Jag vill leva ett bra liv och det innebär att jag begöver vara abstinent. Så långt är jag med. Men så kommer kvällen och det verkar så frestande med en påse godis eller en bytta glass. Tuggor som andra tar ostraffat men som för mig leder mig rakt in i missbruket och allt vad det innebär. Isolering, gravidmage, illamående, huvudvärk, ont i magen och ofokuserad. Jag blir fattig och en dålig vän. Jag kan helt enkelt inte ta den där första tuggan som andra kan. Abstinens är enda alternativet.
Min sponsor peppar mig att hålla mig abstinent och det jag lär mig av henne är det som många gånger hindrar mig från att ta den där första tuggan. "Det är inget fel på vita knogar i början. Vas som än håller dig abstinent är bra", säger hon. Villigheten kommer i och med att suget försvinner och det tar tid. Tills dess är alla medel tillåtna som håller mig borta från sockret.
I varje situation måste jag fråga mig själv: är detta bra för min abstinens? Inget är viktigare än min abstinens. Det handlar inte om att vara självisk utan tvärtom. Det är när jag inte är abstinent som är jag självisk. Då avskärmar jag mig från resten av världen, finns inte där för mina vänner, kan inte umgås med min familj och kan inte sköta mitt jobb. Inget kan vara viktigare än att leva. Leva utan socker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar