Första steget

"Ingen människa tycker om att tänka sig att hon eller han är kroppsligen och själsligen olik andra. Det är därför inte förvånade att våra matvanor har kännetecknats av otaliga fåfänga försök att bevisa att vi kunde äta som andra människor. Varje människa som äter på ett onormalt vis är besatt av tanken att en dag på något sätt kunna och med full kontroll kunna njuta av att äta de produkterna han eller hon inte tål. Livskraften hos denna illusion är förvånande. Många håller fast vid den ända fram till dödens eller vansinnets port." - s.57, Stora boken

Detta är en av mina bästa stycken i Stora boken, som är den bok som beskriver de tolv stegen, vår beroendesjukdom (skriven för alkoholister men funkar även för oss matmissbrukare) och hur tillfrisknandet går till. För mig är ovan rader så sanna. Jag vill vara som alla andra och jag vill kunna leva utan att tänka på matplan, specialkost och regler. Men det går inte. Alla har vi något och ibland är jag glad att jag har detta eftersom lösningen är ett tolvstegsprogram, något som jag tror alla skulle behöva mer eller mindre.

"Vi lärde oss att vi helt och fullt innerst inne måste erkänna att vi är tvångsmässiga överätare. Detta är första steget mot tillfrisknande. Vanföreställningen om att vi är som andra människor eller snart kommer att bli måste krossas."

Detta måste jag påminna mig om varje dag. Varje gång jag handlar på Ica måste jag tänka på detta. Nej jag kan inte köpa godis fast jag vill och nej tack jag vill inte ha efterrätt och ja det är fortfarande bra för mig, jag står över. Men mest av allt måste jag påminna mig själv och vara ärlig.

Ibland har jag svårt att acceptera. jag som älskar Ben&Jerry's, att baka och att bjuda hem folk på fika - vem är jag utan allt det? Vad ska jag njuta av en lördagskväll, är det tillåtet med substitut eller är det bara att lura sig själv? Ena stunden känns allt så lätt och självklart medan andra stunder, när jag har svårt med acceptansen blir det svårt och jobbigt. För det är just vad det handlar om: kan jag acceptera min sjukdom kan jag tillfriskna.

Actions needed

Dags att ta tag i problem. Sömnlösheten först. Den är viktigast, får jag inte sömn fungerar inget annat - mat, relationer, jobb eller träning. Med persinenner på plats kan jag konstatera att det är ljudet och inte ljuset som stör min nattsömn. Utanför mitt fönster finns nämligen ett brunnslock som låter "du-dunk" varje gång en bil kör över det. Trodde att jag skulle vänja mig men efter tre sömnlösa veckor ger jag upp.

På helgen sover jag bättre och har undrat varför men nu vet jag: då åker det inga bilar förbi klockan fyra-fem på morgonen. Så jag har nu mailat trafikkontoret i stan och hoppas, hoppas att de kan laga brunnen så att jag får sova. Snälla.

På matfronten är det okej men inte mer. Slirar lite på matplanen och känner att det inte är bra. Lite mindre till frukost och mer till kvällen. Tror att sömnen spelar en stor roll där. Är trött och grinig av att inte fått sova och vill inte äta på morgonen men på kvällen lockar det desto mer att småäta eftersom jag troligen är trött då med men det tar andra uttryck då.

Funderar på att börja lämna över min mat till min sponsor... Alltså att jag mailar henne allt jag äter. För att få lite mer pli på mig själv men också testa om det är en bra metod som jag vill att min sponsee ska köra med mig när jag blir sponsor. Jag tror hårt på att ge vidare det jag har fått och om jag inte har provat så vet jag ju inte hur det känns.

Sjuk verklighet

I vilken sjuk verklighet är det bättre att äta socker än att ta tag i problem? När det gör som ondast tror jag verkligen att godis kommer att hjälpa? Magen knyter sig och hjärnan tänker "socker!". Hamnade i något slags förvirrat tillstånd här på jobbet och tryckte i mig två päron. Som om det skulle hjälpa. Lite skrattretande så här i efterhand när man ser det utifrån.

Nu sitter jag med en kopp kaffe och försöker bestämma om jag ska gå och träna eller inte. Ni vet ju att jag mår bra av det men jag vet inte om förkylningen är helt borta. Frågan är vilket beslut som är att riskera mest....

Reba McEntire – It Just Has To Be This Way

Konstaterar....

Att muffins och rostbröd inte är lika gott LCHF som vanligt :( Tyvärr, jag ska vara ärlig. Men vad gör väl det, bara jag får vara abstinent och må bra!

Fast vid spisen

Roligt att jag skrev i morse att mat är en icke-fråga idag och så har jag stått i köket hela dagen haha. Wrap, muffins, fiskgratäng med blomkålsbuketter och nu LCHF-formfranska. Det blev mycket räkor över från gratängen så jag tänkte göra en av mina favoritmaträtter - skagentoast. Men hade ju ingen toast så ställde mig och gjorde det. Nu väntar jag spänt på resultatet. Kommer det att smaka lika "äggigt" som det såg ut eller kommer det att vara underbart gott som ostbröd till min röra?

Hittade receptet hos Åse, precis som många andra recept jag lagar. Hon är verkligen en inspirationskälla! Hennes hårda knäcke är något annat som står på tur att baka en annan dag.

Ska bli spännande att prova rosta...

Torsk i ugn med grädde, smör, creme fraiche, dill, salt och peppar. Toppa med skalade räkor och servera med ostgratinerad blomkål.

Tänkvärt på ett roligt sätt

Eftermiddagsfika

Slängde ihop några kladdkakemuffins. Nu när jag har ett fint hem finns det inget som jag gillar att göra mer när jag är hemma än att baka. Efter ett par misslyckade försök i julas blev detta lite bättre men nej, det blir inte gott utan sötning. Vet inte om det går för mig dock...

En lite muffins var tillräckligt. Väldigt maffig med 85 procentig choklad i. Chaite till det :)

Tager-vad-man-haver-wrap

Perfekt söndagslunch är en wrap. Vispa ihop ett ägg, lite grädde, en halv dl vatten och lite fiberhusk. Smör i en stor stekpanna, i med smet och stek till en pannkaka som du sedan fyller med vad du har hemma. Jag brukar alltid bre på ett lager färskost vitlök och örter men tydligen var det längesen jag gjorde detta för den hade möglat så det blev ett lager smör istället.

På min wrap hade jag det som fanns i kylen: rökt skinka, avokado, grön paprika och gul lök. Måste dock varna er för att ersätta rödlök med gul lök, det blir inte gott :( Till sist dra ett par varv med pepparkvarnen.

Älskar min svarta pepparkvarn. Planerar att köpa en i vitt till salt också.

Maten som en icke-fråga

Har precis städat hela lägenheten. Den är dubbelt så stor som den gamla så det tog lite längre tid. Passade på att tvätta och torktumla lite också. Maskiner till allt; disk, tvätt, torkning, det är jag inte van vid, vilken  lyx.

Har en sån här "vill bara vara hemma och boa in mig idag". På ett bra sätt. Lägenheten börjar ta form och jag vill göra klart så att jag kan känna mig hemma lite mer. Sov bra inatt med förresten så det kommer förhoppingsvis :) Får se hur det går när det är jobbvecka, det kanske är det som spökar?

Maten är idag en icke-fråga. Har ni sådana dagar? De är så sköna och jag tror, eller iaf hoppas, att allt eftersom jag håller mig abstinent kommer maten allt mer att bli en icke-fråga. Jag uppskattar god mat och lägger gärna lite extra tid på matlagning men jag vill inte lägga tid på tankebesatthet av mat och vikt. När det försvinner blir mat en icke-fråga. Sinnesro kan man säga :)

Lördagsmys på egen hand

Jag är en person som gillar att umgås med andra och vill ha mycket människor, kärlek och vänskap i mitt liv. Men jag uppskattar också ensamhet och att vara självständig. Idag har jag låntat min bonusmormors bil och spenderat sex timmar (!) på shoppingcentret utanför stan. Då uppskattar jag att vara själv, få ta det i min takt och bestämma själv. Fyllde bilen med möbler, blommor, lampor, krukor, en stor spegel och allt möjligt stort och smått i inredningsväg. Fler tusenlappar och timmar senare var jag rätt slut och körde hem. Nu har jag satt mig ner för första gången idag, efter att ha satt upp och ihop en del av det jag köpte.

