tisdag 15 november 2011

Vad som händer i hjärnan när jag äter socker

Jag reagerar inte som andra. I min hjärna händer det andra saker när jag äter socker och kolhydrater. Jag blir lugn, avslappnad och mår prima. Äter jag lite till blir jag hög, får storhetsvansinne och äter jag ytterligare lite till mår jag illa, blir svullen om magen och det värsta av allt jag kan ändå inte sluta.

Vanliga människor kan äta socker med måtta. Visst ibland trycker de en hel påse godis och mår illa efteråt. Då undviker de godis en tid framöver eftersom det gav dem obehag. För oss är det tvärtom. Jag får en skön rekation i kroppen av för mycket socker och har svårt att bryta mönstret, trots illamående och konsekvenser.

Det enda som hjälper för mig att undvika socker och kolhydrater (äter grönsaker och mjölkprodukter). Avhållsamhet är nycklen för att tillfriskna fysiskt (andligt och själsligt är det 12-stegsprogrammet). Om jag inte äter socker kommer min hjärna sakta men säkert att återgå till normaltillstånd (18 månader brukar man prata om) och anpassa nivårerna av dopamin och serotonin till mina normala nivåer. Men det tar tid eftersom jag har gett min hjärna så mycket sinnesförändrande medel (socker) så att den inte släpper ut serotonin och dopamin som den ska. Jag har trubbat av systemet med socker.

Dock kommer mina nivåer inte att bli som "normala" människors. Jag är född med en känslighet och har troligvis lägre nivåer av serotonin än andra människor. Detta är något som jag måste lära mig leva med. Utan att självmedicinera med socker och överätning.

4 kommentarer:

  1. Minna, skönt att läsa att det går bra för dig. Följer med dig, varje dag, på din resa mot abstinensen. Lär mig alltid något nytt genom att besöka din blogg. Har övervägt att gå med i OA flera gånger men alltid tvekat. Du har kanske rätt, kanske det är det som krävs. Ha en underbart fin vecka nu!
    Kram från Heidi/Sthlm

    SvaraRadera
  2. Hej Heidi,

    Vad roligt att höra från dig igen! Vad glad jag blir när du skriver att du följer mig varje dag, det gör mig varm i hjärtat :) Vad är det som får dig att tveka inför OA? Kanske kan jag hjälpa dig att reda ut tankarna? Kram M

    SvaraRadera
  3. Min tvekan grundar sig främst på det faktum att jag är hemskt rädd för att bli dömd som oseriös ifall jag deltog i OA: Är normalviktig, på gränsen till för smal. Med sunt förnuft i huvudet vet jag egentligen att det inte spelar någon roll men är väldigt duktig på att räkna bort mig själv och inte lyssna till vad som är bäst för mig. Har på känn att tolvstegsmetoden är vägen till tillfrisknad. Har börjat rannsaka mitt liv nu men saknar fortfarande en gemenskap. Men du, ska fundera på det ännu lite mera. Har en bekant som är medlem i OA som jag har viss kontakt med. Kanske följer med honom på ett möte.

    SvaraRadera
  4. Hej Heidi,

    Jag hade samma funderingar innan jag kom till OA. Bara en massa tjockisar var mina fördomar. Döm av min förvåning när den tjej som kom och mötte upp mig vid mötet var smal som en sticka. Hur vi ser ut på utsidan spelar ingen roll, i OA jobbar vi med insidan och som du skriver är vägen till tillfrisknande (iaf för mig) de 12 stegen.

    Toppen att du har en vän som är med i OA och som du kan hänga med på möte. Börja annars med ett telefonmöte om det känns bättre (rekomenderar söndagarna). Stor kram och tack för dina avtryck här inne på bloggen :)

    SvaraRadera