Faller handlöst

Det sägs att vår sjukdom är progressiv. Det betyder att fast vi inte missbrukar socker så fortsätter sjukdomen att utvecklas och nästa gång vi faller, faller vi än mer handlöst. Jag vet att så är fallet nu.

Jag är på en mörkare plats nu än för drygt tre månader sedan då jag senast hade en hetsätningsattack. Jag satt hemma i soffan i början av mars och visste inte hur jag skulle ta mig ur detta mörker som fångat mig. Jag ringde till OA (Anonyma Överätare) och fick hjälp. Tre fina abstinenta månader flög förbi med sponsor, matplan och hopp om framtiden. Under dessa månader när jag jobbade i 12-stegsprogrammet, tillfrisknade, lärde mig hur jag ska äta och sakta började leva mitt liv igen – ja då fortsatte sjukdomen att utvecklas i min skugga och bara väntade på att få slå till igen.

Min störta fara har varit att inte kunna leva ett socialt liv i och med att jag fått hjälp och nu äter på en matplan, inte dricker alkohol och sliter upp mina rädslor och aggressioner med gräsrötterna. Jag vill vara normal, som ”alla andra” har jag sagt om och om igen och tyckt synd om mig. Ofta tar jag på mig offerkoftan och minns inte hur eländigt livet var innan OA.

Jag tror att det var detta som fick mig att falla. Sjukdomen övertalade mig att jag faktiskt var normal och kunde unna mig en bytta glass om jag ville. Och sen sluta och återgå till matplanen. Minsann. Bli normal och inte behöva planera så inför varje social händelse. Vad hände då? Det motsatta. Jag kunde inte sluta efter en bytta glass och har nu suttit inne i lägenheten och hetsätit med telefonen avstängd hela helgen – inte vidare socialt va?

Mörkret är totalt och jag faller handlöst. Lugnet i själen är förrädiskt, försvinner och ersätts med ångest så fort sockret klingar av. Det verkliga lugn som kom med självutveckling och abstinent mat är som bortblåst. Jag hoppas kunna ta mig in på den rätta vägen imorgon. Idag är jag fortfarande svag …  

I min mage tyvärr ...