Jag har inte sagt nåt till söta D om OA eller mina problem med ätstörningar. Det hör till det förflutna men samtidigt vet jag att jag fortfarande påverkas av det. Som här om dagen sa jag att jag kände mig lite pluffsig. Söt som han är skojade han om att sätta mig på diet och frågade om jag ville köpa en sallad till lunch. Inte kan han veta vilka tankegångar som drar igång i mitt huvud av en sån kommentar. Eller som igår när jag sa att jag vill fortsätta att träna mycket trots att vi ses. Då sa han att vi nog ska se till att hålla mig igång. Direkt kopplar hjärnan: "tycker han att jag är tjock?".
Det kan ju så kart vara bra för honom att känna till detta samtidigt som det är skönt att få vara "normal" med maten. Förr eller senare kommer det upp. Men inte än.
Jag vet att han älskar min kropp och att han kommer att bli väldigt förvånad när jag berättar detta. Det blir alla. Ingen tror att jag tycker illa om min kropp eller att jag har problem med mat. "Den sista jag trodde det om", "Du som alltid utstrålar sån säkerhet", "Du som alltid trivs bra naken" eller "Du som äter allt". Ja, jo men det är inte för inte det kallas mitt livs hemlighet. I och med OA blev jag så öppen med mina problem men nu lever jag som "vanligt" och tänker inte på det så ofta själv heller.
Jag har hittat en medelväg som funkar. Det skulle kunna bli bättre dock. Att inte träna mer än 2 ggr/veckan ger mig ångest och att äta socker/onyttigt i veckorna likaså. Så ska det inte vara men jag har kommit en bra bit på vägen och kan numera ta en chokladbit och inte hela asken, behöver inte äta på alla känslor och kan dessutom äta kolhydrater utan att få "sug". Sug är något som inte existerar som något negativt för mig längre. Är jag sugen så äter jag det eller låter bli. Det är en icke-fråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar