill vara frisk; vad det än innebär så vill jag inte må så här längre.

Om jag verkligen vill så kommer jag att klara detta. Är jag villig att vara abstinent och vad innebär det?

Som natt och dag

Jag är som två personer. En före klockan tre på eftermiddagen och en efter. Från morgon till tidig eftermiddag finns det inte en tanke på att hetsäta. Jag njuter av min abstinenta frukost, har fullt upp på jobbet och är bestämd i mina åskiker att ett sockerfritt liv är det rätta för mig.

Sedan efter klockan tre händer det något. Jag börjar vackla i min övertygelse. Visst vore det gott med lite glass eller en chokladkaka? Kan jag inte bara ta en skål och sedan sköta mig resten av tiden? Träna mer om jag vill äta något gott ibland? Det borde väl funka?! Helt hopplöst manipulativ blir jag.

Blir som en annan person efter klockan tre. En som vill ha socker...

Så har det inte varit under mina tre första månader i OA. Då var min övertygelse fast, oavsett tidpunkt. Det fanns ingen annan väg. Sedan gick min sponsor in i ett kraftigt återfall och helt plötsligt var det som att ett fönster öppnades. Är det okej att ta återfall lite då och då alltså? Härligt. Nej.

Det och min tjurskallighet över att inte kunna leva ett aktivt socialt liv ledde till mitt första återfall för snart tre veckor sedan. Det var en resa rakt ner i avgrunden. Efter tre dagar i isolering tog jag mig upp och ut, bad om hjälp och började om. Fast besluten om att leva sockerfritt. Självklart hade jag svåra abstinensbesvär eftersom jag drogat kraftigt och länge. Trött, deppig, orkeslös, irriterad och ovillig. Dag fyra vände det så smått och jag återgick till ett vanligt abstinent liv.

I söndags var det dags igen. Hjärnspökena sa att det var helt okej att köpa lite glass och en chokladkaka. Lyckligtvis slutade det vid det och dagen efter var jag på banan igen. Men nu är min övertygelse inte lika stark. Jag vill tillbaka till sockret. Är det för att jag har abstinens eller var jag inte "klar"? Måste jag droga socker tills avgrunden är så djup och livet är så svart att jag inte vill längre? Jag hoppas att det inte är så att att denna ovillighet att vara nykter kommer att ge med sig allt eftersom sockret går ur kroppen.

Abstinensbesvär

Det är andra dagen sedan jag åt socker. Det känns i kroppen. Den reagerar lite sent och jag börjar nu samla på mig vatten, störa mig på alla kollegor i kontorslandskapet, vara ofokuserad och deppig. Klassiska symtom för mig under avgiftning. Dag fyra brukar det vända. Tills dess blir det träning, olika aktiviteter med vänner (farligt att vara ensam hemma under denna tid) och bra mat.

Det är så tråkigt att jag ska få så kraftiga symtom. Kan inte minnas att det varit så förr. Kanske har jag bara blivit mer observant och härleder min irritation till abstinensbesvär nu eller så har sjukdomen helt enkelt eskalerat och blivit värre.

Det värsta är ändå att jag vill fortsätta droga på socker. Sitter och längtar och tänker på allt gott. Vet att jag inte borde och har planerat upp mig med vänner och familj i veckan så att det blir krångligare att hetsäta än att låta bli. Bara hoppas att suget kommer försvinna tillsammans med abstinensen. Jag ska försöka hålla ut. Med dessa abstinensbesvär tänker man sig för två gånger innan man stoppar socker i munnen. Eller i alla fall skulle en frisk människa göra det ...

Jag vill så mycket...

... men borde så lite.

Jag vill ha så mycket saker men behöver så få av dem.

Jag tror så mycket men vet så lite.

Jag kan så mycket men glömmer bort det och ser ner på mig själv allt för ofta.

Jag glömmer så lätt, hur det är att sitta vid avgrunden och inte se någon väg ut, och är snart där igen... Låt mig minnas och låt hela filmen spelas upp i mitt huvud. Låt alla konsekvenser visa sig tydligt så att jag inte tar den där första tuggan. Den som leder till helvetet.

Mår som jag förtjänar

Ja idag är det "dagen efter". Inte dagen efter en fest som för många andra utan dagen efter en överätning. Magen är i uppror och jag har sug. Sov oroligt, varmt och svettigt var det, men hade också mycket drömmar.

Jag åt det jag inte skulle och det känns onödigt idag men samtidigt är jag av den tron att allt sker av en orsak och nu fick detta mig att inse att det är dags att ta tag i stegarbetet och skaffa en ny sponsor. Jag behöver komma vidare för att inte hamna i såna här situationer. Så idag fick jag ett nummer på en ledig sponsor som jag ska ringa.

Det känns inte så hemskt och det är det som skrämmer mig. Jag skulle kunna göra det igen ikväll. Därför ska jag gå och träna efter jobbet. Jag har mat klar i kylen och sedan kommer mina bästa vänner över ikväll på lite te. Inget utrymme för hetsätning. Hur det blir imorgon det får vi ta då.

...mindre bra avslut

Nu ska vi se vad som hände. Jag skulle inte köpa nötter eftersom jag fått jordgubbar idag fick det räcka. Sedan kom en tanke om att det vore mysigt med lite nötter framför tv:n. Lösvikt eftersom de gånger jag äter nötter blir det en del och då får det vara så istället för att jag springer till affären igen.

Väl på affären plockade jag i nötter, sneglade på det naturgodis som har sockrigt överdrag på sig och innan jag visste ordet av så var de i min påse. Aja, jag kan nog klara det, tänkte jag. Inte de vanliga tankarna om att jag är normal utan mer som om ”upp på hästen imorron”-tänk. På väg till kassan kom jag på att om jag ändå ska äta socker så kan jag köpa nåt mer. Stod helt plötsligt vid glassen och sträckte mig efter en Ben & Jerry. Åter igen på väg till kassan kändes nötterna som bortkastade om jag ändå skulle äta socker så behövde jag inte dem. Ställde tillbaka påsen. Istället grabbade jag tag i en 200 g Marabou Dajm och sprang mot självscanningskassan.  Allt gick mycket fort och sen var jag hemma och satte i gång att äta.



Inte kvällens bästa beslut...



Eftersom det är första sockret på två veckor så orkade jag inte så mycket. Redan efter halva hade jag ont i magen och var mätt. Självklart åt jag upp efter en liten paus. Visst var det gott men aldrig så gott som jag tror att det ska vara.

Vet inte hur jag ska gå vidare nu. Träna imorron kväll?. Får känna efter vad jag tycker är bäst för mig. En sak som jag inte tänkte på när jag tog detta beslut var hur träningen kommer påverkas av kolhydrater. Kan jag träna imorron, mitt under omställningen? Aja, tror att det får bli så.

Ska sova tidigt eftersom jag har en tidig morgon framför mig. Undrar i mitt stilla (!) sinne om det var jordgubbarna/grädden, övertisjobbet på söndagenskvällen, spillror från tidigare återfall eller nåt annat som orsakade detta? Vet faktiskt inte och som det står i Stora boken – det kommer ofta som en blixt från klar himmel och man vet inte alltid varför.

Bra start på dagen

Jag började söndagsmorgonen med ett OA-telefonmöte. Att få lyssna och dela med andra över- och underätare är en gåva. Att få känna sig "normal" för en liten stund och omges av människor som förstår en och inte tycker att man är konstig. Det är det fina med OA. Att sedan få utvecklas och jobba med mig själv i 12-stegsprogrammet är en av nycklarna till att jag är abstinent idag.

Tyvärr har jag ingen sponsor just nu. Jag söker en ny och vill komma vidare i min utveckling. Nästa vecka ska jag ta ett steg i den riktningen hoppas jag. Det har gått fort för mig i stegarbetet och jag tror att jag mått bra av en paus för att smälta allt och låta känslorna komma i kapp. Men nu vill jag vidare. Är i Steg 4 och har rivit upp hela rabbaten men måste ha tag i en bra trädgårdsmästare för att få råd om hur jag ska plantera om blommorna. En liten liknelse ;)

Redo för spåret



Nu är det bara att köra. Asics gör skor som passar mig.

Jag var och köpte ett par löparskor idag och kom även hem med ett par formgjutna sulor och två par löparstrumpor. Nu ska jag nog vara redo för min joggingutmaning. Måste dock ta det lugnt sa de i butiken eftersom jag har haft mycket problem med benhinnor och fötter är det inte bra att gå ut för hårt (jag som joggat två dagar i rad nu, hm). Kommer bli svårt att hålla mig i skinnet.

Har bestämt att en dag i veckan får jag intervalljogga och de andra träningsdagarna (beroende på formen) kan jag gå power walks och träna på gymmet/body pump. Härligt flow just nu!

Lax- och spenatpaj i miniformat

Det blev lite matlagning inför helgen så här på fredagskvällen. Det kommer att vara ett par händelserika dagar som kommer nu och jag kommer inte att ha tid att stå vid spisen. Då är det skönt att ha förberett lite. Överlag så händer det mycket just nu och maten blir mer och mer en ickefråga för mig. Jag jobbar på att flytta fokus från maten till livet.


Minipajer med lax och spenat (3 små foliéformar)


Längtar redan till morgondagen lunch!

2 ägg
2 dl creme fraiche/grädde
Riven pepparrot
Salt/peppar
120 g lax
150 g bladspenat
Ost till garnering

Grädda på 200 g i ca 20 min.

Mängderna är anpassade efter min matplan. Vill du ha i lite mer av någon ingrediens så går det utmärkt.

Jag flög fram!

Jag tog en power walk efter jobbet. Har inte hunnit gå någon riktigt svettig på hela veckan och gav mig raskt ut. Det var otroligt kvavt ute och det blåste knappt något alls. Trots detta fick jag efter halva vägen för mig att börja jogga. Jag som har haft problem med benhinnor och trasig fettkudde i hälen har lagt jogging på hyllan (har eg. aldrig praktiserat det) och insett att jag är en sådan som tar långa promenader och går på gym.

Så kom det över mig. Om det var den joggande kvinnan som jag mötte, musiken i lurarna eller energin vet jag inte - men plötsligt flög jag fram (läs flyttade mina fötter framåt i snabbare takt, flåsande). Sedan utmanade jag mig själv resten av rundan med intervaller av jogging. De på slutet blev riktigt långa och det resulterade i ett fullkomligt tomatrött ansikte. Avslutade rundan mitt inne i stan (där jag bor) bland allt folk som är i rörelse under helgens festival. Inte utan att jag kände mig lite missplacerad med min ansiktsfärg. Det gav mig krafter att springa den sista biten hem också - det går ju så mycket fortare att springa än att gå!

Imorron förmiddag blir det ett likadant pass igen. Sen ska jag gå till Intersport och köpa mig ett par nya löparskor!

Kanske dessa får följa med mig hem imorron?

Medberoende?

När någon i min närhet har det svårt vill jag hjälpa till på alla sätt jag kan. Sån är jag. Nu är det två av mina vänner som har det svårt med maten och sockret, de är inne i återfall, den ena i en djupare avgrund än den andra. Jag inser att jag har lätt att bli medberoende. Jag tar på mig deras smärta, förtvivlan och känslor. Jag vill ställa allt till rätta men kan då ställa till det för mig själv i mitt tillfrisknande.

Som beroendeperson är min vardag och mitt ätande redan skört och jag behöver inte ta på mig någon annans ångest. Det jag kan göra är att finnas där, lyssna och komma med råd. Jag vet ju mycket väl hur det känns. Nyckeln sitter sedan i att inte ta över deras känslor efter vår träff eller att börja oroa mig över hur det går och försöka hitta lösningar. Gör inte deras problem till mina. Det kan  låta hårt men för mig handlar det om överlevnad.  

Att ta sig ur ett återfall kräver villighet - något som bara
du själv har - det kan jag aldrig ge dig.

Det är bara du själv som kan ta dig ur ett återfall för du måste ha något som jag aldig kan ge dig - viljan. När du väl har den, likt att du greppat tag i en lina som kastats ut till dig, kan jag hjälpa till att dra upp dig. Men om du inte är villig att ta tampen som hänger där vid avgrunden så får jag inte slå på mig själv, inte bli medberoende. Jag kan bara ge vidare det jag själv har fått. Och det gör jag gärna - med hela mitt hjärta.