Lägenheten börjar ta form och i natt var första natten här som jag sov (vaknade 6.40 och somnade om till 8.15). Underbart skönt och mer energi och mindre sjuka som ett resultat. Äntligen känns det som att vinden har vänt. Det har varit en lite svajig tid sedan nyår med brustet hjärta, flytt, nytt (ett till) jobb, dunderförkylning och sömnbrist. Igenom detta har jag varit abstinent och det är jag så tacksam för.

Imorse ringde jag in på OA-telefonmöte och det är alltid ett bra sätt att börja dagen på. Fylla på med energi och dela med OA-vänner. En konstig tanke slog mig efter mötet: kanske jag skulle köpa lite glass eller godis till ikväll. Det kan väl inte skada? Hallå?!!! Vad hände? Jag slog bort det (borde ha ringt ut på det) och åkte för att shoppa. På köpcentrat kom tankarna tillbaka: "Jag kan äta vad jag vill, jag mår ju bra". Det som hindrar mig är att jag snart är frisk och vill komma igen med träningen. Då kan jag inte äta socker och sabba ketos och fettförbränning. Egentligen borde det vara annat som håller mig tillbaka, eller hur?

Det skrämmer mig när de här tankarna kommer. Men som om Gud klev in, kände jag instinktivt att jag inte ville eller behövde socker för att klara mig igenom en ensam lördagskväll. Mysbyxor, möbelmontering, en kopp te och en god middag skulle gott och väl räcka. Och vilken god middag jag åt :)

Fisksoppa

Morotsslantar

Purjolök

Grädde

Creme fraiche

Vitt vin

Vatten

Saffran

Tomatpuré

(fiskbuljongtärning om ni hittar utan tillsatser)

Cayennepeppar

Lax

Räkor

Salt

Peppar

Efter att ha gottat till sig i kylen sedan igår var den ännu godare idag!

Lördagspepp

Låtsas mig frisk

Är så innerligt trött på att vara sjuk nu att jag bestämde mig för att sluta vara sjuk. Satt hos frissan, lät henne ta av 10 cm, köpte en underbar väska på vägen hem och har precis njutit av en god fisksoppa med tillhörande glas vitt vin med en vän. Vem är sjuk?! Inte jag. Får se om jag får sota för det här imorgon hehe.

Lite av trotset gör att jag blir vårdslös med maten. Om jag kan låtsas vara frisk från förkylningen kanske jag kan låtsas vara frisk från sockerberoendet. Inte fullt så illa är det men lite så om jag ska vara ärlig. Nu är det tur att jag har bra vänner som är vaksamma och vet vad som är bra för mig. De skulle reagera direkt om åt nåt jag inte skulle under en middag och de ser alltid till att norpa chokladbiten som följer med kaffet, frågar aldrig om dessert och anpassar maten efter mina behov. Utan att det på något sätt känns krystat, bara omtänksamt och fint :)

Snart blir det tårta ...

Vi ska tacka av en kollega som slutar på avdelningen. Med all säkerhet blir det tårta. Och mer där till. Det brukar inte röra mig i ryggen längre. Jag tar min kopp te, deltar i diskussionerna och har trevligt. Säger nej tack och hoppas på att få vara ifred efter det. Ibland får jag det, ibland inte.

Men annat var det i början av min OA-tid. Varje fredag hade jag ont i magen inför fredagsfikat på eftermiddagen. Hela dagen grämde jag mig och ville inte vara med. Jag smög in i fikarummet likt en mus och ville inte att någon skulle fråga mig varför inte jag ville ha. Jag hade ju inte själv accepterat min sjukdom och hade svårt att stå upp för den inför andra. Allt var nytt för mig och jag visste inte vad jag skulle säga. Lyckligtvis fick jag vara ganska ifred och tids nog lärde sig folk att jag inte ville ha. Och med tiden växte mitt självförtroende.

Bakom aggression finns andra känslor

Jag har varit arg, irriterad och rent av förbannad de senaste dagarna. Främst på grund av att jag är sjuk och förkylningen inte verkar ge med sig, men också för att livet snurrar fort i allmänhet och jag sover dåligt i synnerhet. Jag slår på mig själv och rent av straffar mig själv. Så som jag beter mig mot mig själv skulle jag aldrig göra mot någon annan. Skälla på mig för att jag inte blir frisk, ställa högra krav på mig själv trots att jag är sjuk och äta för mycket mat i ren trots.

Så om man skrapar lite på ytan finns en massa andra känslor och framför allt rädslor där. Att inte duga, inte bli älskad eller misslyckas. Mindervärdeskomplex och ynklighet. Viljan att vara behövd och erkänna att jag behöver andra. Kärlek att ge och öppna sår efter misslyckade kärleksförsök. Jag vet aldrig vem som kommer att trycka på knappen som gör att dammluckorna öppnas och jag får redan på vad jag egentligen känner, det kan vara vem eller vad som helst. Igår kväll var det när min styvpappa sa "ta hand om dig nu" som min ilska försvann och underläppen började darra.

Vaknade arg imorse. För att jag inte sovit och för att jag snorar. Åt mindre till frukost än jag borde. Som straff? Gick till jobbet och tyckte att hela världen var skit. Tänk att det kan gå bakåt så kraftigt. Jag som tycker att jag fått bra rutiner, koll på känslor och gör framsteg slängs plötsligt ett halvår bak i tiden på grund av virus och sömnbrist. Människan är bra känslig.

Lyckligtvis kommer även sömnlösa nätter och förkylning och går. Livet kommer att gå vidare och jag kommer att bli gladare. Tills dess hoppas jag bara att jag inte kommer att falla för frestelsen att döva med socker.

Ring, bara ring

Nu kör jag en drive med att ringa fler OA-samtal. Jag känner hur jag lätt islolerar mig och faller tillbaka i dåliga mönster och tankar. Det kan vara ett litet samtal på 5 min där man säger just det; "Jag behöver vända mig utåt, kan vi prata lite?". Så vipps pratar man om prestationsångest, framtidsmål och isolering med någon som egentligen är en främling men som genom OA blir en vän.

Så nu när jag är inne i en liten skör svacka blir det ännu viktigare att ringa.

Har så mycket kärlek att ge

Idag värker det i hjärtat på mig. Och i maggropen bränner det. Jag är så full av kärlek att jag snart exploderar. Vill dela med mig och få ge allt detta till någon. Än har jag inte slickat mina sår helt från det misslyckade försöket med mitt ex och självklart är det han som kommer upp i mina tankar idag.

Något som lurar runt hörnet

Ibland önskar jag att jag var med i Biggest Loser och hade en tränare som även var min psykolog och matcoach. Att det inte till bara hänger på mig men så är det. Det är det som jag stoppar i munnen som blir min verklighet, både på vågen, i humöret och för suget. Jag har alltid ett val - att hetsäta eller att avstå. Ingen tvingar mig. De gånger jag faller gör jag det i min ensamhet, helt utan påtryckningar från andra. Bara mina egna demoner som kallar. Jag har en fri vilja, det har gud gett mig och ibland förbannar jag den.

Jag har snart varit sockerfri i tre månader men ändå finns suget, rädslan och det destruktiva runt hörnet och lurar. När jag blir sjuk eller stöter på problem i livet knackar sockermonstret på och vill komma in. Jag tillåter det inte och har fajtats mot både sjukdom, separation, flytt, besvikelser och gottgörelser utan att släppa in Herr Godis och Fröken Glass. Det fanns ett tag när de alltid var välkomna men inte längre. Ändå är det något som gnager inom mig. Som om det kan brista när som helt. Jag vet inte vad det är. Ensamhet kanske. Längtan efter kärlek och att tillhöra. Att kunna släppa taget och lita på att någon tar emot. En stöttepelare.

Jag hoppas att när den här förkylningen är över och jag kan börja träna igen (som jag saknar så!) kommer dessa känslor att försvinna. Om det är något som jag har lärt mig är det att det inte är farligt att känna. Titta på känslorna, erkänn dem och låt det vara okej. Agera inte på dem så går de förr eller senare över. Det är bara känslor och de förändras allt eftersom livet förändras. Känslor, även mörka, är en fin gåva så döda den inte med socker. Med socker dör alla känslor och det är ju skönt ibland men det är inte hållbart. För med full kraft kommer de sen tillbaka. Gånger två.

Jag vill inte ta återfall. Jag vill fortsätta att leva men lever på gränsen. Snälla kom gärna med råd.

Vila om du är trött - ät inte socker!

Ligger som en liten disktrasa i soffan efter första dagen tillbaka på jobbet sedan den här hemska förkylningen slog till. Fredag och måndag jobbade jag hemma men det är en helt annan sak att vara i hetluften en hel dag. Höll möten hela förmiddagen tills jag lör som en skadeskjuten kråka. Sen gick det i ett hela eftermiddagen. Det var längesen jag var så här trött.

Hade det varit för ett år sedan hade jag garanterat ätit en massa godis och glass ikväll. Trötthet är en av mina akilleshälar. Istället har jag satt på mig mysbyxor och en stor tjocktröja från Högskolan i Jönköping där jag pluggade, ätit en matlåda och krupit upp i soffan och tittar på Grey's Anatomy. Jag vilar. Det man ska göra när man är trött och sjuk. Inte äta socker som fortfarande känns som ett naturligt val. När går vanor ur? När sitter de nya i ryggraden?

En talande text. Inte många som orkar göra det lilla extra för sig själva.

Köpte nåt som förhoppningsvis kommer hjälpa mig att sova inatt.

Snart mig själv igen

Känner äntligen att förkylningen har börjat ge med sig och det har börjat ge med sig. Imorgon kommer jag att jobba och längtar faktiskt till det. Att få göra mig fin och sitta vid mitt skrivbord. Dock kommer merparten av dagen bestå av möten utanför kontoret men det är ju kul det med. Det finns ingen tid då jag uppskattar det jag har så mycket som när jag är sjuk. Då vill jag jobba mycket, spendera timmar på gymmet och träffa dem jag annars inte orkar med. Materiella saker spelar mindre roll, huvudsaken jag har hälsan och energin.

En vän kom över och hjälpte mig med montering av stolar och bord så nu slipper jag äta vid diskbänken ;) Det börjar ta sig i lägenheten och nästa steg är att köpa och få upp gardiner så att det ser lite hemtrevligt ut.

Köket börjar ta form...

Till middag blev det flygande Jacob men glömde köpa både banan och jordnötter. Var det ett tecken kanske? Att det inte är bra för mig? Hur som helst blev det jättegott ändå, som alltid med LCHF-mat.

Kyckling, bacon, grädde, creme fraiche, sambal oelek, tomatpuré, kryddor och lök.
Servera med blomkålsris och, om du tål banan och jordnötter.

Klassisk söndagsmat: pizza

Sjuk, trött och grinig. Jag är ingen rolig historia just nu men önskar ändå att jag hade en sambo som kunde hjälpa mig att sätta ihop de hopplösa stolarna från Mio. Hoppas det vänder snart med sjukan. Längtar efter träning, sömn och sällskap.

Provade ett nytt recpet på pizza som jag hittade hos Marianne. Bästa pizzan hittills! Vem har sagt att söndagsmys måste vara onyttigt?

Tomatpuré, ost, skinka, tomat och oregano.

Får man prata vikt i OA?

Ibland känns det tabubelagt att prata vikt i OA. Vi ska ju vara glada att vi tillfrisknar och hittat programmet som hjälper oss att leva ett bra liv. Vikt är ju en sån liten del av livet. Men för många av oss, och för mig i synnerhet, har vikten varit hela mitt liv. "Om jag bara blir smal kommer jag att bli lycklig" har jag tänkt och levt efter. Bantat, svultit och hetsätit. Tills det brast för snart ett år sedan. Trots att jag har fått bra hjälp, fokuserar på det andliga och mentala, samt äter bra mat tänker jag fortfarande på hur jag ser ut. För faktum kvarstår - jag har ätit mig till en vikt som jag inte trivs med.

Jag har en matplan som är inställd på viktminskning. Även om det bara handlar om 5-7 kilo så trivs jag inte med dem på min kropp och mina kläder i garderoben passar inte. Men det tar tid. Jag äter på matplanen och tränar på gym och går promenader. Först nu (efter drygt två abstinenta månader) börjar kroppen svara och släpper sakta men säkert ifrån sig några gram i taget. Under tiden som det varit trögt har jag köpt några nya kläder så att jag har något att ha på mig under tiden och inte måste känna mig stressad. Det är ett tips till er också. Om kroppen känner av vikthetsen kommer den inte att släppa på ett enda gram.

Är det okej att prata vikt med OA-vänner? Jag tycker det. Alla har vi en störd kroppsuppfattning och ett problematiskt förhållande till mat. Konstigt då om inte vikt skulle vara ett hett ämne bland oss. Det ska absolut inte få uppta för mycket av vår tid, våra tankar eller samtal men om vi pratar om demonerna tenderar de att försvinna har jag märkt. Så om jag känner mig tjock och hopplös delar jag om det istället för att äta på de jobbiga känslorna. Det är okej att prata vikt, kropp och utseende, det är en stor del av vår värld som vi lever i. Men tack vare programmet så betyder de delarna mindre och mindre för mig för varje dag som går.

Problemen tar liksom ut sig själva. Jag går hellre en promenad i parken på lunchen än att shoppa, har hellre djupa diskussioner med vänner än provar kläder till kvällens fest med ytliga bekanta, tittar inte lika mycket på tv eftersom jag ringer OA-vänner och lägger inte längre tid på att oroa mig över mat och måltider - det tenderar att lösa sig av sig själv nu för tiden.

Mitt drömhem finns redan

Surfar ofta in på denna blogg för att få inspiration till mitt nya hem. Dock kostar det mycket så här i början med lån, nya möbler och saker som ska fixas. Får ta lite i taget eller vinna på Triss.

Nu ska jag sova eftersom jag vill bli av med den här hemska förkylningen. Imorgon kommer i alla fall mitt köksbord med tillhörande stolar så då behöver jag inte stå vid diskbänken och äta längre haha. Är väldigt tacksam och ödmjuk inför att jag hållit mig abstinent under min sjuka. Än är den inte över så vi ska inte ropa hej men det var klart svårast när den slog till. Minnen om belöning med glass och godis var starka. Ensamheten slående när helgplanerna gick i kras.

Men jag är här. Håller mig kvar. Äter på matplanen fast det inte smakar något. Och en sak som varit så bra med den här dagen är att jag har pratat med underbara OA-vänner (tack fina V). Det värmer mitt hjärta som inget annat. Sov gott!

Blommor till sjuklingen

Fick ett blombud med nalle och fin bukett. Vet inte vad jag ska tro av den kryptiska avsändaren som inte satt namn på kortet. Jag har mina aningar och det är tyvärr inte åt det bra hållet. En person som har lite svårt att ta ett nej eller som bara vill visa att han vill vara min vän. Svårt att avgöra. Fina var de i alla fall :)

Enkel middag

Det måste vara enkelt och lättsmält mat för att jag ska få i mig just nu. Så köpte ett helt fjäderfä på ICA, delade den i fyra portioner, i med grädde, smör, curry och cayennepeppar i en kastrull. Koka och tillsätt kyckling för att låta det mysa till sig. Köpte en påse färdig sallad och serverade med rabatterade sockerärtor. Billigt, gott och klart på under 10 min.

Sjukstuga

Idag har jag jobbat hemifån eftersom det råder sjukstuga här. Min förkylning är i sitt esse och jag snorar, har ont i kropp och knopp och hostar lite lätt. Jag hoppas så att det går över. Fick ställa in min resa till Jönköping (hade betalda biljetter idag och på söndag) och nu kan jag inte träna heller. Det känns inte kul att bara ligga hemma en hel helg men uppenbarligen är det vad som är bäst för mig. Kanske var detta Gud och min kropps sätt att säga "nu får du ta det lite lugnt".

Mina bästa vänner nu; näsdukar, Alvedon och nässpray.

Det är en prövning för mig som inte gillar ofrivillig ensamhet. Märker att jag blir klängig på vänner och familj men nu jäklar ska jag njuta av att ha en hel helg för mig själv. Ska tända ljus, se på film, gå i mysbyxor och inte ha några måsten.

Förr eller senare kommer jag att bli frisk. Och gå från den nedsunkade
människa som sjukdom gör en till och bli mig själv igen.

Smarrig korvgryta

Det luktade så gott från lunchrummet här om dagen när en kollega åt korv. Korv är ju inte den bästa maten för någon men det finns alternativ. Jag hittade en chorizokorv på Coop Extra med 99 procent kötthalt och endast kött, salt och peppar i. Så jag slängde ihop en korvgryta med lök, grön paprika, sambal oelek, tomatpuré, grädde, creme fraiche, bacon och chorizo. Till det serverade jag kokt blomkålsris (riv blomkål på rivjärn och koka lätt i några minuter). Mums!

Korvgryta på mitt sätt!

Förolämpande oro

Läste en sån härlig mening igår: När du oroar dig förolämpar du gud. Så sant! Gud har planer och vet allt, jag ser endast en liten del av mitt livspussel och kan därför inte veta vad som är bäst för mig i det långa loppet. Jag tänker att det är lite som om en vän förberett en pick-nick och så säger jag helt plötsligt: "Jag tror inte att du fixar det här. Jag är orolig att du inte har koll på situationen." Precis så är det när vi ber att få lämna över vår dag till gud och sedan tar vi tillbaka den och börjar oroa oss.

Jag lämnar över min dag varje dag men jag oroar mig också. Inte i närheten av hur mycket jag oroade mig förr men lite grann varje dag i alla fall. Kommer jag att träffa en man att leva med? När ska jag nå min målvikt? Är någon arg/sur/irriterad på mig? Kommer jag att klara mina arbetsuppgifter? Vad händer om jag hetsäter igen, kan jag någonsin resa mig igen då? Saker som dessa snurrar i mitt huvud lite då och då och det innebär att jag inte har lämnat över tillräckligt. För alla dessa saker är stora frågor som jag aldrig kan veta svaret på innan de händer. Det är ingen idé att oroa sig. Det gör mer skada än nytta. För alla.

Sjukling som tycker synd om sig själv

Vaknade upp dunderförkyld i morse. Jag har inte varit sjuk på ett och ett halvt år har tack vare bra mat ett starkt immunförsvar och lyckats parera bort alla baciller hittills. Men en sömnlös vecka sätter sina spår och jag blev mottaglig för smitta. Täppt, ont i kroppen och lite halsont. Det är sååå synd om mig! Haha, varför tycker mdn alltid det?

Jag blir så ynklig och kärlekskrank när jag är förkyld. Självständigheten är som bortblåst och jag vill bara bli omhändertagen. Vill att killen jag inte kan släppa ska komma hit och pyssla om mig men det kommer inte att hända. Har en tågbiljett till Jönköping imorgon eftermiddag som jag gärna vill använda. Men min vän där vill inte bli sjuk och det förstår jag. Så det hänger på denna natts sömn. Hoppas på att kunna sova och bli frisk.

Får alltid sug när jag är sjuk. Är så van att mosa socker som tröst när jag är sjuk. Det första jag gjorde när jag kände mig hängig förr var att fylla frysen med glass, för det skulle ju vara bra... Att det även slank ner godis och choklad tänkte jag inte på, det var ju så synd om mig att det var okej. Nu är första gången jag är sjuk sen jag la om kosten och gick med i OA så det är verkligen en prövning.

Min trygga bubbla

Det kan låta motsägelsefullt men om jag hetsäter och blir tjock och ful så behöver jag inte utsätta mig för livets alla utmaningar, påfrestningar och nya saker. Jag stannar i min lilla bubbla där jag döva känslor med socker och aldrig utsätter mig för något nytt eller kul. Till jobbet, förbi ICA på vägen hem och "köpa på mig" och sen låsa in mig i hemmets trygga vrå och tokäta. Det kan låta konstigt att det är något att sakna men det gör jag ibland. Jag saknar min trygga bubbla. Kanske är det inte hetsätningen så mycket utan vad den står för. Lugn, släppa krav, vara i nuet och slippa tänka.

Det finns inget som får mig att bli så lugn som socker. Jag försöker att hitta nya sätt genom meditation, ringa vänner, träna eller göra något kul men om jag ska vara ärlig så saknar jag ibland hetsätningen. Visst är det sjukt? Men sjukdomen är sjuk. Nu när jag har mycket både på det privata planet och det jobbmässiga så kommer sjuka tankar som dessa upp. Att det vore mysigt att hetsäta. Vad är det för mysigt med det?! Svullen mage, uppsvullen kropp, illamående, skamkänslor, misslyckande och isolering. Inte det som man brukar förknippa med mysigt, eller hur?! Det gäller att aldrig glömma hur det verkligen är, när tankar som dessa kommer.

Trötthet förstör

Sedan jag flyttade in i nya lägenheten har jag inte kunnat sova för att det är så ljust utan persienner. Vaknar vid fem-tiden av att det lyser från gatan och huset mitt emot. Efter snart en vecka börjar sömnbristen verkligen tära på mig.

I natt fick jag lite bättre sömn och hoppas att det kommer märkas under dagen. Måste få upp persienner snart! Trötthet för mig är förödande. Jag blir grinig, irriterad, arg, humorbefriad, stressad och framför allt - kroppen skriker efter socker. Som en kick för att kompensera sömnförlust vet kroppen att socker fungerar mycket bra.

Jag hade ingen mat hemma igår och det var dags att storhandla, något som jag verkligen inte hade lust med men det var bara att sätta sig på cykeln. Tror ni inte att det fick följa med en påse nötter hem då? Blir så less men nu blev det så. Orkade inte göra middag utan åt nötter istället. Då kändes det okej men idag känns det så onödigt. Det var inte ens gott.

Tar tacksamt emot sömntips, så här kan jag inte fortsätta.

Ge inte upp för ett snedsteg

Det är lätt att tänka "äh vad fan nu är det ändå kört" om du råkar äta något utanför matplanen eller något som du inte borde. Men släpp inte lös besten och börja hetsäta för ett litet snesteg. Du behöver inte vänta tills nästa dag för att börja om. Res dig upp nu, på en gång!

Vi kan alla falla och ett snesteg behöver inte pågå i flera dagar. Även om det känns motigt så ta en promenad, hoppas direkt på matplanen igen, kompensena inte för då kommer du att sitta på pottan snart igen. Vi kan inte kontrollera maten, det är bara att inse.

Jag är helt maktlös inför maten. Börjar jag dividera med mängder och tider så är det kört. Det går lite bättre nu när jag snart varit med ett år men i början fanns det inte på kartan att inte äta på grammen eller på minuten. Jag behövde det då. Är du ny, ge dig själv tid att anpassa dig (och din omgivning), man kan inte göra allt på en gång. Men en dag kommer du att kunna göra allt som du drömmer om - om du bara är abstinent.

Inredningstips?

Jag börjar komma i ordning nu. Njuter fortfarande av de fina blommorna som JM skickat. Vill fortsätta att ha snittblommor hemma, det gör mig så glad :)

Fick upp min sinnesro-bön-tavla igår. Nu hänger den bredvid sängen och påminner mig om den klokaste inställningen till livet.

Nu letar jag efter ett härligt citat att ha som väggtext ovanför sängen. Snälla kom med förslag på en/två meningar att skriva.

Trappa inte ner

När det går bra med maten, livet är på din sida och du har fått koll på tankar och känslor - då är det lätt att börja slappna av och trappa ner. Det jobb som fick dig dit du är idag är som kondition, fortsätter du inte att underhålla den kommer det att gå utför.

Vandringen till tillfrisknande från beroendesjukdomen är något vi måste jobba på varje dag. Slutar vi ringa OA-samtal, gå på möten, ringa vår sponsor och börjar äta utanför matplanen kommer det fort att gå utför och snart sitter du där i soffan med en påse godis och undrar vad som hände - allt gick ju så bra!

Jag måste påminna mig själv varje dag att jag lever med den här sjukdomen. Inte släppa garden, inte glömma helvetet som den första tuggan innebär.

Känslostorm och flyttkaos

Jag lever. I flyttkaos. All tid har gått åt till att packa upp, tvätta, köpa möbler, montera och organisera. Sedan har träning, vänner och fest även fått son beskärda del. För jag vill inte sitta hemma just nu. Tankarna på N gör för ont, har fortfarande svårt att acceptera att vi inte gav det en chans. Men jag tänker inte tvinga mig på honom utan respekterar hans beslut.

Jag har en ny lägenhet och det skrämmer på sätt och vis skiten ur mig. Ska jag bo här SJÄLV? Självklart har jag haft andra lägenheter som jag har bott i själv men nu är det annorlunda. Denna har jag köpt dyrt och nu börjat inreda. Det känns slutgiltigt. Och ensamt. Hoppas att den känslan lägger sig...

Inte har det blivit någon matlagning än heller. Färdiggrillad kyckling och turkisk yoghurt har räddat mig hittills haha. Men ikväll blir det färsbiffar med soltorkande tomater och mozzarella i. Till det gräddsås på stekskyn och så grönsaker. Mums!

Moving on

Idag flyttar jag. Som jag har längtat! Köpte lägenheten i april men först nu har JM byggt den klar. Allt nytt, snacka om nystart!

I varje lägenhet jag har flyttat till har jag lovat mig själv att börja om, inte hetsäta och vara lycklig. Det kommer jag inte att göra idag. Jag är inte, och kommer aldrig att bli, frisk från min beroendesjukdom men jag lever i tillfrisknande. Det innebär att jag kan falla. Det är livet, det vet jag, även om det skrämmer.

Mat kan aldrig fylla tomrummet

Hela mitt liv har jag gått och känt att något saknas. Jag har haft ett tomrum inom mig som jag desperat försökt att fylla med mat, i synnerhet socker. Men ju mer jag åt dest större blev hålet inom mig. Ingen mängd mat kommer någonsin att kunna fylla tomrummet inom dig. Det kommer bara växa sig större i och med förvirringen som tvångsmässigt överätande ger.

Vår sjuksom är tredelad. Den första tuggan leder direkt till en hetsätningsattack. Det är den fysiska biten av sjukdomen, att jag har en allergi mot vissa produkter som gör att jag inte kan sluta äta dem när jag väl har börjat. Sedan har vi den mentala och andliga biten som gör att jag äter på känslor som oro, stress, prestationsångest, kontrollbehov, rastlöshet eller när jag känner mig tjock (konstigt nog), värdelös eller hopplös. Det är den delen som är jobbigast att hantera.

Jag vet vad jag kan äta och inte så jag håller mig borta från produkter som jag inte tål, det är ganska enkelt. Men känslor kommer hela tiden, varje dag, varje timme och varje minut händer det nya saker i livet. Det går inte att undvika och om jag inte vill hetsäta bort dem (illussion=det går inte) så måste jag lära mig att hantera livet, känslorna och relationerna. Det är det vi får hjälp med i 12-stegsprogrammet.

Vissa dagar känner jag bara för att tokäta. När jag känner mig tom eller kanske för full av känslor vill jag bara stänga av med hjälp av en sockerorgie. Men det löser inga problem, det ger mig bara fler problem. Så jag jobbar på i programmet, lämnar över till min högre makt, går och tränar, äter på matplanen, ringer OA-samtal, ber och försöker lyssna på vad jag behöver. Det är inte alltid lätt men det finns ingen annan väg att gå.

Nytt år - nytt jobb

Idag fick jag två nya delar tillagda i mitt jobb. Kommer att ha kvar mitt huvudsakliga jobb men får mer ansvar inom en ny gren. Det ska bli jättespännande. Hade detta varit för ett år sedan hade jag aldrig klarat av det och låtit prestationskraven dränka mig men nu känns det bra. Vad som än händer kommer jag att fixa det. Jag har min högre makt, OA, fina vänner och bra familj samt mina jobbarkompisar. För i mina utvecklingsmål för 2012 som min chef och jag satt förra veckan står det: be om hjälp. Tänk vilken klarsynt chef jag har som förstår hur svårt det är och att jag behäver jobba mer på det ;)

Är sockerberoende verkligen en sjukdom?

Ibland blir jag förminskad, förlöjligad och icke betrodd när jag säger att jag är sockerberoende. Att det skulle vara så att jag inte kan sluta äta av en viss produkt bara för att jag tar en smakbit kan för vissa vara helt absurt, det förstår jag. "Handlar det inte trots allt som självdisiplin?", "Om du blir smal kommer inte dina viktdemoner att försvinna?" Nej, är mitt svar. Jag har en kemisk obalans i hjärnan och en beroendesjukdom precis som alkoholisterna har.

Jag har haft jättetur som nästan enbart fått 100 procentigt stöd från min omgivning. Ingen har någonsin sagt till mig "ska du inte ha en bit av kakan" eller "varför äter du inte det där?" sedan jag "kom ut" i mars 2011. De har ställt upp, hjälpt mig så gott de kan och stöttat. Men det är inte alltid de förstår. Och det kan jag vara glad över. För jag önskar ingen detta helvetet som sockerberoende innebär.

Sedan finns det vissa som tvivlar, som tror att jag hittar på när jag berättar om mina orgier och hur mycket socker jag kunde äta. För dem är det helt omöjligt att trycka så mycker socker på en gång och det innebär att de tillhör den grupp som inte har några problem med socker eller andra stimuli (droger, alkohol, shopping, sex m.m.). Medan många av mina vänner kan åtminstånde försöka sätta sig in i min problematik eftersom de själva ibland dricker för mycket, äter för mycket godis och inte kan låta bli en chokladkaka om den ligger hemma i skafferiet. Men om de väl bestämmer sig för att "nej, nu jäklar får det vara nog på osunt levene för ett tag", så kan de hålla sig till det - till skillnad från mig. Jag är helt maktlös inför sockret och maten. Jag är sockerberoende och behöver hjälp.

Denna hjälp har jag fått genom OA. Av de 12 stegen har jag fått livet åter och nu skiter jag i om andra tror på sockerberoende och tvångsmässigt överätande - huvudsaken är att jag har tagit den första steget och erkänt min maktlöshet inför maten och livet. Först då kan jag tillfriskna.

Var den här låten skriven för oss?

Precis så här känner jag i detta nu. Någon annan har satt ord på det åt mig. Underbart, Sonja.

Tack och god natt

Det är mycket känslor i omlopp nu och jag är så tacksam för att jag är abstinent och med i OA. Alla fina vänner och min underbara sponsor hjälper mig så otroligt mycket. Träningen är en annan stöttepelare. Idag blev det Body Pump med extra vikt på flera muskelgrupper. Äntligen börjar kroppen anpassa sig till LCHF och jag känner att styrkan återvänder för varje dag. Två månader utan socker och kolhydrater tar det för mig att ställa om till fettdrift. Nu ökar styrkan och vikten minskar äntligen. Det gör ännu mer att jag inte vill ta återfall.

Nu blir det tidig sängdags. Ska gå igenom min dag innan jag somnar för att rensa i harm, rädsla, självcentrering och ursäkter så som vi lär oss i Steg 11. Jag har kommit överens med min sponsor att jag ska göra denna lilla ritual efter middagen varje kväll men ikväll blir det innan jag ska sova. För vid läggdags funkar det inte för mig. Då är jag trött och vill sova, inte ha måsten.

Peppande låtar

Jag är väl medveten om att jag ibland överreagerar och är en drama queen. Men ge mig några dagar så går det över. Tills dess bjuder jag på några "getting over you"-låtar så slipper ni komma på dem själva ;)

Lisa Nilsson – Allt Jag Behöver

Shirley Clamp – En ny chans

Sarah Dawn Finer – Moving On

Lisa Nilsson – Långsamt farväl - 2010 Remastrad

Reba McEntire – How Was I To Know

Rebecca Lynn Howard – I'm Over You

Darin – You're Out Of My Life

Whitesnake – Here I Go Again '87

Och den bästa av alla: Carola – På egna ben

Ger mig själv en Tjejmil

God morgon måndag! Hur mår ni idag? Har har återhämtat mig lite från gårdagens blues. Att sova på saken är det i särklass bästa tipset jag någonsin fått. Inga bra beslut tas i en trött hjärna. Hur som helst så har jag bestämt mig för att ge mig själv en present, eller kanske snarare en utmaning. Närmare bestämt en löparutmaning.

Jag har en historia av benhinneinflamationer och spräckta hälkuddar. Dessutom har jag aldrig varit en löpare och inte direkt gett det en ärlig chans heller. Men i somras så hände det något. Jag fick lust att prova för det såg så härligt ut när andra flög fram i spåret och det lockade lite extra att jobba än att gå. Så en dag hade jag en massa enerig över på en power walk och började springa så smått. Sedan dess har jag varvat jobb med gång under mina promenader men det har blivit färre av dem sedan mörker och vinter kom. Dock har jag upptäckt löpbandet på gymmet och kör snabba intervaller där när det inte finns något pass som passar mig.

Men nu är det alltså dags att trappa upp löpträningen och lägga i en högre växel. Jag har ett mål och ett datum. Jag vill springa Tjejmilen den 1 september. Jag vill göra det för min skull, bara för mig. Lägga upp ett träningsschema och för första gången i mitt liv träna för ett mål. Inte bara för att bli smal. Det tror jag är bra för mig. Nu kör jag, är ni med mig?

Actionplan
Vecka 1: Gå i 6 minuter och jogga väldigt lätt i 1 minut. Upprepa 3 gånger. Sträva efter 3 pass denna vecka.

Vecka 2: Gå i 5 min och jogga i 2 min. Upprepa 3 gånger. Även denna vecka ska du sträva efter 3 sådana pass.

Vecka 3: Gå i 3 min och jogga i 4 minuter. Upprepa 4 gånger. Sträva efter 4 pass denna vecka

Vecka 4: Gå i 2 minuter och jogga i 5 minuter. Upprepa 4 gånger. Sträva efter 4 pass denna vecka

Vecka 5: Gå i 2 min och jogga i 8 min. Upprepa 3 gånger. Sträva efter 4 pass denna vecka

Vecka 6: Gå i 2 min och jogga i 9 min. Upprepa 3 gånger. Sträva efter 4 pass

Vecka 7: Gå i 1 min och jogga i 11 min. Upprepa 3 ggr. 4 pass totalt

Vecka 8: Du är nästan där! Nu får du gå i 5 min som uppvärmning och springa i 20 min, 5 minuters gång för cooldown. I slutet av denna vecka öka joggingtiden till 30 min.

Ett problem blir två med socker

Om du har det jobbigt med relationer, självkänsla och vikt, eller varför inte som jag hade, med hela livet, finns det en lösning. Den heter inte socker. Den heter inte hetsätning även om det för stunden kan verka som det enda rätta att bjuda på när Herr Ångest och Fröken Oro kommer på besök. Servera dem inte drogen, då kommer de aldrig att lämna dig ifred. För att få dem att gå hem gäller det att äta LCHF-mat så att du inte triggas av deras Lilla flicka Sug och inte faller för Farbror Frestelse.

När den biten är på plats är det dags att ta tag i livet. Det som gör att du äter. För maten är bara ett symtom. På att du inte kan hantera relationer, jobbet, prestationer, det sociala och känslor. För att stå ut med Ångest och Oro kommer Sug in i bilden och målar hela världen grön och skön. Lockar med fina ord och stora visioner. "Klart att du ska unna dig lite glass. Det gör alla på söndagskvällen", "Lördagsgodis har väl ingen dött av!", En kaka är ju så gott, varför ska du behöva avstå och inte de andra" eller "Ta en så är det bra sen, du kan väl säga nej som vanligt folk".

Hjärnans belöningssystem lär sig fort att socker är lösningen på problemen och bekymren. Socker ger en kick och det ger lugn i kroppen. Ett förädiskt lugn som sedan byts mot ångest och oro. För alla andra problem kvarstår ju. Socker löser ingenting, det ger dig bara ett till problem. För nu har du startat en ond cirkel av sug och sockerabstinens, fått blodsockret att åka berg-och-dalbana och troligen lagt på dig i vikt. Vilken humörhöjare? Not. Och allt som verkade så oskyldigt.

Jag har många kvällar suttit som ett frågetecken i soffan med tomma godispåsar och glassbyttor. Vad hände? Jag hann inte ens reagera innan jag handlar, gått hem och ätit upp allt. Ångesten efteråt och förmågan att inte kunna sluta är hemsk. Det är inte värt det alls och som sagt gör det bara att jag får ytterligare ett problem i mitt liv, jämte det lilla faktum att jag inte kan hanter mitt liv.

Känner du igen dig? Besök OA:s hemsida, det finns hjälp att få.

Häftigaste upplevelsen på länge

Idag tog en OA-vän med mig till kyrkan. Nere som jag var sa jag ja och eftersom jag under året har fått en tro på Gud (så som jag uppfattar honom) och en högre makt så var det inte helt främmande för mig. Men det som mötte mig där var främmande. Det var inte en kyrka utan ett toppmodernt hus. I en fullsatt lokal spelade ett liveband, med ljusshow, storbildsskärm och kareoke-text för oss att hänga med på. Det var som att gå på konsert. En andlig konsert.

Efter att bandet spelat och sjungit ett par låtar tog pastorn över. En kille i 40-års ålder som bar skinnjacka och hade sin predikan på iPad. Publiken tog upp Bibeln, antingen på sin iPhone eller i bokform, och följde med. Vissa delar hade jag svårt att ta till mig, det var mycket nytt men budskapet är kärlek och mycket av det som sas känner jag igen från 12-stegsprogrammet. Vi sjöng och hela lokalen var fylld av sång, kärlek och värme. Det var en upplevelse jag aldrig tidigare varit med om.

Det hela avslutades med sång och gemensam bön och pastorn pratade om förändring och att det som sker är menat. Som om han visste vad jag går igenom trängde orden i mig och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. En enorm befrielse fyllde mig och jag kunde äntligen lämna över min relation med N till gud. "Ske din vilja, inte min", blev sanning. Nu när jag är hemma känns det lite tomt igen. Tog en runda och slängde hans saker som han lämnat och ska försöka hålla mig sysselsatt ikväll, inte tänka så mycket.

Jag kommer absolut att gå tillbaka till Lifecenter - vilken show.

Du förtjänar det bästa

Och det gör jag med. Det har tagit lång tid för mig att förstå det. I flera år förminskade jag mig själv och mina behov. Tyckte inte att jag var värd att älskas och nöjde mig med det näst bästa. Hellre lite kärlek än ingen alls, var mitt motto. Och sex och kärlek det var samma sak. Om och om igen blev jag sårad, bränd och illa behandlad. Men jag lät andra behandla mig illa, gav mitt tillstånd för det var ju så jag behandlade mig själv. Och alltid, alltid flydde jag in i maten för att slicka mina sår.

När det tog slut med mitt ex i februari förra året hetsåt jag i två veckor i streck. Det var efter den attacken som jag sökte upp OA och påbörjade min resa mot tillfrisknande så inget ont som inte har något gott med sig. Han var bra mot mig men jag kunde inte hantera den kärlek som han gav. Under det gångna året har jag lärt mig att jag förtjänar det bästa och inte ska nöja mig med lite kärlek. Det finns någon där ute för mig med även om det känns svårt en dag som denna när allt tar slut. Men finns det inget kvar mellan oss (från hans sida) så är det bara att acceptera att min högre makt har andra planer för mig.

Jag förtjänar riktig kärlek. Kan inte leva utan varandra-kärlek, hopplös och feltimad kärlek och kärlek som står pall för livet motgångar. INGET mindre än just det. Och det förtjänar du med.

Reba McEntire – Consider Me Gone

Förvirringen från helvetet

Detta är min dagbok. Här skriver jag det som ligger mig nära om hjärtat. Men vad händer när man inte vet vad eller vem som ligger en nära om hjärtat? Idag har jag mensvärken från helvetet och hör inte min högre makt som brukar göra sig hörd genom magkänslan. Just nu när jag behöver den som mest. Men vi har ju lärt oss att allt sker av en orsak och kanske är jag inte mogen för svaret än.

Jag ringde en OA-vän och berättade om min totala förvirring kring den man som jag träffar. Att vi inte vet om vi ska satsa eller lämna, att osäkerheten ligger mycket i att vi hade ett förhållande för ett år sedan och att det därför finns mycket rädsla, förväntningar och minnen som spelar in i vårt beslut. Hon sa bara: Stopp! Lämna över. Det har jag gjort, sa jag. Jag har lämnat över vår relation till min högre makt. Be då om villighet att släppa tankarna på den, sa min kloka vän. Svaret kommer till dig när du är redo. Jag tillhör nig dem som alltid sagt att innerst inne vet du vad du känner och kanske är det så. Jag behöver bara lyssna.

Har läst en del i boken om medberoende som jag tidigare berättat om. Och jag är verkligen en reagerare. Jag reagerar på hans känslor och beteende, analyserar och känner av. Det speglar hur jag känner och jag får därför svårt att se vad som är äkta känslor, vad som är rädsla och vad som är en reaktion på hans beteende.

Så nu ska jag försöka att släppa tankarna på relationen, gå in i förvirringen (?) som min vän sa (se den, hör den, men värdera den inte utan var bara medveten om att den finns där) och gå över till en vän. Behöver flyttkartonger men även prata och få lite sällskap. Mensvärken får följa med.

Uppdatering: förvirring har bytts mot smärta. Det är över. Dags att försöka gå vidare... Inte äta på det för då går jag två problem istället för ett.

Att hjälpa andra

Snart är det dags för mig att bli sponsor. Har snart gått ingen de tolv stegen och ska nu lära mig att leva i programmet för resten av livet. Som livets kretslopp ska jag ge vidare det jag har fått. Bakom mig har jag min sponsor som vägleder mig och bakom henne står hennes sponsor. Visst är det häftigt? En hel kedja som bara växer och växer.

Om du delar det du har fått så växer, det brukar det heta. Och det stämmer nog. Jag ville ge av allt det som jag har fått. Jag kan inte påstå att jag är frisk, gör allt rätt eller vet vad som är bäst för någon annan, men jag har fått verktygen, lever i programmet efter bästa förmåga och vill ge det vidare.

Nu är det dock fokus på steg 10 och 11. Men snart smyger sig tolvan på, den som säger att vi ska sprida budskapet vidare till de som fortfarande lider.

Två månader sockerfri

Idag firar jag två månader sockerfri. Känns riktigt bra och är stolt över mig själv. Hur går det för er? Dock fick jag just en dålig nyhet på telefon som gör att magen knyter sig och hjärtat krampar. Vill inte äta på det alls men jag vet att jag måste vara vaksam på min signaler. Sockret är listigt, falskt och starkt. Rätt vad det är så slår det till...

Ta inte den första tuggan

Om vi bara kan låta bli att ta den där första tvångsmässiga tuggan så kommer allt annat att ordna sig. För så fort vi äter utanför vår matplan, småäter mellan målen eller smakar på något som vi inte tål sätts ett förlopp igång. Ibland går det bra, ibland kommer bakslaget först efter en  vecka och ibland blir den första tuggan till tusen till på en gång.

En tugga av något jag inte tål kan sätta igång ett stort förlopp inom mig. Det kan låta fjantigt men så är det. Min hjärna reagerar direkt på socker och hela belöningssystemet kickar igång. Mer, mer, mer skriker den. Ge mig mer! Och suget som drabbar mig är inte av denna värld. Omänskligt och omöjligt att stå emot.

Just nu mår jag så bra att inget livsmedel i världen är värt att testa för att riskera min abstinens. Inte smakar så gott som att vara abstinent. Men det finns stunder då allt känns mörkt och sockret ligger nära till hands, det är då som det är extra viktigt att inte ta den första tuggan. För då faller jag handlöst. När livet känns svårt är det extra viktigt att äta på matplanen. Och fast det tar emot, lägg in lite pulshöjande träning så att du får lite må-bra-hormoner också.

Första tuggan kan leda rakt ner i helvetet. Don't do it!

Kaffe=power

Fikade hos en släktig i morse och eftersom han ställt fram ett överfullt fat med kakor, bulla och kex som jag tackde nej till tackade jag ja till en kopp svart kaffe. Jag som precis börjat dricka kaffe igen (efter 8 års uppehåll p.g.a stressad mage som inte tålde kolhydrater) brukar nöja mig med en cappucino på helgen. Därför får jag fortfarande koffeinkickar.

Kom nyss hem från Body Pumpen. Jäklar, I was on fire! Vet inte om det var kaffet, 9 timmars sömn eller att jag är ledig idag, men jag var stark som en björn. När det var tungt slog jag på mig själv, ni vet som Klüftan gör. Såg säkert jättefjantig ut men skit i det - jag gav gärnet!

Energikick!

Bjuder på en pepplåt - Florence + The Machine – Shake It Out - Benny Benassi Remix Edit. Ni märker att träning är bra för mig va? Det är verkligen min medicin jämte 12-stegsprogrammet.

Matstress

Usch vad det stessar mig att äta med andra ibland. I alla fall när det är jag som ska stå för maten hemma hos mig. Då får jag prestationsångest och tycker att ingenting duger, fast jag äter så bra och god mat. Ikväll funderar jag på att bjuda på hemgjord pizza, egna hamburgare eller ett nytt recept på lasange med zucchini. Vad tycker ni? Behöver hjälp!

Vi ska laga maten tillsammans och det är där skon klämmer. Även om jag får förståelse för min våg, mina mått och min matplan så sitter det hjärnspöken i mitt huvud. Allt känns plötsligt så jobbigt när jag ska göra det med någon annan. Om det är bara jag så går det hur smidigt som helst. Jag vet att detta är en viktig tröskel att komma över. Bara att göra, prova och se.

Gå igenom din dag

Hur har du varit idag? Självisk, rädd eller irriterad? Finns det någon som du behöver be om ursäkt? För att inte samla på oss onödigt bagage och damm är det bra att rensa och städa varje dag. Jag ska införa en kvällsrutin (hämtat från Stora boken) där jag går igenom min dag, lämnar över den till min högre makt och sen lämnar den bakom mig och, om det behövs, rättar till de fel jag gjort, dagen efter. 

Det är så lätt att gå och hålla på saker, inte kunna släppa vissa känslor eller bygga upp en ilska mot någon. Om man rensar varje dag behöver inte saker och ting växa sig så stora att vi måste överäta på dem. Om det inte finns någon oro, olust eller stress att äta på behöver vi inte sockret som krockkudde mot livet. Vi kan leva det istället.

Meditera mera

I elfte steget pratar man om bön och meditation. En klok OA-vän sa "att be är att prata med Gud och att meditera är att lyssna på Gud". Nu är det dags att lära sig lyssna. Jag börjar med en minut om dagen. I början kommer jag att sitta en stund varje dag för att få in en rutin och med tiden är det tänkt att meditation ska kunna fungera som vilket annat verktyg som helst. När jag har sug, vill hetsäta eller känner oro - ja då vill jag kunna sätta mig ner i några minuter och bara andas och koppla upp mig mot Gud.

Den stund då jag tror att meditation skulle göra mig mest gott är innan jag går hem från jobbet. Då är jag ofta trött, orkeslös, sugen och ofokuserad. Om jag då satt mig en liten stund för att slappna av, komma i kontakt med mina känslor och samla kraft kanske jag kunde göra bra val på vägen hem som att gå och träna, inte köpa nötter eller väl hemma ta tag i städning/matlagning/handling med ny energi.

Jag ska ge det en chans och starta långsamt. Är ni med mig? Någon mer som vill prova?

Nu tar jag helg

Skönt med kortvecka. Lite ledigt igen, det var ju så skönt. Precis som förra veckan tar jag en dag i taget, inga planer men några saker som jag vill göra. Träna Body Pump, gå promenader, träffa vänner, titta på inredning till nya lägenheten. Är du ledig? Vad ska du hitta på?

Träning är lösningen på allt

Trött, orkeslös och less. Ville inte alls träna spinning men hade bokat med en ny kompis så det var bara att gå dit. Vi hann snacka lite skit medan vi värmde upp på cyklarna. Sen körde jag järnet!! 45 svettiga minuter senare var jag nöjd, glad och uppspelt. Sug, trötthet och depp var borta. Träning är verkligen lösningen på allt. Ändå ska det vara så j-a svårt att ta sig iväg, varför?

Att ha en träningskompis är verkligen toppen. Har två nu, en som ofta bangar och en som är ny. Hoppas de kan hålla mig uppe för jag behöver verkligen träningen i mitt liv för att må bra. Och nya skor hade jag också :)

Be om hjälp

Det regnar verkligen ute. Men på insidan är jag varm. Abstinent, stark och varm. Rörd av alla som ställde upp under den tuffa gårdagen. Jag klarar inte att hantera sjukdomen själv, jag behöver hjälp. Att sträcka ut en hand är inte alltid lätt men jag vet också av erfarenhet att det ger mycket att få ge, det kan man tänka på om det känns svårt att be någon om hjälp.

Jag tycker att det är svårt att släppa in människor i mitt innersta. Det har alltid varit jag och mina drömmar. Jag och mina planer. Jag och maten. Jag har alltid klarat mig själv och är ovan att be om hjälp. Att gå med i OA var en ren kapitulering och ett stort rop på hjälp. Det var lätt. Det som kommer efter är svårare. Att be om hjälp varje dag, när det krisar, när jag är osäker och när jag inte vet. Som tur är finns det snälla, kloka och duktiga personer som gått före och som kan leda mig rätt.

Det fina med OA är att jag kan plocka upp telefonen när som helst och slå ett nummer till en okänd människa som är villiga att lyssna på vad jag har att säga. Förutsättningslöst, utan förklaringar och utan krav. Men det är inte alltid som jag vågar ringa någon okänd, det behöver jag öva på. Dock så ringer jag ofta min innersta OA-krets. De som jag känner mig trygg med.

Shirley Clamp – Regn hos mig

Skvallra på sjukdomen

Suget från helvetet kom på besök idag. Redan vid 10-tiden kom tankarna på att sluta tidigt och köpa godis på vägen hem. Planer i mitt huvud på hur jag skulle kunna slappna av med socker. Hade en inbokad lunchprommis med en vän som jag gick på, ville inte, men tänkte på endorfiner och att de kanske skulle hjälpa. Det gjorde det inte.

Efter lunch var tankarna på socker, godis och glass starkare. Jag ville inget annat än att äta. Nu. Ändå sitter jag här nu, sockerfri och abstinent. Hur jag gjorde? Jag skvallrade på sjukdomen. Skickade ett SOS via sms till en OA-vän samtidigt som jag ringde en annan OA-vän. Berättade vad jag planerade och ville göra. Den ena sa "be och lämna över ännu mer. Be!". Den andra hjälpte mig att analysera känslorna och vad som låg bakom suget. Dessa två saker tillsammans tog bort suget och viljan att hetsäta för stunden.

Jag jobbade rätt sent, kom hem och värmde en klar matlåda och nu känns det bra. Men jag släpper inte garden. En vän ska ringa ikväll och checka läget och en annan OA-vän kommer över på lunch imorgon. Nu ska jag gå över till en kompis och hjälpa henne skriva personligt brev. Att göra något för någon annan är en annan bra sak för att hålla sig abstinent.

Aldrig glömma

Twix, dammsugare, Ben&Jerry's Cookie Dough, Ceterrulle, lösgodis, Sias knäckglass med kolasås, varma mackor med ost och skinka, baugett med smör, kokosbollar, bullar, kladdkaka, vetelängd och wienerbröd. Min hetsätningsmat, min tröst, mina vänner och min värsta fiende. Varje dag i flera år. Desperat och hopplös stod jag i kassan på ICA varje dag efter jobbet och skämdes. Tittade inte kassörskan i ögonen och tog helst snabbkassan med självscaning om jag kunde.

Jag såg ingen väg ut och jag ville i ärlighetens namn inte alltid sluta. Det var skönt att fly iväg till sockerland där allt var lull-lull och tryggt. Samtidigt var jag så innerligt trött på alltihopa. På att sätta mitt liv på vänt, att inte kunna ha mina fina kläder, att inte känna mig snygg och att inte ha självförtroende nog att träffa någon att dela mitt liv med. Det blev en ond cirkel. Jag åt för att jag var tjock och var tjock för att jag åt. Till slut sprack bubblan, jag kom till OA och resten vet ni ju.

Det är viktigt att aldrig glömma. Inte hymla med missären som sockerberoende innebär, inte sopa under mattan eller tro att man är frisk. För frisk blir jag aldrig. Det här är en sjukdom som jag kommer att ha hela livet, men jag kan lära mig att leva med den. Leva ett riktigt bra, abstinent liv utan socker och hetsätning.

Glass i stora lass

Idag hade jag sug. Efter jobbet ville jag ha glass. För det var ju så längesen och det är ju så mysigt. En mörk måndag är jag väl värd det? Tankarna kom smygande. Och jag glömde helt av att ringa en vän. Kan låta som Postkodmiljonären men det är verkligen min livlina. Vandrade runt från affär till affär medan jag pratade med mig själv. Ville inte äta socker, det visste jag, men ville ju ha glass. Letade efter Alvestaglass som har en sockerfri (dock sötningsmedel) glass. Den är ju bättre tänkte jag. Men den fanns inte och tur var väl det för sötningsmedel triggar det med.

Tog mig hem med en liten påse nötter (vad är det med mig va?) och det var ju betydligt bättre än allt socker i världen. Har pratat med en OA-vän och min sponsor nu så det känns bättre. Känns som att jag hade en nära-döden-upplevelse faktiskt. Snart två månader sockerfri, inte värt att kliva av nu.

Nötmix á la Minna

Slängde ihop en underbar nötmix av julnötter som ICA sålde ut för halva priset. Hackad mandel, valnöt, hasselnöt och paranöt varvas med solroskärnor, kokos, linfrö och sesamfrö. Sist men inte minst häller jag i riven kokos och blandar runt. Visst kan man rosta blandningen i stekpanna men jag föredrar den naturell.

Jag har nötmixen i min turkiska yoghurt tillsammans med kanel eller bär. Mums!

Tillbaka på jobbet

Efter 11 dagars ledighet är jag nu tillbaka på jobbet. Vi är få här på kontoret och det är rätt lugnt. Dock finns det mycket som ska tas tag i redan första dagen men jag försöker ta det med ro. Ett av mina mål för året är ju att bli fri från prestationsånget och ha roligare på jobbet.

Under de dagar som jag varit ledig har jag inte harmats ett dugg. Det har blivit tydligt att jobbet är den del som jag behöver titta lite extra på och jobba lite extra med för att må ännu bättre. Här ligger roten till mycket stress, oro och krav. Jag vill att det ska vara en plats för inspitation, glädje och lugn. Men det kanske är för mycket begärt?

Maten har jag ingen lust att äta. Igen. Men har fått i mig en liten frukost och hela lunchlådan i alla fall. Bara att kämpa på tills matlusten kommer åter. Funderar på att träna lite och få igång magen på det sättet. Alltid bra för huvudet också att få rensa ut.

Hobby och prioriteringar

Under nyårsmiddagen hade jag en intressant diskussion med några i sällskapet. Vi pratade om hobbies, tid och prioriteringar. Om hur tjejer ofta saknar hobbies och istället fikar, shoppar och tränar på fritiden, medan killar har en "riktig" hobby som en sport, bilar, tävlar eller lär ut sin hobby. Någonstans på vägen tappade vi tjejer vår hobby och började bry oss mer om utseende och killar.

Det behöver inte vara svårt kom vi fram till. Aktivitet istället för stillasittande kafferace. Istället för att ta en fika; gå en promenad, hyr en timme bowling eller badminton, gå och träna tillsammans och snacka sen skit i bastun eller varför inte gå på museum, baka eller prova på en ny aktivitet?

Jag tränar, träffar vänner och familj, gillar inredning och resor men saknar hobby. Så nu vill jag testa nya saker för att hitta min passion. Har tidigare tackat nej till flera fritidserbjudanden men nu blir det stopp på det. Jag ska prova nya saker. Jag har tid över. Jag har nya prioriteringar. Jag vill hitta min passion.

Att berätta för värdinnan om kolhydrater ...

Nyårsmiddagen var i en klass för sig. Godare rätter har jag inte ätit under mina 26 år. Oxfile Angus influget från Nevada, USA, grillat i minusgrader till perfektion, serverat med tre olika såser och en underbar sallad. Innan den en len sparrissoppa toppad med krispig sparris, även den ren perfektion. Maten passade mig perfekt. LCHF rakt igenom, till alla gäster.

De två kockarna äter LCHF och jag hade kollat med min vän värdinnan hur maten skulle fungera för mig innan. Men jag hade inte sagt något till kockarna. Ville inte göra en så stor grej av det hela när jag visste att det skulle bli LCHF-mat. Det är farligt. Insåg alldeles för sent att jag borde sagt till, stått upp för mig själv och min sjukdom. Nu gick det bra, tack vare snälla vänner som åt upp min dessert lite diskret.

Det fanns en kille i sällskapet med flera allergier. Han fick anpassad mat och det kunde jag också ha fått om jag sagt till. Det som inte passade mig var efterrätten, en fryst cheesecake, och den tänkte jag bara strunta i, som jag brukar göra. Men när den väl kom in kände jag mig låst. Fick en bit upplagd och visste hur jag skulle komma undan. Dock vet jag att alla oftast har fullt upp med att äta sin mat och inte tittar på andras talltik. Jag petade lite i kakan, skyfflade runt den och sedan fick min vän ta över min tallrik efter att hon ätit upp sin kaka. Killen med allergier fick bärkompott och det kunde jag också ha fått om jag sagt till.

Lärdom: berätta för värden/värdinnan/kocken om min socker- och kolhydratallergi. Stå upp för mig själv och min sjukdom så att det inte blir några konstigheter vid middagen.

Dagen efter

Det här storslagna "första dagen på resten av mitt liv" infinner sig inte riktigt för mig idag. Jag är trött, sliten och lite disorienterad. Men också glad, nöjd och lugn. Det blev en kväll över förväntan med den godaste maten jag någonsin fått. Fyrverkerier, nya bekantskaper och gamla vänner. Det blev sent och vi hade kul. Lite mer alkohol för mig än vad jag är van vid och det känns idag.

Hur mår du så här första dagen på 2012? Jag tar nytag imorgon, måndag och tillbaka på jobbet efter 10 dagars ledighet.