Perfektion och rädsla

Rädsla och krav på perfektion är två faror för vårt förhållande. Att jag inte kan låta saker vara som de är. Att jag vill förbättra och förnya kan förstöra mer än vad det ger. Försöker att inte tänka så långt fram, att inte stressa men det är svårt när allt jag vill är att vara med söta D varje sekund.

Just nu undrar jag över hur länge vi kommer att leva på vårt rosa lilla moln där vi är så nykära. Kanske ska man inte fundera över sånt men det gör jag för jag vill att det ska hålla även efter nyförälskelsen. För livet.

Ska sluta fundera så mycket och leva i nuet. Går hem tidigt för att ta en prommis med söta D i vårsolen. På med termobrallor och kanske göra en matsäck?

Rättar mig efter mina förutsättningar

När jag lunkade till jobbet med min onda rygg i morse slog det mig: jag har en klen kropp. Jag är ingen klen person men jag har en klen persons fysik. Hade tiderna varit annorlunda hade jag säkerligen gallrats ut av det naturliga systemet. Nu finns det hjälpmedel, medicin och doktorer som kan hjälpa till.

Jag har aldrig brutit något eller legat på sjukhus. Jag har däremot hela tiden dragits med mindre åkommor som inte riktigt vill ge med sig. Ömmande benhinnor, krossade hälkuddar, känningar i knä, ont i ryggen och ont i fötterna. Lägg sedan till kraftig acne (tack och lov för Roaccutan!), mensverk från helvetet, svullen mage och överkänslighet för socker. Plussa på en ätstörning och dåligt självförtroende så har ni min bakgrund.

Jag har jobbat med mig själv i ätstörningsterapi, OA, stärkt kroppen med mycket träning och utbildat mig och fått ett bra jobb. Jag har tagit viktiga steg på vägen och äntligen träffat mannen jag vill leva med. Hans stöd och min fortsatta strävan efter att vara nöjd med den jag är och det jag gör för mig framåt. Så helt nattsvart är det inte. Det är inte det jag säger.

Vad jag säger är att jag måste börja leva efter mina förutsättningar, inte efter andra personers. Om jag nu har en svagare fysik som gör att min kropp lättare drar till sig skador och ett psyke som förvisso arbetats upp men som fortfarande är skört i vissa lägen (med pappa, när jag ska prova nya saker, min kroppsuppfattning, bland annat) måste jag anpassa mig efter det. Rätta mig efter mina förutsättningar. Något jag borde gjort för längesen men det är aldrig för sent.

Jag ska:

Få ett träningsupplägg för gymmet av min kiropraktor.

Träna funktionella pass med träning som fokuserar på bålstabilitet och rygg.

Alltid stretcha!

Alltid köpa sköna och fotriktiga skor.

Äta regelbundet och sova mina 8 timmar.

Undvika socker på vardagarna. Det får mig i obalans.

Köpa kläder som passar min kroppstyp och som är smickrande för mig.

Sluta jämföra mig med andra – att ha en fyllig rumpa och korta ben är kanske inte ideal men just mina är fina :)

Orkar inte älska så intensivt

Jag gör allt jag gör helhjärtat. Att älska någon när jag väl kommit till den punkten är inget undantag. Jag älskar så intensivt att jag inte vill göra nåt annat. Det paralyserar mig. Jag är halv när vi är i från varandra.

Jobbet, vänner och träning blir lidande. Det är okej för ett tag, det vet jag, men när jag knappt kan fungera är det inte okej. Idag ska jag jobba, träffa mina bästisar och troligen inte söta D. Pga min rygg kan vi inte sova tillsammans så tiden minskas drastiskt då. Men men så får det vara tills den blir bra. En sak i taget.

Kärleken är som en drog. Efter någon dag utan blir jag mer normal och mindre känslig. Det ger mig kickar, precis som sockret. Igår var vi båda trötta och hade inte så våldsamt mycket att säga varandra. För första gången brusade jag inte upp inombords och tvivlade på oss. Det är så livet är. Kvällen innan hade vi en av de bästa kvällarna nånsin. Jag vill inte lämna utan stanna och vara med på redan som kallas resten av vårt liv.

Inget särskilt, men ändå så speciellt

Jag har inget särskilt att rapportera. Fortfarande ingen träning resulterar i att jag äter socker lite när och hur jag vill, vilket självklart inte är bra. Längtar till mina rutiner igen men det är bra att länkta och sakna också - innan jag skadade ryggen uppskattade jag inte träningen och behövde en paus. Jag jobbar lite halvhjärtat och försöker att få tiden att bli fyra så att min söta D slutar jobbet. Då smiter även jag hem och vi ska ta en tur till shoppingcentret utanför stan och handla det sista till vår Åre-resa nästa vecka. Underställ och strumpor till mig och hjälm till honom. Vår vanliga romantiska Ikea-middag med köttbullar lär utebli eftersom Ikea slutat servera köttbullar men nåt annat hittar vi säkert.

Att vara med min prins just nu är det jag vill mest av allt. Hur blev det så? Jag som var lite tveksam till oss i början, undrade om det skulle hålla och om jag kunde se bortom mina "krav" och förutfattade meningar. Jag är så innerligt glad och tacksam  att jag gjorde det, valde att prova mina vingar och se att de bär mig. Jag lär mig mycket om mig själv varje dag med söta D. Att utvecklas tillsammans är nytt för mig, tidigare har mina killar mer varit en belastning som jag måste se efter och planera in. Nu är vår tvåsamhet så fin och varm.

Rädslan finns så klart där. Vi pratade om det igår. Vad händer när den nykära perioden är över? Vad kommer vi att se och uppskatta då? Har vi några gemensamma intressen och vad vill vi lägga tid och pengar på? D sa åt mig att inte oroa mig och jag inser att han har rätt. Man kan inte säkra upp allt och en sån sak som kärlek och känslor går inte att försäkra. Det blir som  det är menat. En dag i taget och just nu är varje dag med honom underbar.

Knäckt, kär och hoppfull

Tog en akuttid hos kiropraktorn i förmiddags och konstaterade ryggskott, om än ett mindre. Knäcktes och fick en ny tid på onsdag. Tack vare att jag tränar så mycket har förslitningsskador av kontorsjobb tagit lång tid på sig att visa sig men sitter man still, fel och mycket så kommer de förr eller senare. Nu gäller det att anpassa träningen efter mitt liv - ska få ett gympass av kiropraktorn att träna efter och det gör jag så gärna i tillägg med mina pass. Har ju ett nytt kort på SATS som jag längtar efter att få använda.

För några veckor sen ville jag inte träna mer. Jag ville bara vara med söta D. Det vill jag jag fortfarande, vi är kärare än någonsin och det känns bara bättre och bättre för var dag som går.

Ont i ryggen

Ännu en underbar helg med söta D har passerat. Det är så härligt att spendea helgerna med honom och jag vill inte att den ska ta slut. Ett moln på vår himmel dock: mitt ryggont. Det blir värre och värre och jag vet inte vad jag ska göra.

Det började förra helgen med att det högg till och sen kom en strålande smärta på höger långsida som gjorde ont när jag andades tungt, belastade eller bara satt. Så på måndagen blev det lite bättre och på tisdagen tyckte jag att jag var bra. Onsdag, torsdag förvärrades det och på fredagen eskalerade det igen. Lördag och söndag liten förbättring. Nu molnande värk i hela ländryggen och hopplöshetskänsla. Att det alltid ska vara nåt. Visst det är litet jämfört med allt annat som hänt sen i somras men vad jag menar är att jag inte vill vara gnällig inför söta D men svårt när jag har ont.

Snälla, någon som har tips på vad jag ska ta mig till med ryggen?!

Behöver min medicin

Att vara med söta D och leva vårt liv tillsammans tar allt mer fokus. Jag vill inget hellre och ser möjligheter som jag inte gjort förr. Han stöttar mig i allt jag vill göra och tror på mig. Det är en underbar känsla. Jag i min tur tror på honom och vet att han kan göra allt han tar sig för. Det är med vingliga ben och ett starkt hjärta som jag går mot tvåsamheten. Att klara mig själv sitter så djupt att jag ibland stöter bort honom. Då ger han mig tid och uttrymme - vilken kille!

Det som går mindre bra nu är maten. Eller snarare sockret. Utan min träning kan jag inte hantera det, så är det. Träningen håller demonerna, hormonerna och hopplösheten borta. När jag tränar får jag så mycket glädje tillbaka och när jag vilar från träningen i en vecka blir jag som förbytt. Kan inte stå emot socker, är sur och irriterad och blir rädd för allt. Med träningen känner jag att jag klarar allt. Jag vet att min kropp håller för utmaningar och att det inte gör nåt om jag äter nåt sött och gott - det tar jag hand om dagen efter på träningen och behöver inte noja. Utan träningen är jag tillbaka i en ond cirkel med hetsätning, skam, dåligt samvete och rädsla. Sitter just nu och trycker i mig två kexchoklad som jag köpt till mig och D när vi ska till Åre om två veckor. Illa.

Har i alla fall bokat in ett träningspass klockan 16 idag på min nya anläggning SATS. Det har blivit lite tokigt eftersom att jag är på ett nytt ställe och inte känner trygghet heller. Att ta sig dit blir ännu svårare då. Nu ska i alla fall en kompis följa med, vilket är skönt. Nya byxorna har jag också med i väskan - kanonsnygga från Better Bodies! Hur det kommer att kännas i magen efter lunch, två kexchoklad och fredagsfika vet jag dock inte.. Dumma mig!

Här om kvällen åt jag så mycket choklad att jag fick gå upp mitt i natten och gå på toa för magen gjorde så ont. Då blev jag rädd. Lovade mig själv att inte göra så mer och nu sitter jag här i alla fall. Under mina år som ätstörd har jag lärt mig att bestraffning (banta, överträna), hot och skrämseltaktik inte fungerar. Det som funkar är balans, att göra maten till en icke-fråga och att leva så "normalt" som möjligt. Träna, äta, umgås är mitt recept. Nu har träningen blivit lidande och då ser vi vad som händer. Den är min medicin och jag behöver ta min medicin för att vara frisk.

De senaste dagarna i bilder

Nykär som jag är försvinner jag ibland från jordens yta. Helgen var ingen undantag men vi hann umgås med mina vänner över middag och charader samt träffa mina föräldrar på en fika ialla fall. Annars sitter jag och söta D ihop. I natt sover jag själv för första gången på fem nätter. Konstigt. Men också lite skönt att ha en egokväll. De tvivel jag kände i slutet av förra veckan är som bortblåsta. Socker och stress är verkligen mina största fiender. De får mig att stänga av och stänga in mig. Usch!

Att flytta fokus från mig själv en stund fick mig att vakna upp och inse vad jag har och vad jag faktiskt vill ha. Om och om igen överraskar han mig och gör mig bara lyckligare och lyckligare för var dag. Jag hoppas innerligt att jag kan göra detsamma för honom trots mitt mörker, mina tvivel och min oro.

Söta D har badkar vilket jag uppskattar!

Vi gjorde med gemensamma krafter en supersmarrig äppelpaj att bjuda mina föräldrar på. Glass till det!

Det har blivit mycket choklad på sistone...

På helgen älskar jag min prins lite extra. Då kan jag släppa alla måsten på att vara karriärkvinna, vän, dotter, träningsfreak och mattant. Och bara få vara kär och galen.

Vann lite pengar på Triss men på de två lotter jag plockade ut fanns det inga pengar att hämta. "Du får skrapa i tv", säger söta D. Vi fortsätter att försöka vinna men är mest glada att vi har varandra :)

Det här med tvåsamhet är inte alltid lätt men jag försöker lära mig att vi är två nu. Det känns både skönt och skrämmande :)

Bytt träningscenter idag! SATS here I come! Nya brallor står på listan nu :p

Nära till allt

Det är så skönt att bo nära jobbet när planer ändras. Nu körde jag hem bilen på lunchen (700 m) som jag hade med mig från söta D imorse. Medan jag var hemma packade jag träningsväska och bredde en macka så att jag kan gå och träna med Linda efter jobbet.

Snabba ryck blir det. Efter kvällens booty express har jag en halvtimme på mig att fräscha till mig innan jag ska vara på bio med en gäng tjejer. Som sagt skönt att bo i stan, nära allt. Blir till att sova själv i natt. Måste tanka bra sömn och det gör jag inte när vi sover två i en 120 cm säng.

Sugen på allt!

Just nu är jag sugen på allt! Herregud vad är det med mig?! Lite kvar av halsontet, mens på g och svårt att komma igång på jobbet är nog faktorerna som gör att jag mest vill gå hem och äta lösgodis. Sen det faktum att jag saknar söta D något så fruktansvärt just nu också! Som jag skrev tidigare, egentid gör susen ;)

Efter jobbet blir det body pump och D tränar innebandy - sen får vi ses!! Förhoppningsvis går mitt sugen efter sötsaker över när jag får pussas och kramas. Som jag skrivit om förrut är det mina olika beroenden som kan ersätta varandra.

Egentid gör susen

Halsen känns bättre och även så relationen med söta D. En egenkväll hemma gjorde susen. Städade, renbäddade, åt glass, kollade tv, målade tånaglarna och läste lite bok. Inga måsten, bara jag. Det var för längesen.

Jag måste få ladda om för att kunna vara mitt fantastiska jag. Det går inte att bara köra på hela tiden och förvänta sig att kropp och humör ska hänga med.

För mig stämmer verkligen uttrycket: "Släpp någon fri och de kommer tillbaka till dig." Jag känner så mycket mer kärlek för söta D nu när jag fått ta hand om mig själv också. Att han låter mig ha min egentid betyder mycket och han växer i mina ögon.

Mamma har köpt denna bok till mig. Peak, peak..

Blev förvisso Sia-glass igår men Ben&Jerry's är alltid favoriten.

Det förflutna kommer ikapp

Jag har inte sagt nåt till söta D om OA eller mina problem med ätstörningar. Det hör till det förflutna men samtidigt vet jag att jag fortfarande påverkas av det. Som här om dagen sa jag att jag kände mig lite pluffsig. Söt som han är skojade han om att sätta mig på diet och frågade om jag ville köpa en sallad till lunch. Inte kan han veta vilka tankegångar som drar igång i mitt huvud av en sån kommentar. Eller som igår när jag sa att jag vill fortsätta att träna mycket trots att vi ses. Då sa han att vi nog ska se till att hålla mig igång. Direkt kopplar hjärnan: "tycker han att jag är tjock?".

Det kan ju så kart vara bra för honom att känna till detta samtidigt som det är skönt att få vara "normal" med maten. Förr eller senare kommer det upp. Men inte än.

Jag vet att han älskar min kropp och att han kommer att bli väldigt förvånad när jag berättar detta. Det blir alla. Ingen tror att jag tycker illa om min kropp eller att jag har problem med mat. "Den sista jag trodde det om", "Du som alltid utstrålar sån säkerhet", "Du som alltid trivs bra naken" eller "Du som äter allt". Ja,  jo men det är inte för inte det kallas mitt livs hemlighet. I och med OA blev jag så öppen med mina problem men nu lever jag som "vanligt" och tänker inte på det så ofta själv heller.

Jag har hittat en medelväg som funkar. Det skulle kunna bli bättre dock. Att inte träna mer än 2 ggr/veckan ger mig ångest och att äta socker/onyttigt i veckorna likaså. Så ska det inte vara men jag har kommit en bra bit på vägen och kan numera ta en chokladbit och inte hela asken, behöver inte äta på alla känslor och kan dessutom äta kolhydrater utan att få "sug". Sug är något som inte existerar som något negativt för mig längre. Är jag sugen så äter jag det eller låter bli. Det är en icke-fråga.

Knivar i halsen

Paniken har lagt sig lite idag. Tror att svaret är egentid när det blir för mycket. Söta D är också duktig på att ta ner mig på jorden och inse att städning och sånt inte är så viktigt om vi bara har varandra.

Istället har jag gått och fått ont i halsen. En vän ringde och väckte mig i natt för att fråga om skjuts till Arlanda i snöovädret men jag avböjde snällt. När jag skulle somna om kände jag av öron/hals men tänkte att det berodde på trötthet. Nu blir det bara värre och värre... All denna kollektivtrafik igår haha. Inte bra.

Om jag känner mig själv rätt kommer det att bli tidig hemgång och soffhäng med glass ikväll. Hur jag gör med min andra hälft vet jag inte än.

Panik i vardagen

Jag har levt ensam så länge. Klarat mig själv och gått min egen väg. Nu är vi helt plötsligt två. Det har gått fort men känns så bra! Helgen tillsammans med söta D var den bästa någonsin. Att sitta ihop i över 48 timmar är bara mysigt. Förr kräktes jag på någon som stannade mer än ett dygn.

Så kom paniken nyss. Jag har jobbat på annan ort idag, rest med tågbyten och pressat schema. Presterat och är nu toktrött. Leverpastejsmackor och te i soffan är allt jag orkar med medan tvättmaskin och diskmaskin tuffar på i bakgrunden. Så kommer söta D över strax.

Paniken kommer krypandes. Vardagen gör sig påmind. Lägenheten behöver städas och kylen fyllas. Jag skönhetsfixas och kläderna strykas. Sånt som fått stått tillbaka för kvällar av mys stirrar mig nu i ansiktet och jag undrar hur ekvationen går ihop. Två lägenheter, två jobb och två liv som ska stråla samman, fortfarande på dygnets 24 timmar.

Jag hoppas verkligen att hans mysiga famn kan få mig att glömma paniken och stressen som kommer krypandes.