Väl hemma sprider sig oron i magen. Att fortsätta flytta mellan våra boenden och jonglera jobb och kärlek är svårast. Visst pratar vi om "vår lägenhet" ofta och det är sagt att D flyttar in här efter sommaren. Hur bra det än känns så känner vi inte varandra tillräckligt än. Bara att resa tillsammans så här visar det. Det har gått över förväntan och vi är långt ifrån trötta på varandra men de middagsdiskussioner vi haft gav nytt ljus på ämnet resor. Jag insåg att jag trivs bäst hemma och han vill resa rätt mycket, gärna bo med andra, vilket jag absolut inte vill. Visst är olikheter charmigt men jag hoppas att vi kan få det att fungera. Han säger sig vara klar med långresor och sovsalar och för en 34-åring hoppas jag det. Jag bygger hellre på drömmar om hus och familj, något som han säger sig dela med mig men som jag inte än vågar tro på.
Att älska någon så mycket gör mig skör. Den staka tjej som klarat så mycket på egen hand ger vika för att släppa in en annan människa på djupet. Det är läskigt, ovant men alldeles underbart också <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar