Vi ska tacka av en kollega som slutar på avdelningen. Med all säkerhet blir det tårta. Och mer där till. Det brukar inte röra mig i ryggen längre. Jag tar min kopp te, deltar i diskussionerna och har trevligt. Säger nej tack och hoppas på att få vara ifred efter det. Ibland får jag det, ibland inte.
Men annat var det i början av min OA-tid. Varje fredag hade jag ont i magen inför fredagsfikat på eftermiddagen. Hela dagen grämde jag mig och ville inte vara med. Jag smög in i fikarummet likt en mus och ville inte att någon skulle fråga mig varför inte jag ville ha. Jag hade ju inte själv accepterat min sjukdom och hade svårt att stå upp för den inför andra. Allt var nytt för mig och jag visste inte vad jag skulle säga. Lyckligtvis fick jag vara ganska ifred och tids nog lärde sig folk att jag inte ville ha. Och med tiden växte mitt självförtroende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar