Läste en sån härlig mening igår: När du oroar dig förolämpar du gud. Så sant! Gud har planer och vet allt, jag ser endast en liten del av mitt livspussel och kan därför inte veta vad som är bäst för mig i det långa loppet. Jag tänker att det är lite som om en vän förberett en pick-nick och så säger jag helt plötsligt: "Jag tror inte att du fixar det här. Jag är orolig att du inte har koll på situationen." Precis så är det när vi ber att få lämna över vår dag till gud och sedan tar vi tillbaka den och börjar oroa oss.
Jag lämnar över min dag varje dag men jag oroar mig också. Inte i närheten av hur mycket jag oroade mig förr men lite grann varje dag i alla fall. Kommer jag att träffa en man att leva med? När ska jag nå min målvikt? Är någon arg/sur/irriterad på mig? Kommer jag att klara mina arbetsuppgifter? Vad händer om jag hetsäter igen, kan jag någonsin resa mig igen då? Saker som dessa snurrar i mitt huvud lite då och då och det innebär att jag inte har lämnat över tillräckligt. För alla dessa saker är stora frågor som jag aldrig kan veta svaret på innan de händer. Det är ingen idé att oroa sig. Det gör mer skada än nytta. För alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar