Det regnar verkligen ute. Men på insidan är jag varm. Abstinent, stark och varm. Rörd av alla som ställde upp under den tuffa gårdagen. Jag klarar inte att hantera sjukdomen själv, jag behöver hjälp. Att sträcka ut en hand är inte alltid lätt men jag vet också av erfarenhet att det ger mycket att få ge, det kan man tänka på om det känns svårt att be någon om hjälp.
Jag tycker att det är svårt att släppa in människor i mitt innersta. Det har alltid varit jag och mina drömmar. Jag och mina planer. Jag och maten. Jag har alltid klarat mig själv och är ovan att be om hjälp. Att gå med i OA var en ren kapitulering och ett stort rop på hjälp. Det var lätt. Det som kommer efter är svårare. Att be om hjälp varje dag, när det krisar, när jag är osäker och när jag inte vet. Som tur är finns det snälla, kloka och duktiga personer som gått före och som kan leda mig rätt.
Det fina med OA är att jag kan plocka upp telefonen när som helst och slå ett nummer till en okänd människa som är villiga att lyssna på vad jag har att säga. Förutsättningslöst, utan förklaringar och utan krav. Men det är inte alltid som jag vågar ringa någon okänd, det behöver jag öva på. Dock så ringer jag ofta min innersta OA-krets. De som jag känner mig trygg med.
Shirley Clamp – Regn hos mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar