fredag 31 augusti 2012

Själsfränder

Att ha en man att dela livet med har länge varit min dröm. När jag gick igenom de tolv stegen var jag inte redo och ville inte men nu finns det plats i mitt liv. Redo blir man nog aldrig. Efter gårdagens mysiga kväll med mina bästa vänner slog det mig att det finns ett bra citat från Sex and the City som handlar om att vänner kan vara ens själsfränder och killar bara några som vi har roligt med. Livet blir lite lättare då när jag inser att jag redan hittat mina självsfräder :)

 Se här vad jag menar <3

ViPR på SATS

Lovade att återkomma med en rapport om den nya träningsformen ViPR om jag testade igår på SATS. Det var helt galet!! Under en timme hann vi träna kondition, styrka, tävla i lag och två och två. Instruktören var en energiknippe och jag har aldrig svettats så mycket under en klass förr. Har du bara tid för ett träningspass en vecka så ska du välja detta - workout för hela kroppen!

Jag har inte kort på SATS utan på ett annat gym i stan där jag trivs bra. Får se vad jag gör när mitt kort går ut i februari. Tills dess ligger jag lågt och kanske unnar mig en klass där då och då (men det kostar skjortan!). Träning är bra investerade pengar.

Direkt efter passet fyller jag på med proteinpulver jordgubb blandat med vatten och blandsaft. De snabba kolhydraterna i saften gör att kroppen tar upp proteinet snabbare och därmed börjar återhämtningen. Sen hämtade jag om mina bästisar K och B upp sushi och begav oss hem till mig för en riktig tjejkväll. Alltid så mysigt när vi ses alla tre, vilket händer alldeles för sällan. Saknade fina P lite och slog en signal men kom till mobilsvar så släppte det. Kan mer om mer se klart nu att det ska vara roligt att data och att vi inte måste skynda. Sitt lugnt i båten och ro med lust.

Fyllde på med sushi efter träningen!

Galen träning med ViPR! Love it!


torsdag 30 augusti 2012

Blodig seger

En liten personlig seger i går på Blodomloppet för mig - jag sprang 5 km och det har jag inte gjort sedan olyckan. Trots sömnbrist och mycket träning tidigare i veckan trotsade jag blodsmaken och spagettibenen och tog mig i mål. Har aldrig varit så glad över en medalj som då. Den spar vi!

Efter var det picknick med jobbarkompisarna vilket var mysigt. Nöjd och glad cyklade jag hem och tog en dusch. Längesen jag känt mig så lugn inombords och tillfreds. Att utmana sig själv är verkligen guld värt.

Den senaste veckan tror jag att kropp och knopp stängt av för att skydda mig. Det har varit deadlines på tidningen och mycket annat, inte minst med fina P, som tagit fokus och energi från mig. Helt plötsligt blev det bara tomt inombords. Ingen sorg, inga tårar, ingen verklighetsuppfattning. Som om livet var som vanligt. Som ett brev på posten kom det tillbaka i går under loppet. Det var en kilometer kvar och jag var sååå trött. Hängde på de andra och föreställde mig att min lillebror sprang bredvid mig och hejade på. Det gav kraft och när vi passerade det som jag trodde var mål och insåg att de tvar en bit kvar orkade jag inte mer. Stannade till och kände hur tårarna kom. Tröttheten var både psykisk och fysisk. Att jag klarat av att göra tidning mitt i allt och att jag orkar träffa fina P förstår jag inte.

Gick några meter och tog sen upp löpningen enda in i mål. Stolt och glad tog jag emot vatten, banan och medalj. Tårarna låg nära resten av kvällen och det var svårt att sova. Det går inte att fly, hur man än gör, det kommer tillbaka.

onsdag 29 augusti 2012

Inget sug, inget tjafs

Hade som vanligt ingen matlåda och gav mig ut rätt sent för att leta reda på mat på stan. Inte sugen på något. Fick gröt hos fina P imorse och stod mig ovanligt bra på det. Ett misslyckat försök att äta ett ägg på förmiddagsfikat resulterade i ett äpple istället. När det nu var dags för lunch kunde jag lika gärna avstått men gick in på ett café för att se vad som fanns. En grillad chiabatta med kyckling, paprika, mangochutney och ruccola blev det. Tog bort ena brödhalvan och blev lagom mätt.

Vad an detta ointresse för mat? Var kom det ifrån? Det finns andra saker i livet som är viktigare. Kärlek, familj, jobb, vänner, träning, ja liv och död. Mat är inte längre, och ska inte vara, det centrala i mitt liv. Det är energi, njuting och något socialt. Det känns så bra att jag kommit till denna avslappnade inställningen som jag aldrig trodde skulle ske.

Ikväll blir det 5 km Blodomlopp för mig med jobbet, igår 1 km simning med fina P och i förrgår 1 h egentid i form av body pump. Imorgon ska jag och bästisarna prova på nya SATS i stan, ett pass som heter viPR. Mer om det efter morgondagen - nu kör vi uppladdning för löpining. MAT för att orka leva ett aktivt liv!

tisdag 28 augusti 2012

Nya brallor!

Höstens byxor på Lindex för 199 kr, vilket kap. Såna snygga i färg med liten dragkedja här och var som jag i vanliga fall tycker är så snygga på andra men hävdar att jag själv inte kan ha. Ha, nu är det slut på sånt! Jag köpte de rostfärgade/orange och trivs i dem. Övar på att vara nöjd med kroppen.

måndag 27 augusti 2012

Prestationsångest dödar glädje

Borde jobba men klurar. Det råder förbril aktivitet i min hjärna. Hur ska jag bli av med prestationsångesten jag känner när jag är med fina P?! Det är den som dödar all kärlek. Han är bra på att dansa och sjunga, någgot som jag tycker är roligt men som jag inte är så bra på. Jag fryser till is när han vill lära mig några steg eller höra min röst. Ser på honom hur besviken han blir.

Jag vill kunna vara mig själv men allt vad det innebär. Inte föreställa mig eller vara någon annan. Han förtjänar mig och hela mig. Hur gör jag?! Snälla kom med tips!

Jag blir så arg på mig själv för detta. Kan jag prata med honom om det? Kanske är det bara att ta steget och göra som gäller. Sjung för full hals och trampa honom på tårna och skratta när vi danar. Kyss honom med kärlek och inte prestation och älska honom för den han är och inte som min idealbild av oss två.

fredag 24 augusti 2012

Gott att leva

Känner att jag börjar få tillbaka glädjen inför mat. Att den smakar gott och att det är roligt att äta. Fortfarande finns en rädsla för att gå upp i vikt och känna mig pluffsig. Jobbar med den och träningen är en bra ventil. För det ska vara gott att leva. Mat är bränsle för kroppen men också en njutning.

Mat är ett laddat ämne för många och speciellt för oss som har problem med det. Troligen kommer jag alltid att ha en annan syn på mat än andra och säkerligen kommer den att förvärras när det är svåra tider och ångesten är stor. Men att nu börja se mat som något lustfyllt, kravlöst och gott är ett större steg än jag trodde var möjligt. Jag tänker inte på det så mycket. Det ordnar sig alltid är mitt tänkt. Alltid kan jag köpa mellis på en mack/kiosk eller mat på en restaurang eller hos en vän om jag inte har hemma eller med mig. Det är en sådan skön känsla.

Jag försöker välja mat som jag vet är bra för mig. Snabba kolhydrater är inte en sådan sak. En tallrik pasta ute med kollegorna tidigare i veckan fick mig att tveka inför uteluncher men självklart handlar det inte val även här. Jag kan äta allt, men inte alltid. Vill välja det som är bra bränsle för kroppen och som jag orkar leva och träna på. Ofta är det också det som jag tycker är gott.

Att drömma sig till verklighet?

Tänk på ett scenario som du skulle vilja hände. Tänk på hur det skulle gå till, hur du skulle känna just i det ögonblicket och spar det sedan i ditt minne. Ta fram det och känn på känslan och föreställ dig att detta händer. Gör detta flera gånger om dagen. Det kommer att ske. Så fungerar tankens kraft.

Idag drömmer jag mycket om fina P. Hur kära vi är och hur underbart det kommer att vara när vi ses på söndag. Hur han tittar på mig med kärlek i blicken och hur han håller om mig. Får mig att känna mig trygg och älskad. Jag kan känna hur det känns just i denna stund och då blir det verklighet. Det som jag sänder ut till universum.

Jag ser också framför mig hur jag vill leva mitt liv. En dröm om en hälsosam person som vågar älska och som inte ställer för höga krav på sig själv eller sin omgivning. En glad tjej med några sorger i bagaget men som ändå ser positivt på framtiden. Henne vill jag vara och jag jobbar för att komma dit: gör träning och hälsosam (och ibland ohälsosam ;)) mat till en naturlig del av vardagen, släpper in fina P och låter kärleken slå rot, gör mitt bäst på jobbet men inser att jobbet inte är allt här i livet samt hittar varje dag nya saker hos mig själv att älska och blir sakta men säkert mer nöjd med mig själv.

Det är inte lätt alla gånger att våga drömma om en ljus framtid. Speciellt när livet har varit svårt den senaste månaden med lillebrors död. I veckan var det en månad sedan han dog. Den natten sa jag det till fina P när han höll om mig. Efter en stund av tystnad sa han: "Då var det en månad sedan vi träffades också". För så var det, när lillebror dog, nästan i samma stund, vände jag mig mot en underbar man i baren och sa hej.

torsdag 23 augusti 2012

Efterskalv

Har sedan olyckan för fyra veckor sedan varit väldigt trött och en heldag på jobbet har varit en omöjlighet. Nu börjar det bli bättre och jag har så smått återgått till heltid. Jag har en tidning att göra och en deadline att hålla så det finns inte så många alternativ. Urnsättning, sorgeprocess och tårar blandas denna vecka med ledartext att skriva, texter att korra och bilder att begära in. Livet är upp och ner. Så kastar vi in lite fjärilar i magen också eftersom jag under en stor del av dagen tänker på fina P.

Den omedelbara tröttheten jag kände direkt efter olyckan har ersatts med en mer morlande trötthet som kommer över mig när saker och ting blir övermäktiga eller påfresningarna för stora. Jag klarar inte motgångar, då kommer tårar och apati. Idag är det sockervadd i mitt huvud och jag sitter nu med en kopp kaffe framför datorn och vill mest gå hem. Utåt ser jag ut precis som vanligt men på insidan blir jag aldrig densamma. Svårt för kollegorna att förstå varför jag inte orkar städa eller laga mat, jobba lika hårt som dem eller hänga med på after work.

Jag tror att jag är inne i ett litet efterskalv. När begravning, urnsättning, tackkort och bilder är avklarade går luften lite ur en. Det kommer efteråt. Till råga på allt så har jag mens och jag tror att det är den som spökar i dag och gör att känslorna förstärks ännu mer. Så frågan är: ska jag vara hemma och mysa med mig själv ikväll eller ta mig iväg till ett body pump-pass på gymmet klockan sju?

måndag 20 augusti 2012

Lärdomar från OA användbara nu

På min promenad till jobbet bad jag min version av tredjestegsbönen. Den satt långt inne eftersom det var längesen men så kom den till mig:

"Gud, jag lägger mitt liv i dina händer och litar på att du gör det som är bäst för mig. Låt mig vara mjuk inför ödet och livets outgrundliga vägar. Befria mig från mina svårigheter så att jag kan visa andra att kärleken, gemenskapen och den högre makten är det rätta sättet att leva. Ske din vilja, inte min."

En liten del av OA kommer alltid leva inom mig och jag är tacksam för alla lärdomar jag fått. Tycker fortfarande att alla människor skulle må bra av att gå igenom ett tolvstegsprogram. Glad att jag fått chansen även om det nu ligger bakom mig. I svåra tider som dessa finns bra erfarenheter att plocka fram.

Ett sista farväl

Försökte jobba några timmar på morgonen men det var en smärre katastrof. Tårarna forsade och jag kunde inte koncentrera mig. Satt med på avdelningsmötet och gick sen hem. Har suttit på min uteplats med en cigg och en cappucino sedan dess.

På eftermiddagen urnsätter vi lillebror i grannstaden. Det blev helt plötsligt så verkligt. Han dog verkligen. Han kommer inte tillbaka. Någonsin.

Hittills har sorgen varit en separat del av mitt liv men ju längre tiden går desto mer sammanflätas den med mig. Att jag ska vara den där spralliga och glada tjejen igen känns som en omöjlighet. Just nu finns hon inte. Idag tar vi ett sista farväl och får en grav att gå till i framtiden. Kanske ger det lite ro i själen.

Varför är det så svårt att älska?

Varför är något av det finaste som finns också det svåraste? Att hitta någon att älska och som älskar en tillbaka verkar vara en omöjlighet. Så många bitar som ska passa, så många känslor som ska stämma. Är av den tron att kärlek ska vara enkelt och om det inte är det är det inte rätt. Vad tror ni? Behöver höra andras åsikter.

Lördagens middag och mys med P utvecklade sig till ett dygn av mys, gos, sex, glasspromenad, matlagning, tv-tittande och sol på balkongen. Åkte hem sent igår kväll. Med en orolig känsla i magen. Varför? Det kan jag inte sätta fingret på. Kanske är det inte rätt denna gång heller. Något som ska finnas där finns inte där eller så går det för fort. Känslorna, som är lite upp och ner nu med tanke på lillebror, hänger inte med.

Helt plötsligt fann jag mig laga söndagsmiddag medan han fixade med tv:n. Som om vi var sambos fast det var tredje daten. All magi var borta och jag ville bara lägga benen på ryggen och dra. Vilket jag också gjorde efter vi ätit klart. Alla stora frågor kom så snabbt: Är han the one? Hur skulle vårt liv se ut? Passar vi ihop? Kan jag göra honom lycklig, och han mig? Allt det stora alldeles för fort.

Min glöd slocknade och elden som brann är idag stilla. Kvar finns bara en tomhet fast det borde vara tvärtom. Tror att han känner detsamma men det kan jag ju såklart inte veta.

torsdag 16 augusti 2012

Äter upp mig

Idag är jag ledsen och nere. Det drog igång redan igår. Kan inte säga vad det är som gör att jag tänker på döden och lillebror mer vissa dagar och mindre andra. Det bara är så. Ibland är det glada minnen och ibland, som idag, en stor sorg.

Nu är det extra viktigt att äta bra. Gick en PW på 40 raska minuter imorse och ska följa med en vän på mitt älskade body pump-pass i eftermiddag. Det ger energi med träning men det kräver att jag laddar upp ordentligt.

Frukost
1 skiva danskt rågbröd (från lokala bageriet) med smör, skinka och gurka. En tallrik med kesella, blåbär, hallon, gojibär och linfrö. 2 multivitamintabletter.

Mellis 1
En banan.

Lunch
Spagetti och köttfärssås. Två morötter.

Mellis 2
Kesella, kanel, gojibär, en halv banan och linfrö. Kaffe!!

Efter träning
Proteinshake med en skvätt saft i för maximal återhämtning.

Middag
Samma som lunch.

Kvällsgotti
En kompis kommer över med en GI-äppelkaka. Vad andra människor kallar GI kan vara lite olika men jag bryr mig inte, äter ju allt.

onsdag 15 augusti 2012

Igen!

Extra viktigt med mys och skämma bort mig själv nu när jag är känslig och ledsen. Men med bra råvaror! Favorit i repris!

söndag 12 augusti 2012

Back to normal

Sakta men säkert närmar jag mig mitt gamla jag. Släktlunch med massa tårar följdes av ett av mina älskade body pump-pass. Hade bokat upp två vänner för att stänga flyktvägarna. Var tvungen att gå dit. Att jag gick var viktigare än hur det gick. Sen gick det bättre än väntat. Träningen är en stor del av mitt liv i vanliga fall så det är ett viktigt steg att komma tillbaka till det.

På vägen hem köpte jag bästa snabbmaten till middag; grillad kyckling. Och en Ben&Jerry Cookie Dough. Mitt bästa mys.


Vill hem

Igår blev det kräftor med familjen. Hade ställt in mig på en trevlig kväll (om än lite låg fortf.) men stämningen var allt annat än god. Sur bror, förnekande mamma och ledsen styvpappa. Denna mix gick inte ihop och de få ord som utbyttes dem emellan var inte trevliga. Jag som är för psykologer och all hjälp som finns att få tycker de borde söka hjälp. Inte minst för att min styvpappa försökte prata skit om resten av familjen med mig, det är inte okej. Det för han göra med sina vänner eller en psykolog som kan ge honom lite tips och konstruktiv kritik.

Ville mest bara åka hem men samvetet sa nej. Vill finnas här för familjen och de tycker det är så kul när jag är här. Kräftorna smakade iaf gott och efter att sura bror gått från bordet var stämningen ganska god.

Nu har jag precis ätit frukost och ska snart bege mig hem. Måste ta hand om mig själv också.

Smakade macaron för första gången på min date i fredags. Gott!
Åt kräftor med familjen. Alltid lika gott. Till det kantarellpaj, sallad och baugette.

lördag 11 augusti 2012

OMG! Favvosnack!

Har äntligen köpt hem ekologiskt jordnötsmör, endast jordnötter och salt. Provade det idag mellan bananskivor och pudrade sen över lite kakao. Explosion av smaker i munnen. Bräckte med några bitar för att bli nöjd. Mums!

På tur står att göra nyttiga snickerskakor med mörk choklad, jordnötsmör och hackade jordnötter. Vill också prova ha i en sked i havregrynsgröten. Eller i smoothies. Eller till smörstekta kaneläpplen. Ja nu hör ju, bara att inskaffa!



fredag 10 augusti 2012

Att hjälpa sig själv

Har börjat gå till en psykolog efter olyckan för att prata av mig och inte hamna i tokiga mönster som är dåliga för mig. Andra gången igår med henne. Känner att jag har vänner och familj runt om mig just nu och att det egentligen inte finns ett så stort behov av att prata med någon professoinell men tar chansen när jag får den av jobbet.

Jag kan tycka att hon pratar lite för mycket för att vara psykolog. Min föreställning är att jag ska prata och hon ska valla mig i rätt riktning så att jag själv kommer på svaren. Jag är inte intresserad av att hon ska tala om för mig vad som är rätt och fel utan bara hjälpa mig att hjälpa mig själv. Kan inte låta bli att jämföra med min sponsor i OA som under vår tid tillsammans var världens bästa samtalspartner. Hon var aldrig dömande, sa aldrig till mig vad jag skulle göra utan lyssnade lyhört in mig och när hon kände att jag var redo eller behövde en spark i baken kunde hon komma med ett förslag. Annars så lyssnade hon mest och ställde de rätta frågorna som fick mig att tänka i nya banor och få aha-upplevelser. Så vill jag att det ska vara hos psykologen också.

Igår när hon pratade och jag lyssnade så slog det mig vad som är orsaken till att min grundtrygghet rubbats. Att jag har svårt att sova, är rädd och orolig. Jag tror att det ska hända igen! Den natten då min bror dog hade jag haft grillfest hemma hos mig och efter det begav vi oss ner på stan för att dansa. Redan i baren träffade jag en underbar kille som jag dansade med hela kvällen och hade väldigt mycket skoj med. Vid stängning tog han mitt nummer och gav mig en kyss innan jag cyklade hem. En perfekt kväll vändes till en fruktansvärd natt när min styvpappa ringer mig när jag sitter på cyklen hem. "En olycka har hänt med lillebror, du måste komma upp till akuten på en gång", säger han och jag kastar cykeln och tar en taxi. Väl framme kunde jag inte ens föreställa mig det som de säger till mig, att han är död.

I mitt undermedvetna går jag fortfarande och tror att telefonen ska ringa och jag ska få dåliga nyheter igen. Jag litar inte på världen mer. Kan inte vara glad för då kommer något att hända. Kan inte slappna av och sova i fall någon behöver mig. Det som är en chans på miljonen tror jag ska hända igen. Det faktum att man ofta är över 80 år när man dör har för mig ersatts med en föreställning om att vem som helst, när som helst kan ryckas ifrån mig. Jag är konstant ororlig. Bara att inse detta har gjort att jag nu kan jobba med mina nya mentala modeller och se den i ljuset för att kunna förändra dem.

I natt sov jag som en liten gris. Är inte tillbaka i mitt vanliga medvetslösa sovande men på god väg.

tisdag 7 augusti 2012

Ett nytt litet liv

I min vissna rabatt har en liten vilsen tomatplanta slagit rot. Som en symbolisk liten handling. Hoppas den överlever vintern. Tips?


Dagens lunch med kollegorna

Att laga mat har inte varit någon prioritet för mig. Jag har ingen lust eller inspiration helt enkelt nu. Och när jag inte äter på en matplan så kan jag ju äta allt och behöver inte planera eller laga själv om jag inte vill. Därför äter jag ute med kollegorna på lunchen, i alla fall ett mål mat fixat.

Efter bara två dagar av lunchande ute känner jag hur dåligt jag mår av maten som slevas upp som dagens lunch. Den är inte bra för mig. Den energi som jag får av matlådan uteblir och istället infinner sig klump i halsen och en pluffsighet i kroppen. Känns som om maten fortfarande sitter kvar i strupen. Konstigt.

Så kanske kan jag ta mig i kragen i kväll eller i morgon och göra ett jättelass av spagetti och köttfärssås så att det finns till matlåda. Trots att jag nu har valet att äta precis vad jag vill är längtan efter bra mat större än sugen efter onyttig mat.

Dagens lunch: kyckling, potatis, sås och så valde jag en skål med grillade rotsaker också. 

Att vara både stark och svag

Jag känner mig som två personer. Den ena som har en stor sorg, är skör och vill krypa under täcket och inte gå upp. Den andra som har framtidsplaner och vill leva, träna och vara social. Just nu pågår en kamp mellan dessa två. Om dagen är jag stark och något så när stabil. På kvällen och natten är jag liten, skör och ledsen.

Detta påverkar ju så klart min matsituation. Ingen dag är särskilt bra. Antingen äter jag på tok för lite och har ingen lust eller sug alls efter mat och socker. Andra dagen vill jag sätta i mig allt möjligt och det slutar ofta med att jag äter glass och godis i soffan på kvällen för att döva sorg, ensamhet och rädsla. Ett beprövat sätt som jag vet funkar kortsiktigt. Det är så klart inte bra alls att jag faller tillbaka i gamla mönster men i detta nu är det inte mitt stora problem.

Jag har under detta år lärt mig att jag använder socker för att döva och fly. Jag är inte sockerberoende och när jag mår bra kan jag äta en bit tårta eller en chokladbit utan att vilja ha mer. Det är två skilda saker, det som jag förr kallade sug och det som jag nu vet är ett dåligt sätt att använda socker på. I svåra stunder som dessa äter jag för att döva och det är inte bra men det finns värre sätt att hantera det hela på - att dricka, skära sig själv eller ta droger är värre.

Jag längtar så klart till den dagen då jag kan sluta hetsäta för att klara kvällen. Den dagen kommer, det vet jag. Snart.

måndag 6 augusti 2012

Närproducerat

Älskar närproducerad och ekologisk mat. Eftersom jag har bott mycket hos familjen de senaste veckorna har jag haft chansen att smita över till min bonusfarmor och plocka godsaker till middagen direkt från landet. Rödbetor, potatis, sallad, dill och morötter. Underbart. Jag vill också odla!

Middag direkt från grönsakslandet. Mums!


Längtar efter träningen

Känslan av att vara helt utmattad. Nöjd och svettig. Ha mål och kämpa. Jag längtar efter träningen. Den som får mig att må så bra och som har varit min stöttepelare i mitt tillfrisknande. Men jag orkar inte. Kroppen har inte energi över. Är helt slut.

Började jobba idag. Tog mig osminkad till jobbet med målet att läsa lite mail. Stannade till halv två för att sen gå hem och däcka på soffan. Ändå nöjd med min första dag. Imorgon kör jag igen. Inte alls som mig själv men ändå ett steg på vägen.

Det är lite skönt att komma tillbaka till vardagen. Vill att allt ska vara som förr men inget kommer någonsin att bli det. Vill ha energi till träning, roligheter och jobb. Det kommer. Bara inte nu. Tror att det handlar mycket om första steget. Igår kändes det omöjligt att orka med jobbet men idag gick det ganska bra. Att gå en power walk finns inte på kartan men om jag får sällskap på vägen tror jag att det går. Det leder kanske till att jag vågar mig till gymmet. Ett steg i taget.



söndag 5 augusti 2012

Livet efter

Jag förstår inte hur jag ska kunna gå tillbaka till jobbet. Att hantera så triviala problem, lyssna på folk som gnäller över småsaker och stressa upp mig för ingenting. Det känns oviktigt och jag undrar om jag någonsin kommer finna glädje i mitt jobb igen?

Blir förbannad på människor som gnäller och tycker synd om sig själva. De inser inte hur bra de har det. Jag vill bara skaka om dem. Kommer jag någonsin orka lyssna på människors vardagsbekymmer igen?

Motivationen till att träna och bli stark finns inte där längre. Att spendera tid på gymmet framför vänner och familj känns fel. Tycker mer om min kropp nu än förr. Accepterar den och ger den mat utan att fundera så mycket. Mamma sa alltid att lillebror var "född nöjd". Kan jag få ärva en del av den egenskapen? Då skulle livet bli så mycket lättare.

Imorgon är det tänkt att jag ska jobba. Vill inte, orkar inte men tänker att det blir bara värre att skjuta upp det. Går dit osminkad och läser lite mail. Det får räcka så första dagen. På torsdag ska jag till terapeuten igen.

Köpte en ny ring. "Follow your heart".

torsdag 2 augusti 2012

Personen bakom texten

Vi matas dagligen med mediernas rubriker och läser ofta artiklarna utan att ifrågasätta om texten är korrekt. Detsamma gäller mig, trots att jag har en journalistisk utbildning. Det finns helt enkelt inte tid och energi att ifrågasätta allt här i världen, då skulle vi inte göra annat. Men nu när de skriver om olyckan som dödade min bror är situationen en helt annan. Jag mår illa av att läsa hur folk "uttalar sig" och kommer med "sanningen". Det kommer polisen med i sin rapport, inte journalister som intervjuar personer som fortfarande är i chock.

När man känner personen bakom text och bild blir man berörd på ett annat sätt. Till och med arg blir jag. På att det som en person upplever som sant blir sant för alla. På hur medierna pressar fram scoop från människor som fortfarande ligger på sjukhus på grund av sina skador. På att min bror inte får berätta sin historia.

Pratade med en vän idag som mist sin pappa. Hon varnade för att det kommer en "arg fas". Då man är förbannad på alla som klagar över världsliga saker och som inte uppskattar att de lever. När man är irriterad på alla som tror att de vet hur du känner och som vill jämföra sorg. När man bara vill vara ifred. Ser inte fram emot den fasen men sorgeprocessen måste nog ha sin gång. Just nu är jag nog kvar i chock-fasen. Små små fragment letar sig fram i mitt medvetande om hur livet kommer att bli nu, men fullt ut kan jag inte greppa det - det skulle göra för ont och få mig att bryta ihop totalt. Min kropp skyddar mig.

Imorgon kl.13 ska jag träffa terapeuten på företagshälsovården. Får se hur det känns.

Vi flaggade på halvstång för lillebror dagen efter olyckan.

I sorgens land

Ännu en dag som passerar. Det kallas semester men jag beter mig mer som en sjukskriven person. Sover oroligt, känner mig otrygg hemma, äter dåligt, vankar fram och tillbaka utan planer. Ibland ringer en vän eller mamma, jag har till och med varit och besökt vänner och då och då tar jag bilen till familjen och sörjer. Men jag orkar inte med deras sorg hela tiden. Det är som att den äter upp mig inifrån. Jag tar på mig allt deras lidande tills jag nästan spricker. Mitt medberoende kom tillbaka med full kraft när min lillebror dog.

Min chef har gett mig ett nummer till företagshälsovården. En terapeut att prata med. Det är nog bra. Att få hjälp att reda ut tankar och känslor. Vilka är mina och inte. Skulden och det dåliga samvetet jag känner av att vara vid liv men inte han. Att jag inte var en tillräckligt bra storasyster. Att jag kunde gjort mycket bättre. Oron som värker. Att inte känna mig trygg hemma är svårt. Jag ska prata med henne.

När mamma ringer är jag på gränsen till ett nervsammanbrott. Sluter mig och förmår mig inte att prata med henne. Det gör för ont. Vet inte hur jag ska uttrycka den enorma börda som jag bär. Så jag är tyst och kort. Självklart ger det mig dåligt samvete efteråt. Känner min instängd i min egen kropp. Som en levande död.

Tackar min tid i OA och min tro för att jag ändå kan hantera detta hyfsat. Tror att lillebror är på en bättre plats och jag är inte arg. En rad små händelser ledde fram till det fruktansvärda. Ödet, Gud eller slumpen – alla i familjen tror olika. Hur det egentligen är vet vi människor på jorden inte. Men lillebror vet nu vad som föregår på andra sidan.

Tack för alla fina kommentarer och att ni tänker på oss i denna svåra tid. Det värmer <3