Tillbaka i stan

Hej hopp, nu var det längesedan jag skrev. Kom hem från mässan i torsdags vid lunch och gick ut för att köpa mig en sushi innan jag satte igång med jobbet. Väl tillbaka i lunchrummet kom sorgen, resan och ledsamheten över mig och när min kollega frågade hur det är brast det för mig. Jag stortjöt och det var riktigt skönt. Polisrapport och obduktionsrapport är klar för oss i familjen att läsa nästa vecka och det beskedet rev upp en hel del.

Fredagen var lite bättre. Slutade tidigt för att fixa håret, klippning och blonda slingor. Jag har kört så hårt på jobbet nu och haft många skarpa deadlines tätt inpå så när jag kan ska jag ta det lugnare. Nästa vecka ser helt okej ut och jag ska försöka att ta vara på det, ta hand om mig själv och låta mig vara ledsen när jag är det och inte bara bita ihop och vara superwoman. Det är svårt att släppa fram sorg på beställning, eller "när det passar". Det kommer ofta i de minst lägliga stunderna.

Kvällen spenderades på jobbets after work för oss lite yngre. Mycket trevligt och jag har lärt känna fler och fler. Gårdagskvällen var ingen besvikelse heller, många nya kontakter (läs killar) som visade intresse. Dock hade jag bara ögon för en pöjk. En kille som jag lärt känna på mässan och som jag trott bara var vänskap men som jag insett kan vara mer. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag vill bara prata mer med honom, ha honom i mitt liv och när han gav mig en varm kram när jag skulle gå hem igår kväll ville jag bara stanna kvar i hans famn. Jag tycker inte att han ser särskilt bra ut men det finns någon underliggande attraktion och jag tror att han känner detsamma men det kan man ju inte veta. Vi ska i alla fall luncha på måndag :)

På något konstigt sätt känner jag inte att jag måste berätta min story om OA och allt. Jag är inte intresserad av att deklarera vem jag har varit utan vill bara veta mer om vad han tycker och tänker och ha diskussioner om nuet. Konstigt hur saker och ting förändras mellan två relationer.