Hela mitt liv har jag älskat socker i form av godis, glass, kakor, bullar och mackor. Hela mitt liv har jag tyckt att jag har varit tjock så jag har bantat. Perioder av svält, redan från 12 årsåldern, varvat med tokträning och till slut, hetsätning. Bantningspiller, KBT, mindfulnessträning, ätstörningsterapi, att äta som "vanliga människor", ja you name it, jag har provat det mesta för att bli fri från mitt överätande och sockerberoende.
Våren 2009 provade jag dieten LCHF (Low carb high fat) och mådde så bra. Gick ner massor i vikt och kände att livet lekte. Sommaren blev en katastrof av olika orsaker och snart var jag tillbaka i gamla vanor med glass och kakor varje kväll. Till hösten bestämde jag mig för att börja äta "som alla andra". Med andra ord åt jag det jag ville och var sugen på. Hur jag mådde? Inge vidare. Svullen, trött, ofta sjuk och oro i kroppen. Jag fick liksom ingen ordning på det.
Jag tog examen från högskolan, flyttade till en ny stad för jobbets skull, ny lägenhet och dags att skaffa nya vänner. Inte hade jag tid för att banta så jag åt allt mer. Allt det nya gjorde att jag höll mig rätt sysselsatt men maten jag åt mådde jag inte bra av. Kolhydrater i massor. Gjorde ett tappert försök att börja träna men förstod inte varför byxorna fortsatte att strama. Ångesten fick mig att äta ännu mer. Festa hårdare och förneka.
Till slut gick det inte längre. Jag satt hemma en kväll i augusti 2010 och undrade vad jag skulle göra med mitt liv. En vän ringde och jag sa att jag funderade på att ta upp LCHF igen eftersom jag mådde så bra av det. Sagt och gjort lade jag om kosten, gick ner 8 kilo och städade samtidigt i min känslormässiga garderob. Avslutade ett "på och av"-förhållande och började vara brutalt ärlig. Det var en härlig tid och snart träffade jag en man som fick mitt hjärta. Han stöttade mig enormt med maten och jag växte som människa. Men jag hade inte verktygen för att jobba med mig själv. Att bara lägga om kosten räckte inte för mig. Jag hade så mycket känslormässigt bagage som fortfarande skavde att jag inte kände mig hel. Jag bröt upp från mitt förhållande och hetsåt därefter varje dag i två veckor. Skötte nätt och jämnt mitt jobb och ägnade hela kvällarna åt att trycka socker.
Jag visste att detta måste få ett slut. På nätet hade sett en adress till OA - anonyma överätare. Jag streckläste Bitten Jonssons bok Sockerbomben - i din hjärna. Sen tog jag mod till mig och skickade ett sms till den tjej som var ansvarig för OA i min stad. Jag kände mig så blottad och rädd men det var vinna eller försvinna som gällde för mig. Två dagar senare, i mars 2011, gick jag på mitt första OA-möte och fick även där och då en sponsor som hjälpte mig att komma igång med stegen. Att äntligen komma igång med livet.
To be continued ....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar