torsdag 30 augusti 2012

Blodig seger

En liten personlig seger i går på Blodomloppet för mig - jag sprang 5 km och det har jag inte gjort sedan olyckan. Trots sömnbrist och mycket träning tidigare i veckan trotsade jag blodsmaken och spagettibenen och tog mig i mål. Har aldrig varit så glad över en medalj som då. Den spar vi!

Efter var det picknick med jobbarkompisarna vilket var mysigt. Nöjd och glad cyklade jag hem och tog en dusch. Längesen jag känt mig så lugn inombords och tillfreds. Att utmana sig själv är verkligen guld värt.

Den senaste veckan tror jag att kropp och knopp stängt av för att skydda mig. Det har varit deadlines på tidningen och mycket annat, inte minst med fina P, som tagit fokus och energi från mig. Helt plötsligt blev det bara tomt inombords. Ingen sorg, inga tårar, ingen verklighetsuppfattning. Som om livet var som vanligt. Som ett brev på posten kom det tillbaka i går under loppet. Det var en kilometer kvar och jag var sååå trött. Hängde på de andra och föreställde mig att min lillebror sprang bredvid mig och hejade på. Det gav kraft och när vi passerade det som jag trodde var mål och insåg att de tvar en bit kvar orkade jag inte mer. Stannade till och kände hur tårarna kom. Tröttheten var både psykisk och fysisk. Att jag klarat av att göra tidning mitt i allt och att jag orkar träffa fina P förstår jag inte.

Gick några meter och tog sen upp löpningen enda in i mål. Stolt och glad tog jag emot vatten, banan och medalj. Tårarna låg nära resten av kvällen och det var svårt att sova. Det går inte att fly, hur man än gör, det kommer tillbaka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar