Jobbet, vänner och träning blir lidande. Det är okej för ett tag, det vet jag, men när jag knappt kan fungera är det inte okej. Idag ska jag jobba, träffa mina bästisar och troligen inte söta D. Pga min rygg kan vi inte sova tillsammans så tiden minskas drastiskt då. Men men så får det vara tills den blir bra. En sak i taget.
Kärleken är som en drog. Efter någon dag utan blir jag mer normal och mindre känslig. Det ger mig kickar, precis som sockret. Igår var vi båda trötta och hade inte så våldsamt mycket att säga varandra. För första gången brusade jag inte upp inombords och tvivlade på oss. Det är så livet är. Kvällen innan hade vi en av de bästa kvällarna nånsin. Jag vill inte lämna utan stanna och vara med på redan som kallas resten av vårt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar