Många sockerberoende vittnar om att de känt sig ensamma, utanför och onormala i sina kostvanor. För mig har dock inte så varit fallet. Jag har sedan tonåren vetat att jag har en problematik som inte andra har men jag har också många vänner som tampats med sockerbegär, bantning och ätstörningar. De har inte varit lika extrema i sitt ätande som jag men jag har inte kännt mig mer konsig än dem. Jag visste fast jag inte hade alla fakta. Det var svårare för mig att stå emot.
När jag hittade OA var jag väl medveten om att fler än jag hade problem med socker och kolhydrater och trodde inte att en gemenskap med andra likasinnade skulle göra skillnad. Jag hade ju inte känt mig särskilt annorlunda och har alltid kunnat prata med mina vänner. Men det var inte förrän jag vågade börja använda telefonen som verktyg och ringa andra OA-vänner som jag hittade människor som verkligen förstod. De lyssnade, kom med tips, berättade sin historia och vi skrattade igenkännande.
Att gå på möten, oavsett om det är via telefon eller live, är ofta en kick. Att vara så ärlig och öppen tillsammans med ibland helt främmande människor är ovanligt och fint. Efter ett par gånger ser jag dem mer som vänner och längtar till ärligheten som bara finns på möten eller i ett möte tillsammans med en OA-vän.
OA är en gemenskap för mig och jag har hittat en handfull vänner som jag känner mig trygg med. Dessa ringer jag när det är kris eller när jag känner mig otrygg. De dagar som jag känner mig trygg har jag kommit överens med min sponsor att jag istället ska ringa till någon otrygg, det vill säga någon jag inte har pratat med förr. Lite läskigt men vi har alla varit där och jag vet själv hur glad jag blir när någon ny tar kontakt med mig. Då ler jag i hjärtat :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar