Sedan jag "kom ut" för snart fyra månader sedan och gick med i OA har mina vänner och min familj varit så förstående och tolerant. Jag har fått stöd, kärlek och pepping. Inte en enda gång har någon sagt "men du kan väl bara ta en godis" eller "varför ska inte du ha, vad är det för trams". Vad jag har hört från andra OA-vänner är omgivningen inte alltid så tolerant och kärleksfull och jag känner mig därför extra tacksam för allt stöd från de som egentligen inte har en aning om vad jag som sockerberoende kämpar mot men som väljer att stå vid min sida när jag hittat en metod som jag hoppas ska få mig att bli bättre.
Det finns bara en person som inte visat sig vara förstående. Han uppträder nonchalant och hamnar i försvarsställning för sitt sockerbruk när jag säger att jag inte kan äta det eller frågar om vad det blir för mat när jag ska komma över osv. Denna någon är min pappa. Det gör så ont att han inte vill ta till sig att jag mår dåligt över socker och hittat någon som fungerar för mig. Istället inleder han ofta mitt besök med ett "här ta lite kladdkaka" fast han vet att jag inte mår bra av det. Det gör mig ledsen.
Snart är det min födelsedag och pappa och hans familj ska bjuda över mig på middag. Jag ringde nyss för att höra mig för om maten. Fick ett trött och rebelliskt svar i ansiktet, han ville provocera. Jag som alltid har mål i mun och som folk ofta lyssnar till och kallar klok blev fyra år igen och kunde inte försvara mig. Sa inget och så la vi på. Jag lät honom behandla mig illa och sen grät jag 10 min medan jag lagade mat. Inte ok.
Min plan är att hålla ett litet "tal" under middagen där jag förklarar hur det ligger till med mina matproblem en gång för alla - från början till slut. Jag har inte varit så öppen med pappa och hans familj och det kan vara en orsak till okunskapen och otoleransen men det är fortfarande inte okej att han får mig att må dåligt. Speciellt inte på min födelsedag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar