Jag har känt mig fri, ärlig och hel sedan jag lämnade över mitt fjärde steg. Inte ett problem i hela världen, inte en tanke på att överäta och för första gången på mycket länge har jag känt riktig lycka. Så i början av denna vecka kände jag att jag hade börjat samla småsten i den ryggsäck som jag för snart två veckor sedan dömde på några rejäla bumlingar. Lägger jobbiga saker på hög och oroar mig, som telefonsamtal och saker som jag behöver ta upp med min chef. Så vill jag inte ha det.
Jag vill fortsätta att ha den här bra känslan av lättnad i mig. Så jag berättade detta för en vän och lovade att illa kvickt boka in ett möte med min chef. Jag skrev ner alla saker som jag ville ta med henne, stort som smått, och under tiden jag väntade ringde jag alla jobbiga samtal. Mitt tips; bara gör (men glöm inte att be att lämna över till din högre makt innan)! Låt inte saker bli till en gnagande oro för det kan fälla en. Sedan finns det vissa större beslut som behöver gro ett tag men när det kommer till rädslor som i detta fall så trotsa dem och bara gör. Samtalen gick bra och chefen godkände tre av fyra förfrågningar. Och min magknip gick därmed över.
Sedan kom nästa smäll under eftermiddagen. Min kusin som jag inte har pratat med på länge och som ofta suger energi av mig hade ringt. Jag såg det missade samtalet och undrade hur jag skulle agera. Klumpen i magen kom direkt. Precis efter detta får jag ett mail från min pappa som river upp en del känslor (det gör han alltid) och i det står det att han vill prata med mig om en sak när vi ses på lördag. Genast börjar tankarna flyga i huvudet. Vad kommer han att vilja säga? Hur kommer jag att reagera? Klarar jag det här?
Först drabbades jag av panik. Ville gråta och ringa/träffa någon som jag litar på (fortfarande inte en tanke på att överäta dock). Men så fann jag mig efter att jag lugnat mig. Samtalet med pappa kan jag inte göra något åt nu, det som sker sker först på lördag. Då ska jag be om att lämna över vårt samtal till min högre makt, lita på att Gud är med mig och jag bara får det som jag kan hantera. Oavsett vad som händer har jag ett starkt skyddsnät av vänner, OA-vänner och familj, det är viktigt.
Med min kusin blev lösningen att slå min mamma en signal för att fråga om råd. Eftersom min kusin inte svarat på mina samtal det senaste halvåret så kunde jag skita i att ringa upp men vid min andra tanke insåg jag att det kan jag inte alls. Jag har avlagt ett löfte om att behandla min omgiving med vänlighet och kärlek. Att vara ärlig, orädd och osjälvisk. Så precis som min mamma rådde mig ringde jag upp kusinen när jag kom hem från jobbet. Ingen idé att låta det ligga och gro, det kan vara ett frö till hetsätning. Det visade sig att det var min kusins dotter på dryga året som ringt mig. Snacka om högre makt! Nu fick vi i alla fall prata lite och jag måste erkänna att ännu en sten föll från mitt bröst.
Vad gjorde jag sen då för att inte låta denna tuffa dag (som jag hanterade bra) ställa till det för mig? Jo, jag gick och tränade <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar