I sorgens land

Ännu en dag som passerar. Det kallas semester men jag beter mig mer som en sjukskriven person. Sover oroligt, känner mig otrygg hemma, äter dåligt, vankar fram och tillbaka utan planer. Ibland ringer en vän eller mamma, jag har till och med varit och besökt vänner och då och då tar jag bilen till familjen och sörjer. Men jag orkar inte med deras sorg hela tiden. Det är som att den äter upp mig inifrån. Jag tar på mig allt deras lidande tills jag nästan spricker. Mitt medberoende kom tillbaka med full kraft när min lillebror dog.

Min chef har gett mig ett nummer till företagshälsovården. En terapeut att prata med. Det är nog bra. Att få hjälp att reda ut tankar och känslor. Vilka är mina och inte. Skulden och det dåliga samvetet jag känner av att vara vid liv men inte han. Att jag inte var en tillräckligt bra storasyster. Att jag kunde gjort mycket bättre. Oron som värker. Att inte känna mig trygg hemma är svårt. Jag ska prata med henne.

När mamma ringer är jag på gränsen till ett nervsammanbrott. Sluter mig och förmår mig inte att prata med henne. Det gör för ont. Vet inte hur jag ska uttrycka den enorma börda som jag bär. Så jag är tyst och kort. Självklart ger det mig dåligt samvete efteråt. Känner min instängd i min egen kropp. Som en levande död.

Tackar min tid i OA och min tro för att jag ändå kan hantera detta hyfsat. Tror att lillebror är på en bättre plats och jag är inte arg. En rad små händelser ledde fram till det fruktansvärda. Ödet, Gud eller slumpen – alla i familjen tror olika. Hur det egentligen är vet vi människor på jorden inte. Men lillebror vet nu vad som föregår på andra sidan.

Tack för alla fina kommentarer och att ni tänker på oss i denna svåra tid. Det värmer <3