Ibland önskar jag att jag var med i Biggest Loser och hade en tränare som även var min psykolog och matcoach. Att det inte till bara hänger på mig men så är det. Det är det som jag stoppar i munnen som blir min verklighet, både på vågen, i humöret och för suget. Jag har alltid ett val - att hetsäta eller att avstå. Ingen tvingar mig. De gånger jag faller gör jag det i min ensamhet, helt utan påtryckningar från andra. Bara mina egna demoner som kallar. Jag har en fri vilja, det har gud gett mig och ibland förbannar jag den.
Jag har snart varit sockerfri i tre månader men ändå finns suget, rädslan och det destruktiva runt hörnet och lurar. När jag blir sjuk eller stöter på problem i livet knackar sockermonstret på och vill komma in. Jag tillåter det inte och har fajtats mot både sjukdom, separation, flytt, besvikelser och gottgörelser utan att släppa in Herr Godis och Fröken Glass. Det fanns ett tag när de alltid var välkomna men inte längre. Ändå är det något som gnager inom mig. Som om det kan brista när som helt. Jag vet inte vad det är. Ensamhet kanske. Längtan efter kärlek och att tillhöra. Att kunna släppa taget och lita på att någon tar emot. En stöttepelare.
Jag hoppas att när den här förkylningen är över och jag kan börja träna igen (som jag saknar så!) kommer dessa känslor att försvinna. Om det är något som jag har lärt mig är det att det inte är farligt att känna. Titta på känslorna, erkänn dem och låt det vara okej. Agera inte på dem så går de förr eller senare över. Det är bara känslor och de förändras allt eftersom livet förändras. Känslor, även mörka, är en fin gåva så döda den inte med socker. Med socker dör alla känslor och det är ju skönt ibland men det är inte hållbart. För med full kraft kommer de sen tillbaka. Gånger två.
Jag vill inte ta återfall. Jag vill fortsätta att leva men lever på gränsen. Snälla kom gärna med råd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar