Ibland blir jag förminskad, förlöjligad och icke betrodd när jag säger att jag är sockerberoende. Att det skulle vara så att jag inte kan sluta äta av en viss produkt bara för att jag tar en smakbit kan för vissa vara helt absurt, det förstår jag. "Handlar det inte trots allt som självdisiplin?", "Om du blir smal kommer inte dina viktdemoner att försvinna?" Nej, är mitt svar. Jag har en kemisk obalans i hjärnan och en beroendesjukdom precis som alkoholisterna har.
Jag har haft jättetur som nästan enbart fått 100 procentigt stöd från min omgivning. Ingen har någonsin sagt till mig "ska du inte ha en bit av kakan" eller "varför äter du inte det där?" sedan jag "kom ut" i mars 2011. De har ställt upp, hjälpt mig så gott de kan och stöttat. Men det är inte alltid de förstår. Och det kan jag vara glad över. För jag önskar ingen detta helvetet som sockerberoende innebär.
Sedan finns det vissa som tvivlar, som tror att jag hittar på när jag berättar om mina orgier och hur mycket socker jag kunde äta. För dem är det helt omöjligt att trycka så mycker socker på en gång och det innebär att de tillhör den grupp som inte har några problem med socker eller andra stimuli (droger, alkohol, shopping, sex m.m.). Medan många av mina vänner kan åtminstånde försöka sätta sig in i min problematik eftersom de själva ibland dricker för mycket, äter för mycket godis och inte kan låta bli en chokladkaka om den ligger hemma i skafferiet. Men om de väl bestämmer sig för att "nej, nu jäklar får det vara nog på osunt levene för ett tag", så kan de hålla sig till det - till skillnad från mig. Jag är helt maktlös inför sockret och maten. Jag är sockerberoende och behöver hjälp.
Denna hjälp har jag fått genom OA. Av de 12 stegen har jag fått livet åter och nu skiter jag i om andra tror på sockerberoende och tvångsmässigt överätande - huvudsaken är att jag har tagit den första steget och erkänt min maktlöshet inför maten och livet. Först då kan jag tillfriskna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar