fredag 22 februari 2013

Behöver min medicin

Att vara med söta D och leva vårt liv tillsammans tar allt mer fokus. Jag vill inget hellre och ser möjligheter som jag inte gjort förr. Han stöttar mig i allt jag vill göra och tror på mig. Det är en underbar känsla. Jag i min tur tror på honom och vet att han kan göra allt han tar sig för. Det är med vingliga ben och ett starkt hjärta som jag går mot tvåsamheten. Att klara mig själv sitter så djupt att jag ibland stöter bort honom. Då ger han mig tid och uttrymme - vilken kille!

Det som går mindre bra nu är maten. Eller snarare sockret. Utan min träning kan jag inte hantera det, så är det. Träningen håller demonerna, hormonerna och hopplösheten borta. När jag tränar får jag så mycket glädje tillbaka och när jag vilar från träningen i en vecka blir jag som förbytt. Kan inte stå emot socker, är sur och irriterad och blir rädd för allt. Med träningen känner jag att jag klarar allt. Jag vet att min kropp håller för utmaningar och att det inte gör nåt om jag äter nåt sött och gott - det tar jag hand om dagen efter på träningen och behöver inte noja. Utan träningen är jag tillbaka i en ond cirkel med hetsätning, skam, dåligt samvete och rädsla. Sitter just nu och trycker i mig två kexchoklad som jag köpt till mig och D när vi ska till Åre om två veckor. Illa.

Har i alla fall bokat in ett träningspass klockan 16 idag på min nya anläggning SATS. Det har blivit lite tokigt eftersom att jag är på ett nytt ställe och inte känner trygghet heller. Att ta sig dit blir ännu svårare då. Nu ska i alla fall en kompis följa med, vilket är skönt. Nya byxorna har jag också med i väskan - kanonsnygga från Better Bodies! Hur det kommer att kännas i magen efter lunch, två kexchoklad och fredagsfika vet jag dock inte.. Dumma mig!

Här om kvällen åt jag så mycket choklad att jag fick gå upp mitt i natten och gå på toa för magen gjorde så ont. Då blev jag rädd. Lovade mig själv att inte göra så mer och nu sitter jag här i alla fall. Under mina år som ätstörd har jag lärt mig att bestraffning (banta, överträna), hot och skrämseltaktik inte fungerar. Det som funkar är balans, att göra maten till en icke-fråga och att leva så "normalt" som möjligt. Träna, äta, umgås är mitt recept. Nu har träningen blivit lidande och då ser vi vad som händer. Den är min medicin och jag behöver ta min medicin för att vara frisk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar