När någon frågar mig hur jag mår, speciellt på morgonen på jobbet, blir jag irriterad. Det har varit så sedan lillebrore dog, som att jag tycker folk är dumma som ens frågar. Fattar de inte det själva?! Hur understår de sig?! Nu har det lagt sig lite men fortfarande ligger just denna fråga kvar och skaver lite grann.
Jag vill fräsa "jo men jag jag är ensam, nedstämd och lite smådeppig" även fast det inte alls är hela sanningen. Det är en del av allt jag är och resten är en glad tjej som vet att många älskar henne, som trivs med sitt liv och har allt hon kan önska (utom en partner). Allt är inte alltid svart eller vitt och det är du som väljer vad du vill visa och framhäva till andra. Ofta har allt två sidor. Vilken vill du visa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar