onsdag 9 november 2011

Hur äter du på fest?

"Du kan ju inte äta någonting!", "Vilken diet går du på?" eller "Dig får man ju inte bjuda på någonting". Vanliga fraser som vi sockerberoende får höra när det vankas fest, bjudning eller fika. Det anses helt okej att hacka på den som inte deltar i sockerorgien och vill man dessutom inte ge sig in i en diskussion om sina matvanor så är man en utböling. Egentligen handlar det ju om deras osäkerhet inför det som är främande och kanske spelar även ett sting av dåligt samvete över den egna sockerkonsumtionen in.

Jag har turen att ha vänner och familj som aldrig trugar eller tjatar på mig att äta socker. De har tagit min sjukdom på allvar och agerar istället skyddnade. Som när jag och en vän beställde in en espresso efter maten och på kaffekoppsfatet låg en liten kaka. Blixtsnabbt ryckte min vän åt sig kakan, innan jag ens hade hunnit tänkt tanken på om jag skulle smaka på den eller inte. Detsamma när det var släktfika hemma hos mamma. Jag stod och tittade ut genom fönstret och bredvid mig på diskbänken låg allt fikabröd uppradat. Mamma kommer fram, tar tag i mitt huvud med båda händerna och vrider det bort från kakor och bullar och skickar in mig i vardagsrummet istället. De bryr sig och och tar det på allvar, något som jag är tacksam för.

Annat är det med jobbarkompisar och personer som inte känner till mina svårigheter. De kan ta hemskt illa vid sig av ett nej till fika eller annan kolhydratrik mat. Att jag dessutom tackar nej till alkohol de flesta gångerna gör inte saker bättre. Men för mig är inte det festliga maten. Det är sällskapet, atmosfären, relationerna och att få klä upp sig och känna förväntan inför en trevlig kväll. Vad är festligt för dig?

När jag blir bortbjuden kalasar jag på te/kaffe om det är fika, nötter och något glas vin om det är fest samt protein- och fettrik mat om det är middag. Inga konstigheter alls. Men den dagen då det anses normalt att avstå socker får vi nog vänta lite på och tills dess är det tur att vi har varandra.

Är det buffé så är det mycket lättare att äta ute/hos andra eftersom
man inte blir satt under lupp då.

2 kommentarer:

  1. Ja den som bara hade förstående männinskor runt omkring sej. Tyvärr så finns det alldeles för många före detta medbrottslingar som gör allt för att inte vara ensammna att svulla. Om jag går bort till människor som jag känner mej trygg med så vet jag att det inte tjatas något och jag kan oxå tala om vad jag behöver äta för att det ska funka. Att gå bort till de människorna jag känner mej otrygg med är för jävligt!!!!Kan innebära att jag faller pladask!!!Stannar hellre hemma eller tar med mat med risk för att det kommer massor kommentarer vilket oxå kan leda till magplask:(((Tyvärr så är inte matmissbruk accepterat hos alla :(((

    SvaraRadera
  2. Du har helt rätt. Innan man känner sig trygg i sin sjukdom och har hittat nycklarna för tillfriksknande är det nog bra att undvika att gå hem till de som trugar och förstör. Nu för tiden finns det inget som någon annan kan säga som får mig att äta något som jag inte tål. Däremot kan situationen bli så påfrestande att jag efteråt trillar dit. Jag lämnar över till min högre makt och nio ggr av tio går det bra :) Kram Minna

    SvaraRadera