onsdag 17 oktober 2012

Är något på spåren

När jag träffar en kille som jag verkligen gillar händer något med mig. Jag börjar tänka på hur jag beter mig, vad jag säger, hur jag ser ut, ja jag går helt enkelt ifrån att vara den där härliga spralliga tjejen till att vara någon som jag tror att han vill ha. En flickvän.

Jag har analyserat (jag vet att jag inte borde) mitt mönster och ser det tydligare och tydligare. Först möter jag en kille som tycker att jag är en härlig, rolig och självständig tjej. Han vill träffas igen. Jag blir nervös och tappar mycket av det härliga, roliga och självständiga. Vi fortsätter att träffas och jag snör in mig allt mer i något som jag inte är, på grund av att jag beter mig som jag tror att han vill ha mig mer än som jag är. Missförstå mig inte, jag är mig själv, men bara lite mer kontrollerad och censurerad. Så kommer vi in i den sista fasen - jag försöker förtvivlat att vara mig själv men det slår bakut och jag blir mer stel och har än mindre att prata med honom om. Jag vill bara hem och tillbaka till mitt singelliv.

Till råga på allt ska jag gärna visa killen att jag verkligen inte behöver honom. Jag klarar mig helt själv, don't you worry mister. Hur kul är det att data någon som inte behöver dig, inte har något att säga dig och som verkar rätt stel och tråkig? Nej ni ser. Så de tackar för kaffet och lämnar helt enkelt. Jag fattar ofta ingenting, förutom att det fick fel.

Frågan är nu vad jag ska göra åt detta mönster? Jag vill vara med killar som jag är med min kompis Karin. Helt ocencurerad, lite cynisk (läs: mycket), har mycket åsikter, är kärleksfull, omtänksam och glad. Med henne tänker jag inte på vad jag gör eller hur jag säger saker. Att få pankik på vägen upp i en brant rulltrappa för att jag tror att jag ska tippa framåt, att berätta intima detaljer om mig själv och säga saker så chokerande att hon håller på att trilla av stolen, ja det är inga problem. Problemet är bara att dessa saker vill jag kunna göra med min kille också.

Summan av kardemumman är att jag troligen skulle må bäst av att bli tillsammans med en vän. Nu har jag få killkompisar och de jag har är antingen gamla ex eller kompisars pojkvänner. En annan sak som jag tror hjälper mig ur förhäxningen väl den satt igång är ärlighet. Med ärlighet kan jag döda det falska, oäkta och stela. Genom att säga vad jag tänker, är rädd för, hur jag upplever den andra personen, oss, vad jag vill och drömmer om river jag mina murar och blottar mig. Det är f-n inte lätt men jag vet att det är det enda rätta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar