När jag satt ensam och förtvivlad hemma i min lägenhet i juni förra året såg jag ingen utväg från hetsätningen. Den hade ett starkt grepp om mig och att leva utan socker såg ut att vara den enda utvägen. Jag kastade iväg mitt första blogginlägg i den domän som jag hade funderat på länge, Steg för steg. Min vandring i 12stegsprogrammet. Det var en förtvivlad och låg Minna som skrev om sockrets käftar och livets djupa dalar.
Nu 799 inlägg senare ser situationen annorlunda ut. Jag tränar (ca 4 ggr veckan) och äter "normalt" (det jag vill ha men tänker ändå på att ge kroppen näring och bra bränsle). De två komponenterna har varit grundläggande för att jag ska bryta mitt mönster med hetsätning. Att inte ha förbud och att få endorfiner genom träning samtidigt som den gör att jag kan vara mindre strikt med maten för viktens skull.
Men vägen har, som ni vet, inte alls varit rak. Jag har snubblat, famlat i mörker och varit nära på att ge upp. Gått igenom de 12 stegen och kommit ut på andra sidan. Det kan låta underligt men en dag i mars kom det bara till mig: jag ska sluta äta på matplan och äta som andra. Och sen den dagen har jag gjort det. Ibörjan var det svårt eftersom det var så mycket som var förbjudet och annorlunda mot hur jag levt de senaste åren. Sen kom det allt mer naturligt. Nu finns ingen annan väg. Jag njuter i fulla drag av att inte behöva planera maten i förväg, vara annorlunda när jag åker bort eller behöva tacka nej till saker för att maten inte passar.
Jag hade aldrig kunnat klara detta om det inte vore för min abstinens, min sponsor och de 12 stegen. Då hade jag inte varit mogen. När tiden var inne kände jag det och har inte tittat tillbaka sen dess. Vill inte längre ha något med OA att göra men är glad och stolt över att ha gått i den skolan. Nu ser jag framåt mot ett nytt liv: familjelivet och tvåsamheten. Det är min nya utmaning.
Jag lever så här när det kommer till socker: i veckorna, speciellt de dagar jag tränar, vill jag inte äta socker utan bara bra mat som ger energi och ork. Det händer att jag tar en bulle eller kaka när det bjuds på någon fika i veckan men annars försöker jag att spara gottit till helgen, ofta fredag eller söndag, beroende på planer. Sen kommer det måndagar, tisdagar eller onsdagar då jag faller dit. Ensamhetern kräver sockerchock och jag ger efter för en påse godis som triggar illamående eller alldeles för mycket glass som får mig att ånga. Men jag reser mig, tar mig till gymmet och fortsätter framåt. Så ser det ut och så kommer det inte alltid se ut. Precis som det inte gjorde det förr. Allt förändras hela tiden och jag är lugn i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar