Har börjat gå till en psykolog efter olyckan för att prata av mig och inte hamna i tokiga mönster som är dåliga för mig. Andra gången igår med henne. Känner att jag har vänner och familj runt om mig just nu och att det egentligen inte finns ett så stort behov av att prata med någon professoinell men tar chansen när jag får den av jobbet.
Jag kan tycka att hon pratar lite för mycket för att vara psykolog. Min föreställning är att jag ska prata och hon ska valla mig i rätt riktning så att jag själv kommer på svaren. Jag är inte intresserad av att hon ska tala om för mig vad som är rätt och fel utan bara hjälpa mig att hjälpa mig själv. Kan inte låta bli att jämföra med min sponsor i OA som under vår tid tillsammans var världens bästa samtalspartner. Hon var aldrig dömande, sa aldrig till mig vad jag skulle göra utan lyssnade lyhört in mig och när hon kände att jag var redo eller behövde en spark i baken kunde hon komma med ett förslag. Annars så lyssnade hon mest och ställde de rätta frågorna som fick mig att tänka i nya banor och få aha-upplevelser. Så vill jag att det ska vara hos psykologen också.
Igår när hon pratade och jag lyssnade så slog det mig vad som är orsaken till att min grundtrygghet rubbats. Att jag har svårt att sova, är rädd och orolig. Jag tror att det ska hända igen! Den natten då min bror dog hade jag haft grillfest hemma hos mig och efter det begav vi oss ner på stan för att dansa. Redan i baren träffade jag en underbar kille som jag dansade med hela kvällen och hade väldigt mycket skoj med. Vid stängning tog han mitt nummer och gav mig en kyss innan jag cyklade hem. En perfekt kväll vändes till en fruktansvärd natt när min styvpappa ringer mig när jag sitter på cyklen hem. "En olycka har hänt med lillebror, du måste komma upp till akuten på en gång", säger han och jag kastar cykeln och tar en taxi. Väl framme kunde jag inte ens föreställa mig det som de säger till mig, att han är död.
I mitt undermedvetna går jag fortfarande och tror att telefonen ska ringa och jag ska få dåliga nyheter igen. Jag litar inte på världen mer. Kan inte vara glad för då kommer något att hända. Kan inte slappna av och sova i fall någon behöver mig. Det som är en chans på miljonen tror jag ska hända igen. Det faktum att man ofta är över 80 år när man dör har för mig ersatts med en föreställning om att vem som helst, när som helst kan ryckas ifrån mig. Jag är konstant ororlig. Bara att inse detta har gjort att jag nu kan jobba med mina nya mentala modeller och se den i ljuset för att kunna förändra dem.
I natt sov jag som en liten gris. Är inte tillbaka i mitt vanliga medvetslösa sovande men på god väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar