Jag har varit arg, irriterad och rent av förbannad de senaste dagarna. Främst på grund av att jag är sjuk och förkylningen inte verkar ge med sig, men också för att livet snurrar fort i allmänhet och jag sover dåligt i synnerhet. Jag slår på mig själv och rent av straffar mig själv. Så som jag beter mig mot mig själv skulle jag aldrig göra mot någon annan. Skälla på mig för att jag inte blir frisk, ställa högra krav på mig själv trots att jag är sjuk och äta för mycket mat i ren trots.
Så om man skrapar lite på ytan finns en massa andra känslor och framför allt rädslor där. Att inte duga, inte bli älskad eller misslyckas. Mindervärdeskomplex och ynklighet. Viljan att vara behövd och erkänna att jag behöver andra. Kärlek att ge och öppna sår efter misslyckade kärleksförsök. Jag vet aldrig vem som kommer att trycka på knappen som gör att dammluckorna öppnas och jag får redan på vad jag egentligen känner, det kan vara vem eller vad som helst. Igår kväll var det när min styvpappa sa "ta hand om dig nu" som min ilska försvann och underläppen började darra.
Vaknade arg imorse. För att jag inte sovit och för att jag snorar. Åt mindre till frukost än jag borde. Som straff? Gick till jobbet och tyckte att hela världen var skit. Tänk att det kan gå bakåt så kraftigt. Jag som tycker att jag fått bra rutiner, koll på känslor och gör framsteg slängs plötsligt ett halvår bak i tiden på grund av virus och sömnbrist. Människan är bra känslig.
Lyckligtvis kommer även sömnlösa nätter och förkylning och går. Livet kommer att gå vidare och jag kommer att bli gladare. Tills dess hoppas jag bara att jag inte kommer att falla för frestelsen att döva med socker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar