Det vänder, jag lovar

I början av min "OA-karriär" kändes det som att jag var världens ensammaste människa. Mina vänner försökte förstå men hur kunde de om inte ens jag fattade innebörden av matplan, högre makt och programmet? Den nya gemenskapen som man skulle få i OA kände jag inte heller av eftersom jag inte vågade ringa ut och OA-gruppen i min stad var liten för att sen upphöra helt.

Det tog mig minst en halvtimme att få i mig ett mål mat och om något stressade mig, som en tid att passas, besök eller att någon råvara saknades fick jag panik. Jag ville inte äta med andra och att laga mat ihop var inte längre en kul grej.

Men tids nog blev mängder, maten och måltiderna vanor som satt sig och jag började våga mig ut på restaurang och gick hem till vänner och åt (med de som visste och som jag var trygg med), lärde mig att improvisera med olika råvaror för att inse att måltiderna inte behöver vara perfekta smakupplevelser eller en fröjd för ögat - huvudsaken att jag får i mig det jag ska.

Nu kan jag äta en brunch eller gå ut utan vågen för jag har koll på mina mängder. Kanske blir det inte exakt men det är inte det som är poängen med matplanen utan att slippa dividera med sig själv. Det jag äter ute är en måltid och så är det bara. Punkt. Då går det bra. Vad jag kan äta och hur mycket det ska vara är reflexmässigt nu och går av sig själv efter snart ett år på samma matplan.