Medberoende?

När någon i min närhet har det svårt vill jag hjälpa till på alla sätt jag kan. Sån är jag. Nu är det två av mina vänner som har det svårt med maten och sockret, de är inne i återfall, den ena i en djupare avgrund än den andra. Jag inser att jag har lätt att bli medberoende. Jag tar på mig deras smärta, förtvivlan och känslor. Jag vill ställa allt till rätta men kan då ställa till det för mig själv i mitt tillfrisknande.

Som beroendeperson är min vardag och mitt ätande redan skört och jag behöver inte ta på mig någon annans ångest. Det jag kan göra är att finnas där, lyssna och komma med råd. Jag vet ju mycket väl hur det känns. Nyckeln sitter sedan i att inte ta över deras känslor efter vår träff eller att börja oroa mig över hur det går och försöka hitta lösningar. Gör inte deras problem till mina. Det kan  låta hårt men för mig handlar det om överlevnad.  

Att ta sig ur ett återfall kräver villighet - något som bara
du själv har - det kan jag aldrig ge dig.

Det är bara du själv som kan ta dig ur ett återfall för du måste ha något som jag aldig kan ge dig - viljan. När du väl har den, likt att du greppat tag i en lina som kastats ut till dig, kan jag hjälpa till att dra upp dig. Men om du inte är villig att ta tampen som hänger där vid avgrunden så får jag inte slå på mig själv, inte bli medberoende. Jag kan bara ge vidare det jag själv har fått. Och det gör jag gärna - med hela mitt hjärta.