fredag 23 november 2012

Dagens sanning?

"Women fall in love with what they hear. Men fall in love with what they see. That's why women wear make up and men lie."

onsdag 21 november 2012

Det bästa sättet

När min kille vill fria till mig någon gång i framtiden har jag det bästa tipset till honom.

torsdag 15 november 2012

Min inspirationsbild

Nu när jag har glasögon vill jag inte bara se nördig ut. Hittade denna bild som inspiration till fest outfit. Snygg va?

Njut medan du kan

Sitter på jobbet och funderar på att gå hem. Ta bilen tillbaka in till stan och gå en promenad. Ta vara på den soliga dagen när den är här. Det gör jag aldrig. Jag jobbar flitigt på tills mörkret faller. Som om det fanns hundra morgondagar. Det har jag ju lärt mig att det inte finns.

Känner mig så skyldig när jag går hem tidigt. Som att det är fel och att jag inte gör ett bra jobb. Men jag jobbar också kvällar ibland och lägger in mer energi än jag måste, det får inte glömmas. Så vad tror ni om att jag stämplar ut om en timme?

måndag 12 november 2012

söndag 11 november 2012

Det går framåt

Det slog mig just att jag inte gråtit på flera dagar och har ett annat lugn över mig när det kommer till lillebror. Jag säger inte att det på något sätt gått över eller att sorgen bleknar men vi börjar nu efter fyra månader lära oss att leva med vår sorg och trauma lite bättre. Jag märkte det även när jag var hos mamma igår. Något har förändrats även där hemma.

Att få en sådan chock som vi fick den 21 juli önskar jag ingen. Att ställas inför den sorgen är svårt att föreställa sig och jag har förlorat nära vänner på vägen. Livet har inte varit barmhärtigt men samtidigt är det kanske inte det som det går ut på. Jag har också fått uppleva så mycket kärlek, stöd, mänsklighet och värme. De som jag inte räknat med fanns där och de som jag trodde skulle ge mig det största stödet gjorde det inte. Det gör ont men i kris kommer sanningen fram. "I nöd och lust" gäller även i vänskap.

Dalarna kommer att fortsätta komma, men kanske inte lika ofta eller djupa. Det säger i alla fall de som vet. Jag hoppas att det är sant. Fått lite hopp om livet igen och det har inget med nya H att göra utan det handlar om min relation med mig själv. Igår kväll, en lördag, var jag ensam hemma och kollade på tv och åt godis. Jag läste Se&Hör och somnade i soffan. Riktig slappis. Men åh så skönt det var att få 10 timmars sömn och vakna utvilad.

Sedan olyckan i somras har jag inte klarat av att vara hemma en lördag själv. Ibörjan klarade jag inte ens en timme på egen hand och hade vänner som sov här hela tiden. Allt eftersom har jag byggt på detta och nu haft ett par fredagar i soffan på egen hand. Matlagning har inte lockat hittills men igår handlade jag en stor frukost till idag och såg fram emot att äta den. Juice, te, valnötsbröd med skinka/paprika, ägg/kaviar. Supergott! Även matlusten kommer sakta tillbaka.

En sak som en vän berättade från sin egen sorgeperiod var att hon höll sig frisk under den värsta sorgeperioden. Trors snoriga ungar och hostiga vänner blev hon inte smittad. Teorin om att kroppen slår ifrån sig sjuka eftersom den har fullt upp med att hantera sorgen kände jag igen. Ingen i min familj (som annars är kontstant förkylda och sjuka, jämt!!) har varit det minsta sjuk sedan den 21 juli. Vad jag vill säga är att jag denna vecka har fått munsår (virusinfektion) och flera stora finnar. Visst det känns inte alls kul nu när jag träffar nya H men samtidigt kanske det är ett friskhetstecken? Att kroppen lämnat det värsta bakom sig? Bara en teori.

fredag 9 november 2012

Jag bara rullar fram!

Supergod lunch med tillhörande kladdkaka och grädde till efterrätt. Två timmar senare bjuder chefen på fika. OMG! Med detta vill jag bara säga: jag väljer att se det som uppladdning för morgondagens body pump-pass och inte som frossa. Inställning, gott folk. Inställning. (Och jäst mage ;))


Chefen bjöd på smarrig tårta på fredagsfikat!

Inlägg 800: Matstatus

När jag satt ensam och förtvivlad hemma i min lägenhet i juni förra året såg jag ingen utväg från hetsätningen. Den hade ett starkt grepp om mig och att leva utan socker såg ut att vara den enda utvägen. Jag kastade iväg mitt första blogginlägg i den domän som jag hade funderat på länge, Steg för steg. Min vandring i 12stegsprogrammet. Det var en förtvivlad och låg Minna som skrev om sockrets käftar och livets djupa dalar.

Nu 799 inlägg senare ser situationen annorlunda ut. Jag tränar (ca 4 ggr veckan) och äter "normalt" (det jag vill ha men tänker ändå på att ge kroppen näring och bra bränsle). De två komponenterna har varit grundläggande för att jag ska bryta mitt mönster med hetsätning. Att inte ha förbud och att få endorfiner genom träning samtidigt som den gör att jag kan vara mindre strikt med maten för viktens skull.

Men vägen har, som ni vet, inte alls varit rak. Jag har snubblat, famlat i mörker och varit nära på att ge upp. Gått igenom de 12 stegen och kommit ut på andra sidan. Det kan låta underligt men en dag i mars kom det bara till mig: jag ska sluta äta på matplan och äta som andra. Och sen den dagen har jag gjort det. Ibörjan var det svårt eftersom det var så mycket som var förbjudet och annorlunda mot hur jag levt de senaste åren. Sen kom det allt mer naturligt. Nu finns ingen annan väg. Jag njuter i fulla drag av att inte behöva planera maten i förväg, vara annorlunda när jag åker bort eller behöva tacka nej till saker för att maten inte passar.

Jag hade aldrig kunnat klara detta om det inte vore för min abstinens, min sponsor och de 12 stegen. Då hade jag inte varit mogen. När tiden var inne kände jag det och har inte tittat tillbaka sen dess. Vill inte längre ha något med OA att göra men är glad och stolt över att ha gått i den skolan. Nu ser jag framåt mot ett nytt liv: familjelivet och tvåsamheten. Det är min nya utmaning.

Jag lever så här när det kommer till socker: i veckorna, speciellt de dagar jag tränar, vill jag inte äta socker utan bara bra mat som ger energi och ork. Det händer att jag tar en bulle eller kaka när det bjuds på någon fika i veckan men annars försöker jag att spara gottit till helgen, ofta fredag eller söndag, beroende på planer. Sen kommer det måndagar, tisdagar eller onsdagar då jag faller dit. Ensamhetern kräver sockerchock och jag ger efter för en påse godis som triggar illamående eller alldeles för mycket glass som får mig att ånga. Men jag reser mig, tar mig till gymmet och fortsätter framåt. Så ser det ut och så kommer det inte alltid se ut. Precis som det inte gjorde det förr. Allt förändras hela tiden och jag är lugn i det.

tisdag 6 november 2012

Testar: Crossfit

Ja jag är bekväm och enkelspårig av mig, även när det gäller träning. Håller mig helst på mitt gym eller min löprunda. Idag hängde jag med två vänner på crossfit. En halvtimmes kräkvarning med en PT. Jag gillar att träna i fred men visst är detta effektivare.

Sex stationer à la 45 sekunder, vila en minut och sen köra igen. Sex nya stationer à la 45 sekunder, vila en minut mellan varven. Klart! OMG! Under tiden står en PT och skriker på dig och tar tid. Träningsvärk imorgon :)

Bloggar numera från denna fining

söndag 4 november 2012

Hos familjen på allahelgona

Ligger i soffan hos familjen och är mätt. God pizza och fika finns i magen. Dagen har gått i lillebrors tecken. Gudstjänst, besök vid graven, fika hos oss efteråt och nu bara mys. Ville inte åka hem så jag stannar. Helt slut efter dagens gråt och minnen. Skönt på samma gång eftersom här behöver jag inte vara "normal" och hålla skenet uppe.

Kvällen hos en vän i Sundbyberg igår bjöd på ännu mer mat. Hon hade caterat och det var kanon! Italiensk buffé med efterrätt och allt. Innan bjöds vi på snittar och bubbel. Till maten fick alla ett läppglans! Bra tips till er :)


Vaniljpannacotta till efterrätt.
Frukosten dagen efter.
Alla fick ett läppglans vid bordet.

Italiensk buffé caterad.

Snittar till förrätt med bubbel

fredag 2 november 2012

Kvällen är räddad

Ingen som ville gå med rastlösa Minna på after work så blev därför glad över brevbärarens leverans - bra bok och blommor från en vän :)