Att stå för sin sjukdom

Det är lättare sagt än gjort att stå upp för att jag är sjuk, sockerberoende, och inte kan äta allt. Alla mina vänner vet hur det ligger till och stöttar och gör det lätt för mig. Jag är väldigt tacksam för det eftersom jag har förstått att det inte alltid är så för alla. Min mamma har också varit stöttande medan pappa har valt att inte riktigt lyssna och det har gjort att jag inte riktigt vill prata då heller. På jobbet är det svårast tycker jag. Där är jag en yrkesperson med ansvar, förväntningar och ett skal.

I början när jag slutade att äta fikabröd på fredagarnas orgie så höjde folk på ögonbrynen. Men ingen frågade rakt ut och jag sa inget så nu, ett och ett halvt år senare, har de vant sig och skickar inte ens fikat åt mitt håll. Jag tycker att det är skönt och känner inte att jag är skyldig dem någon förklaring. Det finns inget som någon skulle kunna säga eller göra för att få mig att äta det som jag inte tål.

Så i fredags var det sedvanlig fredagsfika med glögg, aladdin-ask och pepparkakos med ädelost. Jag tog mig en kopp te och höll låda som vanligt. De livliga diskussionerna avbröts av att en ny tjej på avdelningen säger: "Äter du aldrig sånt här? Inte ens hemma? Inga bullar? Alls?". Nej, nej, nej och nej. "Har du diabetes", frågade hon då. Nej sa jag och det blev helt knäpptyst runt bordet. Som om de väntade på en förklaring som aldrig kom. "Då byter vi samtalsämne...", sa hon och det var fortfarande knäpptyst i rummet.

Efter en stund kom samtalen igång igen och jag brydde mig inte så mycket faktiskt. Hade det varit för ett halvår sedan hade jag gått in på toa och gråtit och tyckt att det var en katastrof. Men nu deltog jag lika livligt i samtalet som innan och jag tror inte att det var några hard feelings.

Det slog mig ändå att jag kanske borde säga något. Inte för deras skull, utan för min skull. Inte blanda in beroende och 12 steg utan säga rätt upp och ner "Jag har haft ätstörningar hela mitt liv och om jag tar en av det där så kan jag inte sluta så jag har valt att avstå för att må bra". För vem vill argumentera mot ärstörningar under fredagsfikat? Borde räcka väl?

Om någon frågar igen ska jag stå upp för att jag är annorlunda och kanske får jag förståelse och respekt från dem. Kanske inte.