Just nu är jag inne i en period av överengagemang på jobbet. Efter en skön sommarsemster återvände jag till jobbet med känslan att ingenting kan stressa mig eller få mig ur balans men sedan ett par dagar känns den känslan som bortblåst. Jag tar på mig saker som inte är mina problem utan min chefs. Jag vill hjälpa till men skälper bara mig själv. Jag stångar mig blodig i fighter som jag inte kan vinna eller slag som är för stora för mig.
Kanske kan andra hantera detta men jag som lever med en beroendesjukdom har inte den lyxen. Det är så lätt att jag äter på jobbiga känslor och det är det inte värt. Jag måste ta hand om mig själv och kan inte ta på mig andras känslor. Jag har nog med att hantera mina egna. Det sagt betyder det inte att jag är en dålig medmänniska, vän eller kollega. Tvärtom, jag ser till att jag räcker länge och orkar lyssna, men när jag går därifrån så tar jag inte med mig deras problem, känslor eller ångest.
Nu är det dags att lämna över kontrollen till min högre makt. Jag har gjort det steg för steg men inser att jag även har tagit ett steg tillbaka. Kanske är det resan till Rom som skakade om min värld och mina färdigheter. Rädslor och kontrollbehov som kom upp till ytan i och med påfrestningen att resa utomlands för första gången i OA. Det har varit en bra resa men nu behöver jag kanske landa lite mer än jag trott och jobba med rädslor och kontrollbehov om igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar