Familjens dysfunktionella beteende har gjort att jag lätt tar på mig mammas, styvpappas och brödernas problem och känslor. Det dåliga samvetet och oron trodde jag hörde till storasysterrollen. Vad det gjorde med mig hade jag heller inte reflekterat över förrän i helgen när jag lämnade över mitt fjärde steg och min sponsor upplyste mig om att jag var väldigt medberoende till min familj, speciellt mammas sida, den delen av familjen som jag har växt upp med.
Vad kan man då göra åt detta? Ja till att börja med kan jag åter igen inse att jag inte är Gud och varken kan eller ska lösa deras problem. Det är inte upp till mig. Jag kan finnas där och erbjuda dem min historia om de vill lyssna men kan inte tvinga dem att ta tag i sina problem eller tränga mig på med lösningar som de inte har bett om. Och är jag medberoende i det tysta, oroar mig och inte vill träffa familjen, drabbar det bara mig själv. Det bästa jag kan göra för dem är att tillfriskna och sedan visa hur bra jag mår och berätta om resan och att det finns en väg till att må bättre (har tre yngre syskon som har en del problem med mat och en annan som inte tål alkohol vidare bra).
Istället för att reagera med harm och olust när jag träffar min familj på grund av all oro på skilsmässa, missbruk (socker och alkohol) och dysfunktionella relationer kan jag ge dem kärlek. Det är allt jag har att ge. Villkorslös kärlek, utan krav varken från dem eller mig att lösa något, bara finnas där. Tänk om någon hade gjort det för mig, vilken gåva.
Jag skrev tidigare om medberoende, då för mina OA-vänner. Där kom jag underfund med ganska snabbt vad jag höll på med och är inte längre medberoende till dem men med familjen sitter det djupt. 26 år av samma beteende bryter man inte över en natt.
 |
| Gör lite mysligt hemma nu när det är mörkt utanför fönstret. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar