söndag 11 november 2012

Det går framåt

Det slog mig just att jag inte gråtit på flera dagar och har ett annat lugn över mig när det kommer till lillebror. Jag säger inte att det på något sätt gått över eller att sorgen bleknar men vi börjar nu efter fyra månader lära oss att leva med vår sorg och trauma lite bättre. Jag märkte det även när jag var hos mamma igår. Något har förändrats även där hemma.

Att få en sådan chock som vi fick den 21 juli önskar jag ingen. Att ställas inför den sorgen är svårt att föreställa sig och jag har förlorat nära vänner på vägen. Livet har inte varit barmhärtigt men samtidigt är det kanske inte det som det går ut på. Jag har också fått uppleva så mycket kärlek, stöd, mänsklighet och värme. De som jag inte räknat med fanns där och de som jag trodde skulle ge mig det största stödet gjorde det inte. Det gör ont men i kris kommer sanningen fram. "I nöd och lust" gäller även i vänskap.

Dalarna kommer att fortsätta komma, men kanske inte lika ofta eller djupa. Det säger i alla fall de som vet. Jag hoppas att det är sant. Fått lite hopp om livet igen och det har inget med nya H att göra utan det handlar om min relation med mig själv. Igår kväll, en lördag, var jag ensam hemma och kollade på tv och åt godis. Jag läste Se&Hör och somnade i soffan. Riktig slappis. Men åh så skönt det var att få 10 timmars sömn och vakna utvilad.

Sedan olyckan i somras har jag inte klarat av att vara hemma en lördag själv. Ibörjan klarade jag inte ens en timme på egen hand och hade vänner som sov här hela tiden. Allt eftersom har jag byggt på detta och nu haft ett par fredagar i soffan på egen hand. Matlagning har inte lockat hittills men igår handlade jag en stor frukost till idag och såg fram emot att äta den. Juice, te, valnötsbröd med skinka/paprika, ägg/kaviar. Supergott! Även matlusten kommer sakta tillbaka.

En sak som en vän berättade från sin egen sorgeperiod var att hon höll sig frisk under den värsta sorgeperioden. Trors snoriga ungar och hostiga vänner blev hon inte smittad. Teorin om att kroppen slår ifrån sig sjuka eftersom den har fullt upp med att hantera sorgen kände jag igen. Ingen i min familj (som annars är kontstant förkylda och sjuka, jämt!!) har varit det minsta sjuk sedan den 21 juli. Vad jag vill säga är att jag denna vecka har fått munsår (virusinfektion) och flera stora finnar. Visst det känns inte alls kul nu när jag träffar nya H men samtidigt kanske det är ett friskhetstecken? Att kroppen lämnat det värsta bakom sig? Bara en teori.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar